Det finns förmodligen många som egentligen tror på Bibeln och vill tro att den är Guds ord, men som inte vågar, eftersom de har fått höra så ofta att den innehåller fel och föråldrade läror som inte går att förena med modern kunskap. Ni ska veta: jag är inte ute efter någon sorts blind auktoritetstro, som blundar för fakta och okritiskt sväljer allt. Det är fullt tillåtet att ställa frågor, och i det här kapitlet ska vi titta på några av de vanligaste invändningarna. Jag tror fullt och fast att Bibeln tål att granskas!

Vad gör man när tron verkar kollidera med vetenskapen?

Under de senaste århundradena har vetenskap och forskning gått framåt, och resultaten har ofta använts för att motbevisa kristendomen. Måste man inte anta att vetenskapsmän och forskare vet vad de talar om, när de säger att Bibelns världsbild är föråldrad och ohållbar idag?

Nej, vetenskapen kan inte påverka tron på Bibeln alls, av en mycket enkel anledning: vetenskapen rör sig helt och hållet med inomvärldsliga företeelser. Den vetenskapliga världsbilden utelämnar medvetet allt utomvärldsligt/övernaturligt, och har ingen möjlighet att yttra sig om övernaturliga ting. Man ägnar sig åt att mäta, räkna och observera, och det som inte kan mätas och räknas kan inte vetenskapen yttra sig om. Så långt är det inga problem. Problemet uppstår när man hävdar att det som ligger utanför vetenskapens ramar inte är intressant, eller inte existerar. Den slutsatsen kan inte vetenskapen dra (och faktum är att de flesta som ändå gör det är lekmän). Om man alltså, utifrån vetenskapens slutsats ”när man dör, upphör kroppen att fungera för gott”, drar slutsatsen att Jesus inte kan ha uppstått, gör man ett övertramp och drar slutsatser som inte följer av fakta. Om Gud finns (vilket vetenskapen varken kan bevisa eller motbevisa), kan han sannolikt uppväcka döda, även om det strider mot normal mänsklig erfarenhet. Samma sak gäller Bibeln.

Bibelforskningen började på 1700-talet studera Bibeln utifrån förutsättningen att den var en vanlig bok, med en rent mänsklig tillkomsthistoria. Naturligtvis var man tvungen att omtolka och bortförklara mycket som tidigare varit självklart; man utgick ju från att Gud inte kunde ha varit inblandad! Det är inget fel att studera den mänskliga sidan av Bibeln: författarnas språkbruk, den historiska situationen, manuskriptens historia etc, men om man medvetet utelämnar den gudomliga sidan av saken, får man en bibelsyn som inte stämmer vare sig med människors erfarenheter eller Bibelns egen syn på sig själv. De resultaten är man som troende inte alls tvungen att acceptera, för de är inte ”vetenskapliga”. De bygger på felaktiga förutsättningar, och är lika mycket tro (eller snarare otro) som en mer konservativ bibelsyn.

Låt oss ta skapelsen som ett exempel. Rent objektivt finns det två alternativa förklaringar till världens uppkomst: en medveten, viljestyrd skapelseprocess eller en slumpmässig utveckling, evolutionen. De fakta som finns räcker inte för att slutgiltigt slå fast någondera av dem. Båda är tänkbara, samtidigt som det finns problem med båda förklaringarna. Men i de flesta människors medvetande existerar bara evolutionen! Varför? Jo, därför att de som presenterat teorierna på förhand har uteslutit allt övernaturligt, inklusive Gud. Alltså måste världen ha ett rent inomvärldsligt ursprung, och den enda möjligheten är någon form av evolution. Men evolutionen är inte bevisad! Den är en hypotes, som man arbetar med i brist på bättre. Det är en tro, i lika hög grad som tron att Gud skapat världen ur intet genom sitt ord, och en som i min tycke kräver mycket mer blind tro av sina anhängare än vad kristen skapelsetro någonsin gjort. Men eftersom man på förhand bestämt att världen inte kan ha skapats på övernaturlig väg, är det bara den inomvärldsliga förklaringen som presenteras. Det är inte bara dumt och okunnigt, det är rent bedrägeri! Det finns ingen anledning för en kristen att lita mer på vetenskapen än Guds ord, i synnerhet när ”vetenskapen” är ofullständig eller arbetar med fel förutsättningar.

Låt oss också komma ihåg att kristendomen faktiskt är mer än en lära: det handlar i första hand om efterföljelse. Vi står under Kristi herravälde och har skyldighet att underordna oss honom. Detta sker i tro, eftersom vi inte har Jesus kroppsligen hos oss. På samma sätt måste jag i tro underordna mig Guds ord; det ingår i överlåtelsen till Jesus. Till de judar som trodde på honom sade Jesus: om ni förblir i mitt ord, är ni sannerligen mina lärjungar (Joh 8:31). Vi måste ibland handla i tro, utan att se (2 Kor 5:7), och varför skulle det vara lättare att tro på vetenskapen, som vi oftast inte begriper, än på Bibeln, som är skriven med syfte att kommunicera Guds vilja till oss? I båda fallen är det fråga om tro och överlåtelse.

Kan man inte säga att Bibeln innehåller Guds ord?

Modern teologi hävdar ibland att Bibeln inte är Guds ord, utan innehåller Guds ord. Detta betyder att texten är mänsklig, med mänskliga fel och brister, och kan studeras ”vetenskapligt” precis som vilken annan bok som helst. Men när jag läser Bibeln, kan ett visst avsnitt tala till just mig i min situation. Denna text blir då Guds ord till mig. När texten ger mig uppmuntran eller andliga upplevelser, då förmedlar den Guds ord; annars är den det inte.

Jag håller med om att det är viktigt att Guds ord får tala till mig personligen, och jag har ofta upplevt hur Anden har levandegjort ett visst avsnitt som fått tala direkt in i min situation. Men det räcker inte. Bibeln är, enligt egen utsago, den absoluta auktoriteten för en troende, oavsett om det känns så eller ej. Bibeln är faktiskt Guds ord även till dem som inte tror på den!

Problemet ligger i att man försöker skilja Guds ord från Bibelns ord. Det låter bra, och ger intryck av att visa vördnad för Guds storhet: ”naturligtvis kan inte Guds ord bindas till mänskligt språk!” Men vad betyder i så fall Guds ord? Och hur kan vi veta att det vi läser i Bibeln är uttryck för Guds ord, om det inte är samma sak? Det finns inget sätt att kontrollera hur min privata upplevelse stämmer med verkligheten. Resultatet blir en totalt subjektiv uppenbarelse: det som talar till mig är från Gud, och resten kan jag strunta i.

Dessutom kan hela Bibeln misstros ur en historisk/vetenskaplig synvinkel, om man ansluter sig till det här synsättet. Faktum är att många skiljer mellan Bibelns historiska sanningshalt (som kan ifrågasättas) och dess andliga sanningar (som man håller fast vid). Det viktiga är då vad en händelse betyder, inte om den är sann. Uppståndelsen och jungfrufödseln blir ”andliga verkligheter”, som inte håller för en historisk granskning. Läror anses vara ointressanta eller rentav skadliga; det viktiga är att man lever i tro. Men det är inte Bibelns synsätt! Bibeln bygger på Guds handlingar i historien; dessa ger sedan upphov till läror om Gud. En händelse betyder ingenting, om den inte har inträffat. Det är viktigt att Guds gärningar är historiska, annars blir lärorna lögner. Och det är viktigt att lärorna stämmer, trots alla försök att bevisa att de är oväsentliga. Våra idèer om Gud är antingen sanna eller falska, och lögner kan aldrig ge oss en relation med Gud. Gud är en sanningsälskande Gud; lögnen kommer från djävulen (Joh 8:44-45).

Finns det inte en massa motsägelser och felaktigheter i Bibeln?

När man diskuterar bibelsyn, kommer nästan alltid någon att hävda att det finns uppenbara felaktigheter i Bibeln, och att det dessutom finns rena motsägelser mellan olika bibelböcker. Detta framhålls som en bevisad sanning, lika oemotsäglig som att jorden är rund. Stämmer det?

Jag är omedelbart beredd att medge att det finns svårigheter i Bibeln. Det finns avsnitt som jag inte förstår, och det finns problem som jag för tillfället inte har någon lösning till. Men å andra sidan förstår jag mig varken på matlagning eller bilmotorer heller; jag litar på att någon annan vet bättre (och att jag ska lära mer allt eftersom). I fallet Bibeln litar jag på att dess upphovsman, den helige Ande, vet vad han menar, och jag tror inte Gud kan ha fel. När jag inte förstår, utgår jag från att det ändå finns någon sorts lösning på problemet.

Låt oss titta på några av de påstådda motsättningarna och felaktigheterna i Bibeln. Jag har inte utrymme här att gå in på alla, men jag vill i alla fall visa att problemen inte behöver vara oöverstigliga.

Vi börjar med Gamla Testamentet. Det beskylls ofta för att vara fullt av historiska felaktigheter, och man pekar ibland på olika sifferuppgifter som anses orimliga. Men faktum är att ingen hittills har hittat något som motbevisar Bibelns beskrivning av Israels historia. Tvärtom har arkeologin gång på gång bekräftat Bibelns ord. Somliga saker finns fortfarande bara belagda i Bibeln; betyder det att det nödvändigtvis behöver vara fel? Ibland tolkas fynd på ett sätt som strider mot Bibeln, men det är ett subjektivt val, baserat på den ”vetenskapliga” misstron mot det övernaturliga. Det finns många böcker som visar hur arkeologiska fynd bekräftar Bibeln, och det finns all anledning att tro att det kommer att fortsätta på det sättet.

Ibland menar man sig hitta två påståenden i GT som motsäger varandra. Ibland är det sifferuppgifter, och då kan orsaken helt enkelt vara att en avskrivare missat ett litet streck eller ett tecken (vi har redan sagt att det var originalen, inte kopiorna, som var garanterat felfria). Ibland beror det på att man missförstår den kultur man läser om, eller dess uttryckssätt. Ett exempel är 1 Sam 17:55, där kung Saul frågar sin härhövitsman vems son David är, efter att denne besegrat Goljat. Ändå har David spelat harpa för kungen flera gånger tidigare (1 Sam 16:17ƒ23). Borde inte Saul veta vem han är?

Jo, han kände troligen igen David till utseendet. Men han hade knappast gått in för att lära känna honom, i synnerhet som det var pga Sauls andliga plåga som David kom till hans palats. Han visste dessutom att David var fåraherde, och han väntade nog inga stordåd från en så obemärkt släkt som Isais. Frågan gäller alltså inte vem David var i största allmänhet (även om det inte är säkert att Saul ens visste att det var hans egen harpospelare som besegrat jätten!), utan varifrån han härstammade och hur det kom sig att han gett sig in i striden och dessutom segrat.

Det påstås också att det finns två motstridiga skapelseberättelser i 1 Mos 1 och 2. Sanningen är att kap 2 aldrig ger sig ut för att vara en fullständig skildring av skapelsen. Där handlar det om människan, och världen runt henne förutsätts redan vara skapad (skulle Gud skapa människan utan att ha en jord att placera henne på?). Problemet är att djuren verkar skapas efter Adam (2:19), medan kap 1 sätter människans skapelse sist av allt. Men 2:19 kan lika gärna översättas hade danat: djuren var redan skapade, men de omnämns inte förrän de förs fram inför Adam, därför att kap 2 hela tiden kretsar kring Adam. Det är inte en motsägelse, utan en annorlunda vinkling. Bibeln innehåller bara en skapelseberättelse, och den sträcker sig över båda inledningskapitlen i Bibeln utan inre motstridigheter.

När vi sedan ser på Nya Testamentet möter vi en omstridd fråga, nämligen det som kallas det synoptiska problemet. Varför beskrivs samma händelse på olika sätt i de tre synoptiska evangelierna Matteus, Markus och Lukas? Bevisar inte det att de tre skrev utifrån sin mänskliga kunskap, med felaktiga uppgifter och egna tillägg?

Varje evangelist skrev på sitt eget sätt, det är sant. De har olika material och disposition, och de har lite olika inriktning på sin skildring av Jesus. Ändå stämmer deras material förvånansvärt väl överens. Matteus framställer honom som judarnas Messias och Kung, medan Markus presenterar Jesus för en romersk publik. Lukas ser människan Jesus, medan Johannes visar oss Gud Sonen. Därför har de ibland lite olika vinkling på saker och ting. Sedan ska vi komma ihåg:

Jesus talade arameiska, medan evangelierna skrevs på grekiska. I översättningen kan samma sak ha uttryckts på olika sätt.

Jesus kan ha sagt och gjort samma sak vid flera olika tillfällen. Det som verkar vara motsägelser kan handla om två helt skilda tillfällen. Detta gäller t ex bergspredikan – det vore konstigt om han inte hade gett samma undervisning flera gånger, och det är möjligt att Lukas återger ett annat tillfälle än Matteus.

Ingen av författarna ger sig ut för att ge alla fakta i varje enskilt fall. Ofta kompletterar de i stället varandra. Det är bara Lukas som uttalat menar sig skriva kronologiskt, och inte ens där är det givet att varje episod tänks följa kronologiskt direkt efter den föregående. Texten säger det inte, och därför får vi inte kräva det heller. Ofta går det faktiskt att harmonisera de olika texterna så att uppgifterna får komplettera varandra, i stället för att motsäga varann (t ex när det gäller skildringarna av Jesu dom, död och uppståndelse). Man behöver inte förutsätta felaktigheter!

Ett exempel får räcka. Vilken dag dog egentligen Jesus? De flesta forskare menar att här motsäger evangelierna varann: synoptikerna säger dagen efter att påsklammen slaktades (Mark 14:12 etc), medan Johannes verkar säga att det var samma dag (Joh 18:28). Samma teori framförs i noterna i NT81. Men behöver det nödvändigtvis vara så? Nej, det finns flera förklaringar till denna ”motsägelse”. Ordet påskmåltiden i Johannestexten kan syfta på hela påskfesten; det är omvittnat att grundtextens ord kunde användas på det viset. Jesus kan ha firat påskmåltiden en dag för tidigt, eftersom han visste att han skulle dö. Det är inte ens säkert att det var en påskmåltid han åt; somliga viktiga ingredienser saknas i skildringarna. Det är också tänkbart att Jesus följde en annan kalender än de judiska ledarna; det är klarlagt att flera olika kalendersystem var i bruk samtidigt på Jesu tid.

En annan sak man ska tänka på är att Bibeln använder många olika sorters text. Där finns poesi, liknelser och bildspråk, gåtfulla profetior och faktamässiga historieskildringar, litterära citat och ögonblicksbilder. Att tro på Bibelns felfrihet innebär att läsa varje text utifrån dess egna förutsättningar, och inte tolka bokstavligt en text som aldrig avsåg att vara mer än symbolisk. å andra sidan får man inte heller tolka en bokstavlig text symboliskt (vilket ofta sker i fråga om skapelseberättelsen, som visserligen är mycket högstämd prosa, men ändå inte alls är tänkt som en symbolisk text).

Det finns alltså ingen anledning att se motsägelser där det finns enklare förklaringar. Och vad gäller sakfrågor, där t ex GT:s gudsbild ibland verkar stötande för oss, gäller det att se efter: beror min reaktion på en förutfattad, felaktig gudsbild hos mig själv, eller kanske på att översättningen inte riktigt gör rättvisa åt texten? Jämför gärna flera översättningar, svenska och utländska, för översättare kan göra fel och missförstå. Men utgå inte från att den egna gudsbilden är korrekt och Bibelns fel, när de inte stämmer överens! Det kan finnas sanningar om Bibelns Gud som är svårare än andra i just vår tid, men det är ingen orsak att tvivla på dem.

Men alla olika tolkningar?

Är det inte egendomligt att det finns så många olika tolkningar av samma text, om nu Bibeln är Guds eget, felfria ord? Borde han inte kunna ge oss rätt betydelse på en gång?

Det finns, såvitt jag förstår, två orsaker till att vi inom kristenheten inte är överens om vad vissa bibelord betyder. Samtidigt vill jag påpeka att vi är överens om det allra mesta! I det ena fallet beror vår oenighet antingen på att vi inte begriper just den versen/texten ordentligt (på grund av okända ord och grammatiska strukturer), eller att vår bakgrund/erfarenhet ger oss felaktiga associationer kring vissa ord i texten – vi tolkar fel (se kap I om tolkning). I de här fallen blir skillnaderna oftast inte så stora – förutsatt att vi tror på Bibeln och är beredda att ta det den säger på allvar!

Den andra orsaken är att vi ibland sätter andra auktoriteter bredvid Bibelns ord, och då får vi problem. Detta är katolska kyrkans dilemma: eftersom man lär att den kyrkliga traditionen har samma auktoritet som Bibeln, måste man ibland tolka Bibeln utifrån traditionen, trots att en protestant direkt ser att texten säger något helt annat. Ickekonservativa teologer drabbas av samma sak, när de låter sin bibeltolkning styras av förnekandet av det övernaturliga. Även lekmän gör samma sak, när de låter egna erfarenheter eller favoritåsikter påverka deras bibelläsning. I de fallen kan man bli hur oense som helst, eftersom man läser och tolkar utifrån olika principer! Vi löper alla risken att misstolka det vi läser, men risken blir faktiskt större när vi inte tror till 100% på Bibelns felfrihet. Därför är åsikterna mindre delade bland konservativa teologer och troende: har man väl kommit fram till vad en text betyder, är diskussionen slut. Finns det flera tolkningsförslag, som alla tar Bibelns sanningsanspråk på allvar, kan man enas om att vara oense i just den detaljen, och så fortsätter forskningen för att komma fram till vad ett visst ord eller sammanhang betyder mer exakt.

Somliga tolkningsfrågor gäller i hur hög grad vi ska tillämpa det som står, och det tänker jag inte ta upp här. Man kan vara helt överens om betydelsen av en viss text, utan att därför tillämpa den på samma sätt. Det har inte alltid med själva bibelsynen att göra: även en fundamentalist inser att straffsatserna i Mose lag inte är avsedda att tillämpas av kyrkan idag. Däremot finns det avsnitt, ord och verser som vi faktiskt inte vet den exakta innebörden av idag. Det betyder inte att Gud inte skulle ha sagt det! Det betyder bara att de som tog emot budskapet talade och skrev på sitt eget språk, och de som läste och lyssnade då förstod precis vad som sades. Tyvärr har språken utvecklats så att ett fåtal ord är obegripliga idag (de är inte särskilt många); men då drar jag slutsatsen att den versen inte är viktig för oss idag. Den talade till människor i en annan tid, och kanske kommer den att tala till en senare generation; men den är lika mycket Guds ord, även om jag inte förstår den.

Varför kom vissa böcker med och andra inte?

Ibland dyker det upp utombibliska böcker som gör anspråk på att vara kristna eller judiska, och som borde ingå i Bibeln. Dessa brukar kallas apokryfer. Varför finns inte de med i Bibeln?

När det gäller GT:s apokryfer, beror det på att judendomen aldrig erkände dem som helig skrift. Däremot finns de med i katolska kyrkans Bibel, därför att den grekiska översättningen av GT (från 200-talet f Kr) tog med dem. De är samtliga skrivna efter Malaki, GT:s sista profet, och skiljer sig på många punkter från resten av GT. Judarna var medvetna om skillnaden, och visste att profeterna hade upphört i och med Malaki; alltså sorterade man – med den helige Andes ledning – bort de böcker som inte var skrivna av inspirerade profeter och lärare.

När det gäller NT, kan man ju undra varför vissa böcker kom med i NT, medan andra inte gjorde det. Böcker och brev skrevs ju hela tiden, och somliga är så gott som samtida med NT:s sista böcker. Vem avgjorde vad som skulle komma med?

Svaret finns i Apg 15:28, där apostlarådet besvarar en viktig tvistefråga med orden: den heliga anden och vi har beslutat… Gud utrustade apostlarna med stor kraft och ett rikt mått av helig Ande, till undervisning och uppbyggelse, och såg till att deras skrifter (de som han särskilt inspirerat till helig skrift) bevarades och lästes i urkyrkan, medan de böcker som inte var avsedda för det ändamålet (liksom rena förfalskningar) sållades ut genom prövning av innehåll och ursprung. Jesus lovade att hans ord aldrig skulle förgå (Matt 24:35), och vi får i det här fallet lita till den sanningens Ande som Jesus utlovade och som i synnerhet urkyrkan fick erfara i rikt mått.

Några förslag till bibelläsningsplan

Det finns 1189 kapitel i Bibeln, och drygt 31.100 verser. Om man läser 3,25 kapitel om dagen, hinner man igenom hela Bibeln på ett år. Läser man 10 kapitel om dagen, tar man sig igenom hela Bibeln tre gånger per år. Det är ingen omöjlig uppgift, även om man inte ska gapa efter för mycket när man börjar läsa. Det är bättre att arbeta in en regelbundenhet i sin läsning, och därefter öka den dagliga dosen efter hand. Men kom ihåg: alla stora föregångare i kyrkans historia har varit ivriga bibelläsare, och ingen väckelse har brutit fram utan att människor har studerat och trott på Guds ord.

Här följer några förslag på hur man kan systematisera sitt läsande. Försök läsa minst tre kapitel om dagen, oavsett vilken modell du väljer.

1) Läs hela Bibeln rakt igenom, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken.

2) Läs GT och NT rakt igenom, samtidigt. Fördelen med den här varianten är att man varierar läsningen mer än i föregående förslag. Alltför många människor startar med 1 Mos, och ger upp någonstans i 3 Mos, därför att det blir för tungt när man är ovan.

3) Läs GT rakt igenom på två olika ställen samtidigt, samt NT rakt igenom. Om man läser både en historisk och en poetisk/profetisk bok samtidigt, ökar variationen ytterligare, och det blir troligen lättare att ta sig igenom de ”tunga” böckerna. Ett sätt är att ta ett eller ett par kapitel ur var och en av dessa tre delar: a. 1 Mos-Ester (436 kap) b. Job-Mal (493 kap) c. Matt-Upp (260 kap) Delarna är olika stora, vilket antingen betyder att man läser fyra GT-kapitel per NT-kapitel, eller att man hinner igenom NT två gånger på samma tid.

D. Hellsten

LITTERATURFÖRSLAG

Det finns mängder av böcker som tar upp bibelsyn och olika problem i Bibeln. Tyvärr är de flesta på engelska, men jag har försökt hitta en del svensk litteratur också.

Om bibelsyn

Carson D A/Woodbridge J D: Scripture and Truth (Intervarsity Press 1983)
Edwards D L/Stott J: Essentials (Hodder & Stoughton 1988)
Erlandsson S (red): Ditt ord är sanning (Stiftelsen Biblicum 1971)
Hedegård D: Att tro på Bibeln (Evangeliipress 1968)
Keller W: …men Bibeln hade rätt (Bokförlaget Forum 1957)
Young E J: Thy Word is Truth (The Banner of Truth Trust 1972)

Kommentarer och förklaringar

Archer G W: Encyclopedia of Biblical Difficulties
Archer G W: Survey of Old Testament Introduction (Moody Press1964/1974)
Bernspång E: kommentarer till olika bibelböcker
Boken om Bibeln (Libris 1988)
Halldorf S: Böckernas bok (Evangeliipress 1985)
Hellström I: Förstår du vad du läser? (EFS-förlaget 1977)
Illustrerad Bibelhandbok (EFS-förlaget 1977/1985)
Illustrerat Bibellexikon
Morris L: kommentarer till olika bibelböcker, på engelska
Schultz S J: Gamla Testamentet talar (International Correspondence Institute 1989)
Wiseman D J / Yamauchi E: Archaeology and the Bible (Zondervan 1979)

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se