Väldig är vår Gud

Kapitel 3

Guds förkännedom och Guds helighet

När vi betraktar Guds förkännedom så avhandlar vi fortfarande i visst avseende Guds suveränitet, därför att många kristna som inte kan acceptera Guds utkorelse, förkastar den på grund av sina egna tolkningar av Guds förkännedom. De hänvisar till verser i Bibeln som 1 Pet 1:2 som vänder sig till dem som har blivit utvalda enligt Guds förkännedom. Utifrån detta hänvisar de till att Gud innan världen var skapad förutsåg vilka som skulle tro och besvara evangelium och utifrån detta utvalde Gud några till att frälsas. Detta tycks ta bort problemet med att Gud skulle vara orättvis och också det med människans ansvar.

Men det är betydelsefullt att se när Paulus i Rom 9 tar upp dessa invändningar mot utkorelsen, att han inte påstår att de som har invändningarna har missförstått honom och att det han menar endast är att Gud förutsåg vad som skulle hända och att Gud handlade utifrån detta. Paulus säger inte detta, därför att han tolkar inte Guds förkännedom på det viset och som A.W. Pink säger:

”En sådan tolkning skulle ta bort Guds oberoende, för det skulle få hans bestämda plan att vara beroende av vad han upptäcker hos skapelsen”.[1]

Mer än allvetande

Guds allvetande betyder att Gud vet allting. Det finns ingenting okänt eller dolt för den allsmäktige Guden. Bibeln är full av denna viktiga sanning. Det följande visar något om hur stor Gud är.

Evad jag sitter eller uppstår, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, Herre, det till fullo (Psalm 139:2-4).

Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon, Och inför honom skola vi göra räkenskap (Heb 4:13).

Men med förkännedom menas mera än allvetande. Gud inte bara vet, utan han har kraft och makt att utföra allt han har beslutat, enligt sitt rådslut (sin plan). Förkännedom inbegriper försäkran och försäkran inbegriper förutbestämmelse. John Murray hävdar dess betydelse med orden:

”Den som Gud satte sin uppmärksamhet på eller den som Gud kände från evighet med särskild känsla och välbehag, vilket egentligen är likvärdigt med den Gud redan älskade. Detta är suverän särskiljande kärlek”.

Har John Murray rätt? Vad menar Bibeln med förkännedom?

Ordet förkännedom finns inte i Gamla testamentet, men verbet ”att känna” finns där och när det används för att beskriva Guds relation till människan, har det en mycket speciell betydelse. Såsom i Jeremia 1:5 när Herren säger till Jeremia: ”Innan jag formade dig i moderlivet, kände jag dig.” I denna vers betyder verbet mer än att känna till, det har en betydelse av att vara älskad och utvald. Dr Lloyd-Jones säger:

”När vi läser i Bibeln att Gud känner någon eller känner ett speciellt folk betyder det att han har ett speciellt intresse för dem och att han har gett sin kärlek till dem, att han planerar och har ett speciellt syfte med dem”.[2]

Det har samma betydelse i Nya testamentet. I Matt 7:23 säger Jesus: ”Men då skall jag betyga för dem: Jag har aldrig känt eder, gån bort ifrån mig, ni ogärningsmän.” Uttrycket ”att känna” i denna vers betyder mera än allvetande. Jesus menar med att säga att han aldrig kände dem, att de aldrig tillhörde honom, de var aldrig hans folk och de hade aldrig ett speciellt frälsningsförhållande till honom.

Nya testamentets språkbruk

Ordet förkännedom finns på fem ställen i NT, och varje gång ger sammanhanget klarhet i att det betyder förutbestämt. Apg 2:23, ”Denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn (förkännedom) hade bestämt, honom haven ni genom män, som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.” Säger Petrus att Gud förutsåg Golgata eller att Gud planerat Golgata? Med förkännedom menas uppenbart här förutbestämt. Det kan inte betyda någonting annat. Varje profetia ur GT om Jesus bevisar det. Gamla testamentets profetior var inte spekulativa gissningar utan uppenbarelser om vad Gud hade planlagt, såsom Apg 4:28 förtydligar ”De församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske.”

I Romarbrevet 8:29 står det: ”Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förutbestämt till att bliva hans Sons avbilder.” I vers 28 talar Paulus om Guds avsikt med sitt folk. Anledningen till att allting samverkar till det bästa, är att de kristnas liv sätts in i sammanhang efter Guds eviga avsikt. Därför är det så, att allt som möter oss i livet tillhör Guds stora suveräna plan. Paulus fortsätter omedelbart i vers 30 med att tala om Guds avsikt i termer som förutbestämt, kallat, rättfärdigat och förhärligat och i detta sammanhang är förkännedom och förutbestämt inte alltför olika.

I Romarbrevet 11:2 står det: ”Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom.” Paulus avhandlar fallet med judarna, Guds utvalda folk. Paulus säger inte att Gud kommer att förskjuta Israel därför att Gud vet vissa saker om dem, om vad de kommer att göra eller inte kommer att göra. Det finns ingen mening i ett sådant påstående. Paulus säger att det är obegripligt att Gud (som utvalt detta folk) nu skulle överge dem. Förkännedom har betydelsen av utkorelse. 1 Pet. 1:2, 20. ”Utvalda enligt Guds, Faderns försyn (förkännedom)…Han var utsedd (utvald) före världens skapelse” (Hedegård).

Sättet att använda ordet förkännedom i NT understryker Guds suveränitet i vår frälsning. Dr Lloyd-Jones säger:

”Förkännedom innebär att Gud sätter sin kärlek till och inrättar och bestämmer vissa saker åt sitt folk. Det är verkligen ingen större skillnad mellan förkännedom och förutbestämt ”.[3]

Till sist, låt oss betänka Jesu ord när han sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig…Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig”(Joh 10:14,27). Återigen betyder ”känna” mer än att känna till. Därför att Jesus känner oss har han gett oss sin kärlek av utvald nåd. Han ger sitt liv för fåren, han ger dem evigt liv och de kommer aldrig att förgås. Vilken tröst detta är! Det uppmuntrar bönen även i de mest hopplösa situationer och ger hopp för människor man knappast kan tänka sig skulle bli frälsta.

”Om inte utkorelsen funnits”, säger Dr Packer, så funnes det ingen kallelse, inte heller någon omvändelse och all evangelisation skulle misslyckas. Men nu vet vi, när vi sprider Guds sanning, att hans ord inte kommer tillbaka utan att ha verkat sin avsikt. Han har sänt sitt ord som redskap till att kalla sina utvalda, och ordet kommer att ha framgång i den avsikt till vilket det är sänt”.[4]

Guds Helighet

Helighet är den egenskap hos Gud som Bibeln framhåller mer än någon annan. Den är så avgörande för Guds väsen att det är riktigt att säga att den genomsyrar alla övriga egenskaper hos Gud. Följaktligen kan vi tala om Guds heliga kärlek, hans heliga vrede, hans heliga allomfattande styre ( eng. ordet är providence vilket vanligtvis översätts med Svenska ordet försyn, vilket lätt leder till begreppet att Gud förutsåg, vilket inte är författarens. mening. Därav den något originella översättningen – allomfattande styre). och så vidare. Det är därför inte förvånande att Bibeln uppmanar oss att förhålla oss till Gud, såsom den helige Guden.

Upphöjen Herren, vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg.Ty helig är Herren, vår Gud (Psalm 99:9).

…heligt och fruktansvärt är hans namn (Psalm 111:9).

Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Du allena är helig (Upp 15:4).

Ingen är helig som Herren (1 Sam 2:2).

Det finns ingen så absolut ren och fri från all moralisk ofullkomlighet, som han. Puritanen John Howe sa: ”Helighet löper som en röd tråd igenom de övriga egenskaperna och kastar glans över dem.” Helighet är egenskapernas egenskap. Med helighet menas inte bara en fullständig frihet från moralisk ondska utan också en absolut moralisk fullkomlighet. Tozer förklarar det så här:

”Helig är vad Gud är. För att vara helig anpassar han sig inte efter något mönster. Han är det mönstret. Han är helt och hållet helig med en oändlig, obegripligt fullkomlig renhet, som inte kan vara någonting annat än vad den är. För att han är helig, är alla hans egenskaper heliga. Det betyder att vad vi än tänker på som tillhör Gud, måste betraktas som heligt”.[5]

Som troende behöver vi tidigt i våra kristna liv värdesätta någonting av Guds helighet. Den oomvände människan och den så kallat ”namnkristne” tror inte på en helig Gud. De har vaga föreställningar om en sentimental gud som tillåter synd. Men Guden och Fadern till Herren Jesus Kristus är inte sådan. Det finns ingen med hans suveränitet och barmhärtighet, och särskilt ingen med hans helighet. Gud är helig med en fullkomlig helighet som inte känner några gränser eller förändringar – en helighet som bara är hans.

Hur detta påverkar oss

Guds suveränitet frälser oss och hans allomfattande styre upprätthåller och leder oss, och vi finner stor tröst i dessa sanningar. Men hans helighet överväldigar oss och fyller oss med vördnad. Vi tycker att det är svårt att begripa heligheten. Sanningen är, att heligheten står så totalt utanför våra erfarenheter. Vi kanske känner människor som vi uppfattar som goda, kloka och visa människor eller kraftfulla och kärleksfulla, men var finns den människa som är absolut helig? Att vara helig, är ett begrepp som är ogripbart för oss och följaktligen är Guds helighet någonting som vi inte ens kan göra oss en föreställning om.

Vår medvetenhet om Guds helighet, påverkar hur vi tillber honom. Både Moses och Josua ombads att ta av sig sina skor därför att marken de stod på var helig. Den var helig därför att Gud var där. Biblisk tillbedjan är inte bullrig och lättsinnigt familjär, utan den kännetecknas av vördnad, förundran, aktning och djup glädje. Det är den helige Guden som vi tillber och det finns ingen tillbedjan utan att man är medveten om den gudomliga heligheten.

Detta framhävs i Gamla testamentets uppbyggnad av tabernaklet. Gud uppehöll sig symboliskt i det allra heligaste och ett kraftigt förhänge åtskilde människorna från honom. Ingen tilläts att komma in i det allra heligaste förutom översteprästen en gång om året på försoningsdagen.

När Kristus dog delades förhänget i två delar och tillträde tilläts till den helige Guden, men det förändrade inte det faktum att Gud fortfarande är helig. Tillbedjan är fortfarande bara möjlig av nåd. Tozer definierar tillbedjan såsom: ”Att känna i sitt hjärta en ödmjuk men behaglig känsla av beundran, vördnad och förundran och att uttrycka detta på ett lämpligt sätt. Tillbedjan är en känsla av överväldigande förundran och kärlek inför Guds ansikte”.[6] Det är omöjligt att tillbedja Gud på ett sådant sätt utan att vara medveten om hans helighet.

Att vara medveten om att Gud är helig påverkar också vårt sätt att leva. Till Israel först, sedan till alla kristna, säger Gud: ”Var heliga för jag är helig.” Han säger inte att vi skall vara lika heliga som han, för det vore att begära den fullkomliga heligheten som endast tillhör Gud. Inte desto mindre så finns det ett visst mått av helighet som Gud begär av sitt folk. Beviset för att vi tillhör Gud är att det finns ett mått av helighet i oss. Det är vad Nya testamentet kallar för Andens frukter. Brist på helighet blir till en förödande upplevelse vid ett riktigt möte med Gud. Jesaja beskriver ett sådant möte i kapitel 6 i sin bok. Det var inte det att profeten var en fruktansvärd syndare, det var helt enkelt det att i närvaro av Guds helighet kände han sig så simpel och oren. Aposteln Johannes hade en liknande upplevelse i Uppenbarelseboken kapitel 1. När han såg Kristus i all sin härlighet, säger Johannes: ”När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död ” (Upp 1:17).

När vi läser det här, måste det få oss att undra vad vi vet om Guds helighet i möte med Gud. Har vi sett Guds helighet? Vill vi se den? Vår synd och vår världslighet kan göra oss rädda för att komma verkligt nära och vi nöjer oss med mycket mindre av Gud än vad han vill att vi skall ha. Men vad gör vi med vår synd och brist på helighet? A. W. Tozer talar om för oss vad vi skall göra:

”Vi måste gömma vår ohelighet i Kristus sår, såsom Moses gömde sig i klippskrevan medan Guds härlighet passerade förbi. Vi måste söka skydd ifrån Gud i Gud. Framför allt måste vi tro att Gud ser oss perfekta i sin Son, allt medan han diciplinerar, tuktar och renar oss, så att vi blir delaktiga av hans helighet”.[7]

Lagen och korset

Allt eftersom vi förstår mer om Guds helighet, kommer vi oundvikligen att förstå mer om människans syndfullhet och nödvändighet av Kristi försoningsdöd på korset. Det är på grund av att Guds helighet huvudsakligen uppenbaras genom lagen och korset. Gud är helig, och allt han gör och allt han uppmanar oss till måste vara heligt.

Detta syns tydligt i lagen, som Rom 7:12 säger, är helig. Lagen förbjuder synd i alla former vare sig det är uselheten i avguderi, mord, äktenskapsbrott eller synd såsom olydnad mot föräldrar eller girighet. Gud förbjuder synd därför att det är oförenligt med hans helighet. Synden förorenar och skadar hans skapelse. Om lagen inte kan begränsa synden så kommer Gud att tillintetgöra synden. Guds vrede och rättvisa är direkta konsekvenser av hans helighet. Gud hatar synden liksom en moder hatar sjukdomen som dödar hennes barn.

Vi nämnde tidigare, att de som inte är pånyttfödda tror inte heller på en helig Gud. Det beror på att de inte tar sin synd och dess konsekvenser på allvar. A. W. Pink säger:

”Faktum är att ingenting visar tydligare det hemska fördärvet i människans hjärta och hennes fientlighet mot den levande Gud, än när människan blir ställd inför en som är oändligt och fullkomligt helig. Människans egen uppfattning om synd är praktiskt taget begränsad till vad världen kallar ”brott”. Allting annat slätar människan över som fel, misstag, svaghet och även där synden helt härskar ges ursäkter och man är snabb till att åberopa förmildrande omständigheter”.[8]

Vad lagen i bästa fall kan göra är att begränsa synden. Det är korset som besegrar den. Därför är korset den största demonstrationen av Guds helighet. Medan det är Guds kärlek som gör korset möjligt, så är det Guds helighet som gör det nödvändigt. Gud kan inte och vill inte tolerera synd. Synden måste bestraffas och ur hans helighet flödar Guds vrede i avsikt att förgöra synden. Stephen Carnock skrev:

”Aldrig har Guds helighet visat sig mera vackert och underbart än när vår Frälsares ansiktsdrag var som mest sargat mitt under hans dödskval”.[9]

För att tillfredsställa sin helighet, gjorde Guds kärlek Jesus till en ställföreträdare och försonare för våra synder. Han bar straffet som vår synd förtjänade. Jesus själv bekräftade detta i Psalm 22. Svaret på frågan i vers 2: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” finner du i vers 4 – Gud är en helig Gud.

Det kommer att få många följder för dem som lär känna den helige Guden, skriver James M. Boice.

”För det första, de kommer att lära sig att hata synden. Vi hatar inte synden naturligt. Faktum är att motsatsen är mer enligt vår natur. I allmänhet älskar vi synden och är ovilliga att skiljas ifrån den. Men vi måste lära oss att hata synden annars kommer vi att lära oss att hata Gud. Han fodrar ett heligt liv av dem som följer Kristus. Vi ser en stor skillnad av attityder under Herren Jesus Kristus livstid. Några såg hans helighet och lärde sig att hata synden och blev hans lärjungar. Andra såg honom och lärde sig att hata honom och slutligen korsfäste de honom. För det andra, de som har fått kännedom om den Helige genom tro på Herren Jesus Krisus, kommer att lära sig att älska rättfärdighet och sträva efter det. Vi kan inte bli heliga på samma sätt som Gud är helig. Men vi kan bli heliga när det gäller rättfärdighet och att vandra ostraffliga inför Honom”.[10]

Fotnoter

1. A.W. Pink,The attributes of God, sid. 23

2. D.M. Lloyd.Jones, The final perseverance of the saints, sid. 237

3. Ibid. sid. 239

4. J.I. Packer, God´s Words, sid. 187

5. A.W. Tozer, The knowledge of the Holy, sid. 112

6. A.W. Tozer, Worship the missing jewel of the evangelical church, sid. 8-9

7. A.W. Tozer, The knowledge of the Holy, sid. 114

8. A.W. Pink,The attributes of God, sid. 44

9. S. Charnock, Discourses on the existence and attributes of God.

10. J.M. Boice, Foundations of the Christian faith, sid. 133

Gå till innehållsförteckning

Gå till kap 4

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se