Att läsa bibeln så att du finner Jesus Kristus

Metodik

Ordet ”metod” kommer av det grekiska ordet ’ methodos’, vilket bokstavligen betyder ”överfartsväg” eller ”genomfart”. Bibelstudiemetodiken handlar därför om ”den rätta vägen fram till biblisk Sanning.” Detta antyder givetvis att det också finns felaktiga vägar att gå. En korrekt metod, eller metodik, är avgörande på många verksamhetsområden. En hjärtkirurg opererar inte ett hjärta utan att följa en väl utprovad objektiv metodik. (Skulle förresten någon lita på en hjärtkirurg som inför en operation gör klart att han har för avsikt att frångå den gängse och objektiva metodiken, att han istället tänker ha en mera subjektiv attityd han tänker skära där det känns rätt för honom att skära.)

Felaktig metodik – ingenting nytt.
Redan på Nya Testamentets tid varnade aposteln Petrus för att det fanns vissa passager i Paulus Andeinspirerade undervisning ”..som okunniga och obesfästa människor vrångt uttyder, såsom de också gör med de övriga skrifterna, sig själva till fördärv” (2 Petrus 3: 16). Den här versen säger oss att det är ett vådligt företag att göra våld på Guds Ord. Att misshandla Ordet är ingenting mindre än en väg mot undergången.

Till skillnad från vissa falska lärares utövning i Korint, försäkrade Paulus sina läsare att han handskades med Ordet i en anda av trohet (2 Kor. 4: 2). Paulus uppmanade den unge Timoteus att följa hans exempel: ”Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare, som icke behöver blygas, utan som rätt förvaltar Sanningens Ord ” (2 Tim. 2: 15).

En grundsanning: Gud hade ett syfte med att skapa språket
En enkel genomläsning av 1:a Mosebok ger vid handen att när Gud skapade Adam till sin egen avbild, gav Han honom också förmågan till intelligent tal. Därigenom kunde han kommunicera på ett objektivt förståeligt sätt med sin skapare (såväl som med andra människor), genom att använda sig av lingvistiska symboler som kallas för ’ord’ (1 Mos. 1: 26). Gud bestämde sig för att använda just människans språk som medium för överförandet av Uppenbarelsen.

Om det nu är så att Guds ursprungliga tanke med språket var att Han skulle kunna kommunicera med mänskliga varelser, och att dessa skulle kunna kommunicera med varandra, bör det innebära att Gud som regel använder ett vanligt, mänskligt språk för att meddela sig. Han torde därmed även ha tänkt sig att människan skulle bruka och förstå språket på ett normalt, rättframt och bokstavligt sätt.Denna konkreta syn på språket är en absolut förutsättning för att man ska kunna förstå, Hans skrivna Ord, det vill säga Bibeln.

Bibeln finns till såsom ett stycke litteratur för att människor behöver få reda på vissa andliga Sanningar som de inte kan förvärva på egen hand. Dessa sanningar måste alltså komma till dem utifrån, det vill säga via en objektiv uppenbarelse från Gud (5 Mos. 29:29). Uppenbarelsen är vidare bara tillgänglig och förståelig om man tolkar Ordet utifrån Guds ursprungliga intention med språket; med andra ord, enligt varje ords normala, enkla och bokstavliga mening.

Att hitta författarens avsedda mening
Istället för att läsa in en mening i bibeltexten, söker den objektiva läsaren upptäcka vad författaren själv har menat med sin text (vilket ju faktiskt är den enda sanna meningen). Man måste förstå att ett textsammanhang har fått sin bestämda betydelse av dess författare, och att denna betydelse därför inte kan ändras av läsaren. Betydelsen bestäms av författaren och upptäcks av läsaren.

Vårt mål måste alltid vara exegetik (att läsa ut textens mening) och aldrig eisegetik (att läsa in en mening i texten). Sekterister har i alla tider använt eisegetik i sin tolkning av Bibeln. De förvrider bibeltextens innebörd till den grad att den kommer att säga någonting fullständigt annorlunda än det som var författarens avsikt.

Det är endast genom att använda en objektiv metodik som vi kan överbrygga klyftan mellan våra sinnen och bibelförfattarnas. Man kan säga att vårt val av tolkningsmetod är så betydelsefullt, att det — om metoden är relevant — kan föra oss ända ner till författarens ursprungliga mening, till samma klarhet med vilken man kan anta att hans allra första lyssnare eller läsare uppfattade det han ville säga.

Kontextens betydelse
En viss kvinna ställde upp i ett politiskt val för att bli guvernör. Hon var helt övertygad om att Bibeln talat till henne och lovat henne att hon skulle bli nominerad. När hon så småningom fick den officiella listan över de nominerade fick hon se sitt eget namn allra sist. Då tog hon fram sin Bibel och läste: ”Men många som är de första ska bli de sista, och många som är de sista ska bli de första” (Matt. 19:30). Med den versen som underlag menade hon sedan att Gud ändå sagt till henne att hon skulle vinna. Men likväl förlorade hon.

Denna lilla anekdot illustrerar nödvändigheten av att man tolkar ett bibelställe i sitt rätta sammanhang. Tagen ur sitt sammanhang, sin kontext, kan en bibeltext förvridas till att säga precis vad som helst. Om man vill ta reda på författarens avsikt med en text måste tolkningen alltid ske med hänsyn till sammanhanget.

Varje ord i Bibeln är en del av en vers, och varje vers är en del av ett stycke, som i sin tur är en del av en bok, vilken ingår i Bibeln som helhet. Ingen vers i Bibeln kan skiljas från de omgivande verserna. Att tolka en vers oberoende av det sammanhang den ingår i, är som att försöka analysera en målning av Rembrandt genom att enbart betrakta en särskild kvadratcentimeter av målningen, eller som att analysera Händels ”Messias” utifrån några enstaka toner.

Kontexten är absolut avgörande om man ska kunna tolka bibelverser
När man tolkar Bibeln finns det både en omedelbar kontext och en övergripande kontext att ta hänsyn till. Den omedelbara kontexten är det stycke (eller stycken) av bibelboken i fråga som versen tillhör. Den omedelbara kontexten måste alltid beaktas när en bibelvers ska tolkas.

Den övergripande kontexten är Bibeln som helhet
Hela Bibeln utgör det totala sammanhanget och är den yttersta och grundläggande ledstjärnan när man vill förstå ett enskilt sammanhang i Bibeln. Man måste komma ihåg att tolkningen av ett enskilt stycke inte får motsäga Bibelns samlade undervisning angående det särskilda ämne som stycket behandlar. Enskilda verser existerar inte som isolerade fragment utan är alltid delar av en helhet.Blottläggandet av verserna måste därför ske genom att man ställer dem i relation – både till varandra och till helheten. Bibeltext tolkar så att säga bibeltext. Som J.I. Packer uttryckt detta: ”Om vi ska kunna förstå delarna, är det visaste vi kan göra, att försöka förstå helheten.”

Vikten av att beakta det historiska sammanhanget
Historiska hänsyn är av mycket stor vikt om man vill tolka Guds Ord korrekt.Den kristna tron grundar sig på historiska fakta. Kristendomen vilar ju faktiskt på den historiske personen Jesus, vars jordiska tillvaro står som ett uttryck för Guds objektiva självmeddelelse med mänskligheten. ”..Han har kungjort, vad Gud är ” (Joh. 1:18) . Jesus blev sedd och hörd av människor såsom Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv (1 Joh. 1: 1-3). Det var också därför Han med kraft kunde påstå, att: ”Hade ni känt mig, så hade ni också känt min Fader…” (Joh. 14: 7). Paulus gör också klart för de religiösa medborgarna i Aten, att när Gud ska ”döma världen med rättfärdighet” , så vilar den domen på Jesu Kristi objektiva och historiskt bevittnade uppståndelse ifrån de döda. (Apg. 17: 16f; här vers 31)

De historiska vittnesbörden finns bevarade åt oss i Nya Testamentets evangelier, och dessa utgår ifrån ögonvittnesskildringar nedtecknade kort tid efter att händelserna inträffade. Med utgångspunkt från vars och ens gensvar på Guds objektiva och historiska uppenbarelse i Bibeln, kommer människor att tillbringa evigheten, antingen i ett verkligt helvete eller ett verkligt himmelrike.

Korrekt bestämning av genre
En ”bokstavlig” tolkning av Bibeln tar hänsyn till att Bibeln innehåller en mängd olika litterära genrer, var och en med sin speciella egenart att ta i beaktande för att texten ska uppfattas rätt. De bibliska genrerna inkluderar historiska böcker (ex. Apostlagärningarna), berättande dramatik (ex. Jobs bok), poesi (ex. Psalmerna), visdomslitteratur (ex. Ordspråksboken), och apokalyptisk text (ex. Uppenbarelseboken).

Det är självklart att en felaktig bestämning av genren också kommer att leda väldigt långt vilse när man tolkar Bibeln. En liknelse får inte behandlas som historisk text, inte heller får poesi eller apokalyptik (som bägge innehåller mycket symbolik) bli uttolkade som om texten vore direkt och sakligt berättande. En förståndig och vis bibeltolkare låter sin kännedom om genrer finnas med i bilden när han närmar sig en text.

På så sätt är han kapabel att avgränsa och bestämma vad den bibliske författaren ville förmedla till läsaren. Man bör dock komma ihåg, att även om Bibeln består av en rad olika genrer och mycket bildspråk, är det trots allt så att författarna i de allra flesta fall använt sig av konkret bokstavliga uttryck när de formulerat sina tankar. När författarna således skrivit på ett uppenbart bokstavligt och rakt sätt, måste bibeltolkaren anpassa sig till den metoden och inta samma förhållningssätt till texten som författarna, så att han i likhet med dem tolkar texten bokstavligt.

Den bokstavliga tolkningsmetoden ger varje ord i bibeltexten samma ursprungsmening som det skulle ha i ett normalt och vardagligt bruk vare sig detta sker i skrift, tal eller i tanke. Utan denna rättframma metod är all kommunikation mellan Gud och människa omöjlig.

Gamla Testamentet tolkas i ljuset av Det Nya
Gud gav människan uppenbarelse i en stegrande grad under de tider då Gamla och Nya Testamentet blev till. Gud gav inte våra urföräldrar, Adam och Eva, hela uppenbarelsen på en gång och för all framtid; inte heller gav Han ”lagens man”, Moses, den fullständiga uppenbarelsen. Det gick snarare till så – medan århundradena sakta avlöste varandra – att Gud avslöjade mer och mer av den uppenbarelse som vid slutet av denna succesiva process blev komplett i och med Nya Testamentets fullbordan. Gud har därmed sagt allt Han vill säga oss i denna tidsålder. Med detta i åtanke är det en god grundregel att man alltid bör tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya Testamantet.

Gamla Testamentet kan liknas vid en kammare, rikligt möblerad men svagt upplyst. När ljuset ökar förändras inte kammarens innehåll och möblering, men ljuset ger en allt klarare bild av vad som hela tiden funnits därinne, men som knappt gått att urskilja eller kanske varit helt osynligt tidigare. Gamla Testamentets uppenbarelse av Gud korrigeras inte av den mera kompletta uppenbarelsen i senare skeden, utan blir bara förtydligad, uppförstorad och mera fullständig. Återigen, GT ska alltid ses och tolkas i NT:s starkare ljus. GT framstår mycket klarare och begripligare om man läser det genom NT:s glasögon.

Beroendet av den helige Ande
Bibeln själv talar om för oss att vi måste hålla oss till den helige Andes belysning av bibeltexten för att kunna fatta meningen och tillämpningen av Ordet (Joh. 16: 12-15; 1 Kor. 2: 9-11). Den helige Andes uppgift är att kasta ljus över Guds Ord så att den troende får möjlighet att begripa och samtycka till det budskap som avsetts och sedan agera utifrån detta.

Den helige Ande, ”Sanningens Ande” (Joh. 16:13), leder oss ”..för att vi ska veta, vad som blivit oss skänkt av Gud ” (1 Kor. 2: 12). Detta är nu helt logiskt: en full förståelse av Guds Ord är helt enkelt omöjlig utan ett beroende av Anden under bön, eftersom Han både är den person som inspirerat Ordet (2 Petr. 1: 21) och tillika dess suveräne uttolkare. Det är nödvändigt att människan får sina ögon öppnade av Anden, eftersom hennes ”oförståndiga hjärta förmörkats” av synden (Rom 1:21) , och alltså hindrar henne från att rätt förstå Guds Ord. Människan kan inte i sitt naturliga tillstånd förstå Guds Ord, utan måste få Guds övernaturliga hjälp till detta.

Denna sida av den helige Andes tjänst opererar inom ramen för människans rationella tänkande, med hjälp av det förstånd som hon fått av Gud (jfr. 1 Mos. 2-3). Uppenbarelsen kommer till Guds barns ’sinnen’ och inte till någon icke-rationell del av oss, såsom våra ’känslor’ eller genom någon form av ’sensationer’ (i stil med ’en värmekänsla i magen’). Vi måste använda vårt tänkande för att förstå Guds uppenbarelse till oss.

Detta faktum gör det också möjligt för oss att dela våra kunskaper med andra, att vittna om det vi sett och fått uppenbarat för oss. Guds Ord består av ord med en vanlig rationell betydelse. Den helige Andes medverkan i tolkningsprocessen utesluter inte på något sätt uttolkarens sunda förnuft och logiska tänkande. Eftersom den helige Ande är ”Sanningens Ande” (Joh. 14:17; 15:26; 16:13), lär Han därmed aldrig ut sådant som inte håller för ett sanningstest.

Med andra ord, den helige Ande inspirerar inga uttolkningar som motsäger varandra, eller som inom sig själva saknar logisk konsekvens. Det måste också slås fast att den helige Andes uppgift inte är att tillföra sådan lära eller ”upplysning” till Skriften, som inte Skriften redan innehåller. Den helige Ande gör människan ”vis enligt vad som är skrivet, inte utöver detta.” Andens funktion handlar verkligen inte om att förmedla någon ny sanning eller att leda in oss på hittills okänd mark, utan om att ge ljus över det som redan står skrivet i Ordet.

Räcker det med enbart Bibeln
Att en människa, vem som helst, är kapabel att förstå Bibeln utan att behöva lita till en särskild församlings ”auktoriserade undervisning”, är uppenbart av att Jesus undervisade öppet och direkt, och förväntade sig att vemhelst som följde Honom skulle förstå vad Han menade.

Minns att när Jesus hade blivit fängslad, frågade översteprästen ut Honom angående Hans lärjungar och lära. Jesus svarade honom då: ”Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen, där alla judar kommer tillsammans; hemligen har jag intet talat. Varför frågar du då mig. Dem som har hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem. De vet ju, vad jag har sagt.” (Joh. 18: 20-21)

Det fanns med andra ord ingen förvirrande otydlighet eller fördold mening i det Han predikade, något som fordrade en ”auktoriserad uttolkning” i en Församling. I överensstämmelse med detta instruerade Paulus den unge Timoteus: ”..och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kan ge dig vishet, så att du blir frälst genom den tro du har i Jesus Kristus.” (2 Tim. 3: 15)

Denna vers deklarerar ju klart att Bibeln är till fullo vad den troende behöver i sitt liv. Judiska pojkar skulle av tradition börja studera Gamla Testamentets skrifter redan vid fem års ålder.Med början vid denna unga ålder hade också Timoteus fått undervisning i Skrifterna, detta genom sin egen mor och mormor. 2 Timoteus 3:15 säger uttryckligen att Bibeln ensam är fullt tillräcklig för att man ska tillägna sig den kunskap och visdom som leder till frälsning genom tro på Kristus.

Skriften allena är källan till andlig kunskap och visdom.
2 Timoteus 3:16-17 säger oss vidare att: ”All skrift, som är ingiven av Gud, är också nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.” Ordet ’inspirerad’ (dvs av Gud) betyder bokstavligen ”Gud-andad”. Bibeln är i sig själv tillräcklig eftersom den har sin källa i den levande Guden.Värt att notera är att uttrycket ”fullt färdig” (”så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig”) innebär att man är ”redo, kapabel, fullt utrustad, och i stånd att möta alla krav och påfrestningar.” Bibeln ensam gör människan utrustad, kapabel och redo. Bibeln förser oss med allt vi behöver veta för att bli frälsta och växa i nåden.

Jesus intygade Bibelns:

Gudomliga inspiration (Matt. 22:43),

Dess oförgänglighet (Matt. 5:17-18),

Dess ofelbarhet (Joh. 10:35),

Dess slutgiltiga auktoritet (Matt. 4:4,7,10),

Dess historicitet (Matt. 12:40; 24:37),

Dess faktamässiga ofelbarhet (Matt. 22:29-32),

Dess andliga klarhet (Lukas 24:25).

Dessutom påpekade Han varje enskilt bibelords vikt och betydelse (Lukas 16:17). Faktiskt så utgick Han ibland i sin undervisning och argumentation från ett enda specifikt uttryck i bibeltexten (Matt. 22:32, 43-45; Joh. 10:34). Jesus hävdar att hans ord leder till evigt liv (Joh. 6:63). Men om vi ska kunna ta emot evigt liv genom Hans ord, måste dessa ord förstås på det sätt Han avsåg att de skulle förstås.

Esoterisk bibeltolkning
När Jesus sa: ”Sök först efter Hans rike och Hans rättfärdighet…” (Matt. 6:33; 1917), gjorde Han detta som New-Age-profeten David Spangler hävdar för att därigenom inspirera sina lärjungar att söka ”ett tillstånd av identifikation med den egna individualiteten, den inre källan, den gudomliga kärnan, detta att JAG ÄR DEN JAG ÄR”

När Jesus sa: ”Tag på er mitt ok och lär av mig” (Matt. 11: 29), ville Han med detta lära sina lärjungar som Enighetskyrkans (”Church Universal and Triumphant”) ledare Elizabeth Clare Prophet påstår att ”ta del av medvetandet om mitt heliga verk, och låt min kristus-ande bära bördan av världens karma, såsom min guru, den Gamle av dagar lär er”.

När Moses formulerade skapelseberättelsen i 1:a Mosebok, ville han då förmedla kunskapen om, såsom grundaren av Christian Science, Mary Baker Eddy menar, att namnet Adam symboliserar en damm (eller fördämning) och att det ”står för hinder, misstag ja, till och med för den förmenta skilsmässan mellan människan och Gud”.

Den gemensamma nämnaren mellan dessa bibeltydare är att de alla ägnar sig åt en esoterisk tolkning av Bibeln. Det innebär att de alla är ute efter en dold , hemlig , eller en inre andlig mening i bibelverserna — framförallt de som innehåller Jesu undervisning. Men om nu dessa eller andra esoteriker har rätt i sin bibelsyn, tvingas man ju tragiskt nog konstatera att vanliga Bibliskt kristna måste ha gått miste om Skriftens sanna budskap i nära två tusen år. Därför behöver vi ställa oss frågan: är den esoteriska bibeltolkningsmetoden verkligen adekvat och försvarbar.

Som svar på den frågan börjar vi med att konstatera att från och med Bibelns första bok finns det inget som tyder på att bibeltexten är tänkt att uppfattas på ett esoteriskt sätt. Genomgående framstår det snarare som att en rak och enkel (icke-esoterisk) läsning av texten är tänkt att vara den givna förutsättningen. En vardagsnära, normal läsning av 1:a Mosebok ger vid handen, att när Gud skapade Adam till sin egen avbild, gav Han honom också den språkförmåga som gjorde det möjligt för honom att kommunicera på ett objektivt begripligt sätt med sin Skapare och med andra människor. Gud valde således som vi tidigare konstaterat att låta det mänskliga språket vara medlet för överförande av uppenbarelsen.

Jag måste dock påpeka, att när jag nu ställer den esoteriska metoden emot en ”bokstavlig” metod för bibeltolkning, avser jag därmed inte en sådan ”rigid bokstavstro” som strävar efter att tolka även Bibelns symbolspråk rent bokstavligt. Vad som är en metafor och vad som ska läsas bokstavligt måste bedömas utifrån bibeltexten själv såsom när Jesus ibland uppenbart tog hjälp av bildspråk och liknelser när Han ville förmedla en andlig Sanning.

Berättigade och oberättigade tolkningar
När vi nu håller oss konsekvent till en bokstavlig tolkning av Bibeln, måste vi göra klart att varje bibelställe egentligen bara har en berättigad betydelse och följaktligen också bara en uttolkning. Esoterikerna kanske skulle reagera på detta uttalande genom att hävda att deras bibeltolkningar är lika legitima som någon annans. Givetvis är var och en, på ett sätt, fri att tolka Bibeln precis hur han vill. Samtidigt måste vi emellertid inse att inte alla tolkningar är lika relevanta och korrekta.

New-Age granskaren Douglas Groothuis gör följande reflektion:

”Det står dig faktiskt fritt att ’tolka’ det väldiga skinande klot som lyser upp vårt solsystem, såsom varande en fantastiskt långlivad och jättestor satellit, konstruerad av peruanska bönder på 300-talet e.Kr. Du har så att säga ’rätt’ att tolka saker och ting på det sättet, men det gör naturligtvis inte din uppfattning överensstämmande med verkligheten.

Din tolkning är antingen sann eller falsk; du har antingen rätt eller fel. När du således vill ha ’din egen tolkning’ av Bibeln, blir i så fall denna tolkning auktoriserad och giltig av sig själv, lika litet som till exempel ’din egen tolkning’ av din självdeklaration äger giltighet och auktoritet inför skattemyndigheternas granskande ögon. De följer nämligen bara ’boken’ – inte din bok. Ett skattebedrägeri utifrån principen ’detta är min egen tolkning’ riskerar att kosta dig dryga böter eller i värsta fall fängelse ( något som ingen ’kreativ tolkning’ i världen kommer att kunna ändra på).” Med den esoteriska ”min tolkning”-attityden, blir den yttersta auktoriteten inte längre Skriften utan i själva verket den enskilde tolkarens eget sinne. Detta leder till att de esoteriska uttolkarna oundvikligen kommer att erbjuda oss helt oförenliga slutsatser i sina olika uttydningar av samma enskilda bibelställe”.

New-Age förespråkaren Benjamin Creme tror t ex att Nya Testamentets uttalanden om Kristi andra tillkommelse handlar om att en individ som kallas Maitreya ska träda fram. Andra inom New Age, som exempelvis David Spangler, tror att samma bibelcitat istället pekar på den kosmiske Kristus och hans inkarnation i hela mänskligheten, och att den andra tillkommelsen således inte kommer att vara förkroppsligad i en enda person utan i ett globalt kollektiv. Sådana här motsägelser är ofrånkomliga när uttolkarens eget tänkande ersatt Bibeln själv som högsta auktoritet.

En rättfram läsning av Bibeln tyder däremot på att Jesus Kristus personligen, rent fysiskt och helt synbart, återkommer till jorden för att döma levande och döda, och att denna händelse i historien kommer att innebära en dramatisk omskakning av hela världen (Matt. 24; Upp. 19). Precis på samma sätt som Jesus bokstavligen uppfyllde hundratals bibliska profetior som talar om Hans första ankomst — var Han skulle födas (Mika 5:2), tiden för Hans tjänst (Dan. 9:24-27), Hans underverk (Jes. 35:5-6), Hans liknelser (Ps. 78:2), Hans död (Jes. 53; Ps. 22), och Hans uppståndelse (Ps. 16:10) — kommer Han att återvända i kroppslig gestalt och likaledes bokstavligen uppfylla de profetior som beskriver Hans andra ankomst.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag inbillar mig att alla bibeltrogna bibeltolkare skulle vara eniga när det gäller teologins allra minsta detaljer. Det vet vi ju att de absolut inte är. Men man måste se deras skiftande åsikter beträffande de relativt oviktiga detaljerna (det perifera) i ett bredare perspektiv, att de i det stora hela sluter upp enhälligt kring de viktiga delarna (det väsentliga) av den kristna tron. Den massiva och vittomfattande enigheten angående de centrala delarna av kristendomen, har sitt ursprung i en objektiv metodik, en som betraktar bibelordet på ett vardagligt och rättframt sätt såsom Gud hade avsett det.

Till skillnad från den objektiva metodiken, där tolkningar ( angående mer eller mindre betydelsefulla detaljer i Bibeln) alltid kan värderas rationellt genom att man jämför Skrift med Skrift, och där man objektivt kan ta historiska och grammatiska hänsyn i beaktande, finns det inga möjligheter att på samma sätt testa den esoteriska metodikens tolkningar. Esotericismen är ju till själva sin natur subjektiv. Det finns därför ingen möjlighet att bevisa huruvida en tolkning är rätt eller fel, emedan ”bevisning” förutsätter objektivitet och rationalitet.

En person inom New Age, som utgår ifrån en esoterisk syn, kan heller aldrig få veta med säkerhet om det är Creme eller Spangler som har rätt i fråga om Kristi andra tillkommelse. Beträffande det esoteriska tolkningssättet, säger James Sire att ”man har aldrig någon möjlighet att avgöra om ett tankesystem som härrör från den esoteriska metodiken verkligen håller måttet eller bara är ett fantasifoster från esoterikerns inre värld eller ännu värre en plantering av lögnens fader.”

Jesus förkunnade klart och tydligt att Hans ord leder till evigt liv (Joh. 6: 63). Men om vi ska kunna ta emot detta liv genom Hans ord, måste vi läsa dem såsom Han har avsett att vi ska läsa dem. En esoterisk omtolkning av Bibeln, som skapar en annan Jesus och ett annat evangelium (2 Kor. 11:3-4; Gal. 1:6-9), leder däremot endast till evig död.

Jesu inbjudan till Livet står klar och öppen för alla:
”Den som hör mina ord och tror Honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5: 24).

JESUS: DEN KRISTNA TRONS CENTRUM

I Bibelns perspektiv är att känna Jesus lika med att känna Gud. Att se Jesus är att se Gud. Att tro på Jesus är att tro på Gud. Att ta emot Jesus är detsamma som att ta emot Gud. Den som ärar Jesus ärar därmed Gud, och den som tillber Jesus, han tillber också Gud.

Detta sammantaget betyder att relationen med Jesus är den viktigaste relation man över huvud taget kan äga. Eftersom relationen med Jesus Kristus är Kristendomens hjärta och centrum, följer av detta faktum också, att den kristna trons huvudläror – inklusive läran om Gud, människan, frälsningen, Församlingen, änglarna, livet efter detta – att alla dessa är direkt knutna till Kristus. Jesus Kristus är så att säga den röda tråd som löper genom alla läropunkter i den kristna tron. Han binder ihop hela Bibeln. Jag kommer att visa längre fram vad jag menar med det.

Jesus är Gud
Jesus själv är Gud. Han benämns ju i Bibeln såsom både ”Gud” (Hebr.1:8) och ”Herre” (Matt. 22: 43-45). Jesus äger alla Guds kännetecken och karaktärsegenskaper. Han är till exempel både allsmäktig (Matt. 28:18) och allvetande (Joh. 1: 48). Jesus gör sådana saker som endast Gud kan göra; såsom att skapa hela universum (Joh. 1:3) och att väcka upp människor ifrån de döda (Joh. 11: 43-44). Jesus blev också tillbedd i egenskap av Gud av dem som kom till Honom (Matt.14:33). Det står med andra ord alldeles klart att Jesus Kristus befinner sig i själva centrum av den kristna läran om Gud .

Jesus är universums skapare
I Gamla Testamentet framställs ju den Allsmäktige Guden som universums skapare (Jes. 44: 24). Men i Nya Testamentet, vilket antytts ovan, utpekas Jesus som den som utför denna skapande akt (Kol. 1:16). Detta bevisar tydligt det faktum att Jesus själv är Gud. När vi betraktar världen vi lever i, är det Jesu Kristi händers verk vi ser. Han är den som har gjort allting. Kanske kan vi få en aning om Hans majestät och härlighet när vi beskådar stjärnhimlen ovanför oss. Jesus befinner sig således i skapelselärans centrum.

Jesus skapade mänskligheten
Jesus skapade inte bara universum, utan också hela mänskligheten (Joh. 1:3). I 1:a Moseboks beskrivning av Adams skapelse läser vi att Herren konstaterar beträffande denne Adams ensamma tillstånd, (att) ”Det är icke gott..” (1 Mos. 2:18). Herren skapade människan till att leva i relationer. Hon gjordes till en social varelse, och emedan människan således är en social individ är det heller icke gott för henne att vara allena. Du och jag är skapade med ett behov av gemenskap med andra människor (som Adam hade ett behov av Eva), men även med ett behov av gemenskap med Gud. Därför kommer vi att vara oroliga och otrygga ända till den dag då ett förhållande med Gud blivit en levande erfarenhet i vårt liv. Jesus Kristus kom till världen som en människa för att göra den erfarenheten möjlig för alla dem som tror på Honom. Av detta kan man konstatera att Jesus befinner sig i centrum av läran om vem människan är .

Jesus är den slutgiltiga uppenbarelsen av Gud
På många olika sätt har Gud uppenbarat sig för mänskligheten. Han uppenbarar till exempel sin ära och härlighet på jorden och i ”himlarna” runt omkring oss (Ps. 19). Och eftersom ”Alltsammans har blivit skapat genom Honom och till Honom.” (Kol. 1:16), det vill säga Kristus, är det också Han som uppenbarar sig för oss i universum. Gud har också uppenbarat sig genom att tala genom sina profeter. 1Petrus 1:11 gör dock klart att det under hela den bibliska eran varit ”Kristi Ande i dem” som talat genom profeternas mun. Även under den gammaltestamentliga tid som Petrus här hänvisar till var det uppenbarligen Kristus som verkade.

Bibeln förkunnar att den definitiva uppenbarelsen av Gud var och är Jesus personligen. Jesus – Gud av evighet – kom i mänskligt kötts gestalt för att så kunna bli det fulla uttrycket för vem Gud är inför hela mänskligheten ( Hebr. 1: 2-3). Jesus uppenbarade Guds väsen, inte bara i sin person (såsom människa och Gud), utan också genom sitt liv och sin undervisning. Vi kan lära oss vem Gud är genom att betrakta allt vad Jesus sade och gjorde under sitt liv på jorden. Detta får tjäna som bakgrund till varför Jesus kunde säga följande ord till en skara farisèer:”Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på Honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser Honom som har sänt mig” (Joh. 12: 44-45). Jesu person är alltså själva centrum av läran om Gudsuppenbarelsen .

Bibeln är en bok om Jesus
Från pärm till pärm, från 1:a Mosebok till och med Uppenbarelseboken, är Bibeln en bok som handlar om Jesus Kristus. Jesus sa en gång till några judar: ”Ni rannsakar skrifterna, därför att ni menar er i dem ha evigt liv; och det är dessa som vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv” (Joh. 5:39-40). Dessa judar kände till Bibelns yttre skal och bokstav men var helt ovetande om dess innersta kärna. Frälsningen finns inte i boken som sådan utan hos bokens Frälsare. Jesus bekräftade att Skrifterna innehöll det som ”var sagt om honom” (Luk. 24:27), det som ”är skrivet om mig” (v 44), likaså, det som ”är skrivet om mig” (Hebr. 10:7), och slutligen – vilket redan citerats: ”det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). Jesus är således också i centrum av läran om Bibeln .

Jesus är Frälsaren
Människans synd innebar ett dilemma för Gud. Hur skulle Gud på samma gång som Han förlät syndaren och lät honom återkomma till Guds gemenskapen, kunna göra detta utan att samtidigt förneka sin helighet och rättfärdighet Guds outsägliga renhet kan aldrig acceptera synd, och Hans fullkomligt rena ögon skulle inte kunna betrakta ondskan. Hur skulle Gud då göra för att tillfredsställa sin rättfärdighets krav och handla lagligt korrekt med syndaren, samtidigt som Hans innerliga kärlek och omsorg för denne syndare krävde att få rädda honom från den rättmätiga domen.

Svaret är förkroppsligat i Jesus Kristus. Han kom såsom vår älskade Frälsare och dog på korset för vår skull (Matt. 20:28). Jesus, vår Frälsare, ”gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim. 2:6). Alla de som tror på Honom har fått förlåtelse för sina synder och därmed, i samma stund, fått sin relation med Gud återupprättad (Apg. 16:31). Jesus är följaktligen frälsningslärans centrum.

Den helige Ande förhärligar Jesus
Strax innan korsfästelsen samlade Jesus sina lärjungar i ”övre salen” för att ge dem några tröstande slutord. Ett av de ämnen Han talade med dem om var den helige Andes ankomst. Den helige Andes huvuduppgift är att förhärliga Kristus och, såsom Han själv säger, ”..påminna er om allt vad jag har sagt er ” (Joh. 14: 26). Det är om Jesus som den helige Ande vittnar: ”..då skall Han (Hjälparen) vittna om mig” (Joh. 15:26). Anden talar inte om sig själv och agerar inte för att ge sig själv ära, utan allt vad Han säger och gör är till för att ära och upphöja Jesus Kristus. Det är således Jesus som är centrum i läran om den helige Ande .

Jesus är Församlingens huvud
Församlingen består av en samling människor som har en gemensam Herre, och som ”på grund av gemensam tro” äger och delar frälsningens gåva i Jesus Kristus (Titus 1:4). I Matteus 16:18 förklarade Jesus för Petrus, att ”..på denna klippa skall jag bygga min Församling.” Församlingen är inte resultatet av en samling prästers, pastorers eller äldstekårers initiativ. Den ägs inte av något samfund. Det är ingen annan än Jesus Kristus själv som bygger Församlingen, och därför tillhör den Honom och bara Honom. Jesus Kristus inte bara äger Församlingen, Han är också dess huvud. Efesierbrevet 5:23 säger att på samma sätt som en man är sin hustrus huvud, är Kristus huvudet för Församlingen– som ju också kallas ”Hans kropp”. Bibeln lär oss att Jesus ”vunnit [Församlingen] med sitt eget blod” (Apg. 20:28). Jesus är alltså även centrum i läran om Församlingen .

Änglarna tillber och tjänar Jesus
Jesus skapade änglarna (Kol. 1:16). Vi kan också se hur änglarna tillbad Jesus under gammaltestamentlig tid (Jes. 6:1-5; jfr. Joh. 12:41). Änglar betjänade Jesus under Hans barndomstid (Matt. 2:13-18), under Hans treåriga verksamhet (Matt. 4:1-11), och i anslutning till korsfästelsen (Luk. 22:43). Efter uppståndelsen var det också en ängel som rullade undan stenen från öppningen till graven (Matt. 28:1-6). Änglar visade sig även när Jesus åter togs upp till himlen (Apg. 1:9-11). När Han sedan kommer tillbaka ska Han göra det ”med sina änglar” (Matt. 16:27). Och så ska änglarna ära och upphöja Jesus ”i evigheternas evigheter” (Upp. 5:11-14). Det framgår tydligt att Jesus även står i centrum för läran om änglarna.

Har du nu fått en uppfattning om vad jag menar med att Jesus är den röda tråd som löper genom hela Bibeln. Förstår du vad jag menar när jag säger att relationen med Jesus är den kristna trons centrum. Sanningen är att den kristna tron utan Jesus Kristus är som en skattkista utan skatt.

Ron Rodhes

Glöm aldrig de riktlinjer som vi måste ha för att vår tro ska kunna tillägna sig det kristna hoppet:

Sola Scriptura — endast Skriften
Solus Christos — endast Kristus
Sola Gratia — endast nåd
Sola Fide — endast tro
Soli Deo Gloria — endast Gud tillhör äran

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se