Rättfärdiggörelsen: Nyckeln till att förstå Bibeln

Är Bibeln klar och tydlig och lätt att förstå? Har den omfattande splittringen inom protestantismen visat att reformatorerna var alltför optimistiska i sin försäkran om att Bibeln var lätt att förstå? Om Bibeln är klar och tydlig varför har då många troende en sådan dålig kunskap om Skriften?

När reformatorerna så ihärdigt hävdade att Bibeln är klar och lätt att förstå, så gällde detta inte allt. Helt klart är det så att vissa delar av Bibeln är svåra att begripa och kommer så att vara i detta livet. Reformatorerna blundade inte heller för att många lärda män hade misslyckats i sina försök att förstå Bibeln. Men de menade att Bibeln är tydlig och klar i ljuset av reformationens stora lära om rättfärdigörelse genom tron allena. Reformationens första princip — Sola Scriptura — Skriften allena — och konsekvensen därav, nämligen rättfärdigörelsen endast genom tron på Kristus hör oupplösligt ihop. Om den ena sanningen går förlorad, förloras även den andra.

Luther sade:”Om trosartikeln om rättfärdiggörelsen går förlorad, förlorar vi samtidigt hela den kristna läran…Endast den kan göra en människa till en teolog…Ty med den trosartikeln kommer den helige Ande, som upplyser hjärtat genom den och bevarar den till att klart och tydligt urskilja och understödja alla de övriga trons artiklar.” ( ”Vad säger Luther” E. Plass. Volym 2 )

Om dessa Luthers uttalanden stämmer innebär det att det finns en huvudorsak till varför Bibeln inte är klar och tydlig i våra dagars kyrka. Vi är inte längre inriktade på sanningen om rättfärdiggörelse genom tron allena. Om detta centrala bibliska budskap återigen får sin rätta plats, kommer Bibeln och dess budskap att bli klart och tydligt igen.

Rättfärdiggörelsen, ger ljus över alla andra sanningar

Bibeln uppenbarar en helig och nådefull Guds frälsningsplan. Gud räddar en handfull människor undan syndafloden, räddar Lot från Sodoms förtärande lågor, Israel från slaveriet i Egypten, judarna från fångenskapen i Babylonien och psalmisten från fiendernas anslag. Alla dessa gammaltestamentliga befrielser pekar framåt mot höjdpunkten i Guds frälsningsverk, när Sonen själv tar mänsklig gestalt i Jesus Kristus.

I Jesus Kristus ser vi att Gud är med sitt folk i kroppsliga sjukdomar, fattigdom, lidande, övergivenhet och död. I Jesus Kristus ser vi också att Gud är för oss när allt går oss emot. I vår bortvändhet från Gud, kan endast Gud hjälpa oss. Därför måste han, av kärlek, lämna allt, ge allt och lida allt. Han sviker inte utan räddar sitt folk.

Denna Guds frälsnings plan som Jesus Kristus uppfyllde fullständigt, kallar Bibeln ”rättfärdighet från Gud” (Rom 1:17). Den är verksam för alla dem som Gud utvalde att bli frälsta, precis som Guds gammaltestamentliga begränsade räddningsverk var effektiva för dem som blev utvalda till att räddas. Det är detta som hela Bibeln handlar om.

När Bibeln läses och förstås utifrån detta perspektiv blir dess budskap klart och omöjligt att missförstå. Men om vi inte längre har detta tema klart för ögonen eller helt och hållet tar bort det, då är Bibeln inte längre klar och tydlig. Den deformeras då till ett pussel eller till en handbok i hur man förbättrar sig själv, eller så missbrukas den för att legitimera olika slags bisarra religiösa erfarenheter och egna profetior. Till och med läror som i sig självt kan vara sanna blir falska när de tas bort ur sitt rätta sammanhang och in i ett obibliskt sådant.

I det första traktatet skrivet till det engelska folket i Reformationens tjänst, deklarerade John Bugenhagen:”Vi har endast en lära: Kristus är vår rättfärdighet.” Det uttryckte Reformationens anda. Betoningen på ”en enda lära” innebar inte att de bortsåg från andra grundläggande läror utan att de ansåg att sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus omslöt alla andra läror.

Det räcker inte att betrakta läran om rättfärdiggörelsen som bara en av sex eller sju grundläggande läror. Den måste alltid anses vara den centrala läran, eftersom den är förutsättningen för alla andra bibliska läror, som t ex:

Treenigheten

Det centrala bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen av nåd genom tron allena får sanningen om Treenigheten att stråla klar: (se Rom 3:24-26) ”…de blir rättfärdiga av hans nåd…” Här påminns vi om att källan till frälsning finns hos Gud, vår Fader. ”…genom frälsningen i Jesus Kristus…och hans blod…” Detta hänvisar till Sonens gärning och död. ”…genom tro…”

Eftersom Bibeln alltid visar att vi inte av egen kraft kan komma till Gud eller tro på Jesus Kristus pekar detta på det sätt genom vilket frälsningen kommer oss till del, nämligen genom tron — Guds gåva genom den helige Ande.”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på Honom icke skall förgås utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Gud Faderns utväljande kärlek, Jesu Kristi liv och död och tron nedlagd i våra hjärtan av den heliga Ande lär oss sanningen om Treenigheten. Den treenige Guden genomför vår frälsning.

Lagen och människans fördärv

Budskapet om nåden allena, Kristus allena och tron allena har sin grund i människans ”förlorade tillstånd.” Ordet allena markerar att den fallna syndaren inte kan bidraga med något till sin frälsning. Priset för vår frälsning, nämligen blodet från härlighetens Herre, gör det fullständigt klart att inget som människan utför kan vinna frälsning åt oss.

Nåd allena — innebär att bli accepterad trots att man är ovärdig.

Kristus allena — betyder att vår rättfärdighet inför Gud kommer från Jesus Kristus allena.

Tron allena — säger oss att det enda som är gott hos oss är att Gud har förklarat oss goda på grund av sin barmhärtighet mot oss för Jesu Kristi skull.

På grund av synden förlorade Adam och Eva sitt hem i Paradiset och förlorade sin ene son genom mord. På grund av synd förlorade judarna sin älskade stad och deras barn blev bortförda av bestialiska arméer. Men dessa katastrofer var ändå inte den värsta konsekvensen av synden. Priset Gud var tvungen att betala var långt större och hemskare. Han överlämnade sin Son i mördares händer. Endast i detta sammanhang — det bibliska sammanhanget — kan vi handskas med läran om människosläktets fördärv.

Utkorelse

Bibeln ger utkorelse dess rätta referensram när den presenterar utkorelsen ”i Kristus” (Ef 1:4) Initiativet till frälsning kommer helt och hållet från Gud genom Jesus Kristus. Han utvalde, sökte efter och fann sitt folk. Det var inte vi som utvalde, sökte och fann Honom. Vår frälsning har sin grund i att Han först beslöt att rädda sitt folk genom Jesus Kristus. Gud utväljer, Sonen räddar de av Fadern utvalda och Anden ger trons gåva till Hans folk.

Därför: Trons fasta övertygelse vilar inte på våra flyktiga beslut eller våra syndiga handlingar. Vår tro kan aldrig bidraga till eller orsaka vår utvaldhet, eftersom Gud utvalde Jesus Kristus och hans folk i honom långt innan vi kom till tro. Utvaldheten är orsaken till vår tro, och inte tvärtom som en del framhåller.

Den Gudomlige och mänsklige Kristus

Eftersom det var från människan det krävdes fullkomlig rättfärdighet, måste Gud–Sonen bli människa. Den rättfärdighet som Gud kan acceptera måste vara en människas rättfärdighet, ”ty eftersom döden kom genom en människa, kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa” (1 Kor 15:21) Men eftersom en syndig människa inte kunde lyda lagen, blev den andra personen i treenigheten människa i Jesus Kristus. Det som varken Gud enbart eller enbart en människa kunde göra (för Gud kan inte lida och dö, och människan kan inte leva ett fullkomligt liv), det kunde Gud–människan Jesus Kristus göra.

Den yttersta domen

Läran om de yttersta straffen och belöningarna skall ses i ljuset av Kristi kors. Rom 1:17 lyder:”Den som genom tron är rättfärdig skall leva.”I honom som uppstod från de döda för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25) och som kroppsligen blev upptagen till härligheten vid Guds högra sida ger oss en klar föraning om de yttersta tingen. De heliga skall bli förhärligade tillsammans med Kristus.

Medan den troende blir rättfärdiggjord till evigt liv, är den icketroende redan dömd. Guds vrede vilar över honom (Joh 3:36). Vi behöver inte spekulera om alla möjliga fantastiska och obibliska teorier som människor har om livet efter detta. Gud har visat oss vad helvetet och döden innebär, för i Kristi kors ”uppenbaras Guds vrede från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet.” (Rom 1:18) Kristi rop av övergivenhet ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” var hans nedstigning till helvetet. Men han kom inte till helvetet efter sin död utan, tillsammans med rövaren, till paradiset.

När vi följer Frälsarens sargade och livlösa kropp till graven, ser vi tydligt att syndens lön är döden. Döden är inget spöke och ingen illusion, utan Guds dom över den syndiga människan. Den är lika konkret och verklig som Jesu Kristi avrättning och begravning. Ingen talade mer om den yttersta domen och helvetets fasor än Jesus Kristus.

Rättfärdiggörelsen avslöjar villoläror

Läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena ger ljus över alla andra läror och avslöjar samtidigt villolärorna. Genom den kan man pröva strukturen hos varje lära. Detta är en princip som får oss att allvarligt ifrågasätta alla våra trosbekännelser, idéer och traditioner. Kanske är detta en anledning till att den bekännande kyrkan har skjutit Reformationens lära i bakgrunden. Om man släpper fram den i frontlinjen är den för omvälvande och hotar status quo.

”Ecclesia reformata semper reformanda” (ung. en reformerad kyrka fortsätter att reformeras) uttrycker att Reformationen inte fullbordades med Luther och Calvin. Sanningens helgedom måste fortfarande rensas från alla felaktigheter som smugglades in under den mörka medeltiden. Det finns ingen anledning för oss att anta att återställandet (av den sanna läran) fullbordades genom reformatorerna. En villolära är som en bläckfisk. Den har många armar men ett hjärta.

Flertalet av de böcker som skrivits för att avslöja vissa sekter eller falska system utkämpar en tröttsam strid med bläckfiskens alla armar. Endast få böcker svingar sina svärd mot själva hjärtat. Se hur Luther grep sig an påvedömet. Andra före och efter honom ägnade all sin energi åt att protestera mot Roms alla missbruk.

Luther sade:”Utan tvivel hade denna enda trosartikel (rättfärdiggörelsen) kunnat omstörta hela påvedömet med alla hennes broderskap, förlåtelser, religiösa ordnar, reliker, ceremonier, helgonåkallan, skärseld, mässor, vakor, löften och ett otal andra vedervärdigheter…Dessutom undervisade vi och framhöll vi inget annat än artikeln om rättfärdiggörelse och enbart den hotade påvens auktoritet och ödelade hans rike…Bilder och andra missbruk i kyrkan skulle fallit samman av sig själv, om de (sekterna) endast flitigt hade undervisat om rättfärdiggörelsen.” (kommentar till Galaterbrevet)

Luther banade väg genom den medeltida teologins labyrinter och reducerade all teologi till principen : Sola Fide –tron allena.

Våra dagars kristna kyrka översvämmas av olika slags -ismer. Vi skulle kunna ägna återstoden av vårt liv åt att bekämpa villolärans ”bläckfiskarmar”, men vi måste sikta mot hjärtat. All villolära har en gemensam måltavla — nämligen principen om rättfärdiggörelse genom tron allena. All villolära fördunklar det klara ljuset från evangeliet. Vad kyrkan och världen så desperat behöver är sanningen om rättfärdiggörelse genom tron allena och att denna sanning inte tyngs ner av olika slags populära villoläror.

Katolicismen

Läran om rättfärdiggörelsen genom Guds nåd allena på grund av vad Kristus redan gjort och genom Kristi segrande rättfärdighet som vi får tillräkna oss genom tro, är ett radikalt ”Nej” till katolicismen.
Katolska teologer använder ibland ord hämtade från reformationen eller Bibeln men det betyder inte att orden har samma innehåll och detta har man gemensamt med all villolära.

Enligt katolikerna betyder ”rättfärdiggörelse av nåd” att vara rättfärdig inför Gud eftersom nåd har ingjutits i själen (Gratia Infusa). ”Rättfärdiggörelsen genom Kristus” innebär att bli rättfärdiggjord genom att Kristi rena liv faktiskt tar sin boning i människan i stället för syndarens orena liv. ”Rättfärdiggörelse genom tro” betyder att själva tron gör den troende rättfärdig i Guds ögon.

Okunniga protestanter kanske applåderar de förändringar som sker i Rom, men i själva verket har ingenting alls förändrats. Den organisation som visat sig kunna ta till sig hedniska sedvänjor och anpassa dem för nya områden kan mycket väl använda sig av protestantismens paroller och passa in dem i sitt eget system.

Reformationens princip om rättfärdiggörelse genom tron allena pekar på en frälsningsverklighet som är helt och hållet utanför människan. Nåd är den rena barmhärtighet som endast finns i Guds hjärta.

Den rättfärdighet som rättfärdiggör finns utanför människan, ty den är den lydnadens handling som Jesus utförde för tvåtusen år sen. Denna rättfärdiggörelse är inte ingjuten utan tillräknad. Den finns inte i människan på jorden utan i Kristus som är i himlen. Tron rättfärdiggör, inte på grund av en egen inre kvalitet utan endast därför att tron är det sätt på vilket den tillräknade gåvan tas emot. Rättfärdiggörelse genom tron allena innebär att jag lever i Guds välvilja genom en rättfärdighet som finns hos någon annan. Det innebär att jag betraktas som rättfärdig eftersom någon annan är rättfärdig. Den leder mig på alla sätt till ”klippan som är långt högre än jag.”

Det som händer i katolicismen är att allt internaliseras. Ord som nåd, rättfärdighet, rättfärdiggörelse finns kvar men de har inte längre samma objektiva innebörd. Grunden för förlåtelse och accepterande blir den helige Andes verk i oss istället för Kristi verk för oss. Den troendes inre förnyelse tar den plats som den tillräknade rättfärdigheten i Kristus borde inta. Guds förvandlande verk i människan kommer i stället för Guds frälsningsverk för människan. Uppmärksamheten riktas inte utåt utan inåt; inte mot himlen och Guds högra sida utan till ”hjärtats fördolda” och ”det inre livet.” Det enda objektiva i katolicismen är inte Kristi verk utan Antikrist och hans prästers verk, av katolicismen kallat — kyrkan.

Rom är huvudet för alla -ismer eftersom hon är modern till jordens alla vederstyggligheter (se Upp 17:5). Det är detta system som mest perfekt karaktäriserar alla falska religioner. Alla försåtliga och avvikande ismer kan finna sitt rätta hem där, ty den gemensamma nämnaren för all falsk religion är att man framför allt intresserar sig för den troendes inre liv.

Pingstväckelsen

Sanningen om rättfärdiggörelse genom tron allena dömer och fördömer pingstväckelsen och den karismatiska rörelsen. Ingen kan tro på rättfärdiggörelse genom tron allena och samtidigt anamma pingstväckelsens grundläggande principer.Vi förnekar inte att det finns sanna kristna inom pingstväckelsen. En del människors sinnen är förunderligt förvirrade. Men det finns fyra punkter i pingstväckelsen som vi måste lyfta fram och belysa i ljuset av rättfärdiggörelsen:

1) När Gud rättfärdiggör syndaren endast för Kristi skull, gör han det genom att tillräkna den troende allt som Kristus genom sin lydnad gjorde för oss. Allt det Kristus är, hela hans oövervinneliga rättfärdighet och dess följder, tillhör syndaren som genom den helige Ande förenas med Kristus genom en frälsande tro. Detta är den gåva som innefattar och sammanfattar allt annat. Om nu våra vänner i pingstväckelsen tillsammans med oss bekänner rättfärdiggörelsens stora gåva, varför talar de då om andedopet som om det var någonting högre och bättre än vad varje troende redan äger?

I denna tidsålder är den helige Andes gåva endast en ”handpenning” (se Ef 1:13-14) på vårt arv i Jesus Kristus. Rättfärdiggörelsens nåd är som allt vatten i havet. Den inre erfarenheten är som en liten snäcka med bara lite vatten i. En gåva som låter sig reduceras till en dödlig människas upplevelse är i själva verket inte alls särskilt stor.

2) När pingstväckelsen lär att det finns en religiös upplevelse utöver rättfärdiggörelse och omvändelse antyder man att Kristi rättfärdighet, Guds fria gåva till den troende, inte är nog för att Anden ska ta sin boning i en människa. Rättfärdiggörelsen innebär emellertid att eftersom Kristi rättfärdighet tillräknas den troende, måste Gud både anse honom som och behandla honom som rättfärdig. Är inte en rättfärdiggjord människa rättfärdig inför Gud? Gläds inte Gud över en rättfärdig människa och på alla sätt visar sin kärlek till en sådan? Aposteln Paulus säger att Anden kommer med rättfärdiggörelsens välsignelse (se Rom 4:1-4; 8:1-10, Gal 3:1-14, Ef 1:24 etc). En rättfärdiggörelse inför Gud som inte för med sig den helige Ande i överflöd (Tit 3:5-8) är ingen rättfärdiggörelse alls och skulle inte vara värd att tala om vilket också oftast är fallet bland de karismatiska förespråkarna.

3) Om mottagande av Kristi tillräknade rättfärdighet genom tron allena inte har med sig den helige Andes överflödande gåva, måste man ta till andra åtgärder eller tekniker för att få tag på ”Himlens bästa.” Här öppnar man dörren för en ny sorts lagiskhet. Människor blir som besatta i sina försök att få den helige Ande genom sina egna handlingar av ”absolut underkastelse”, ”total överlåtelse”, ”utplånande av köttet” eller ”sätta Jesus på tronen i ditt liv.” Evangeliet om Kristus, att han faktiskt vann Anden åt den troende genom sin totala lydnad och hängivenhet och sin seger över synden på Golgata, kommer i bakgrunden. (Apg 2:33,Gal 3:13-14,Joh 7:38-39) Paulus påminde de ”dåraktiga” galaterna om att Anden kom (Gal 3:2) och fortsätter att ges hela tiden genom att evangelium predikas och tas emot i tro. När evangeliet förkunnas talar man om att Anden kommer till människorna på grund av Jesu seger i vårt ställe. I Galatien försökte man förkunna hur människor kan göra sig förtjänta av den helige Ande.

4) Pingstväckelsen koncentrerar sig helt på den troendes inre liv. Man talar och vittnar hellre om den inre erfarenheten av Anden än om Guds handlande i historien genom Jesus Kristus. Detta gör att pingstväckelsens uppfattning om andlighet harmonierar med katolsk andlighet. Pingstväckelsen har lyckats överbrygga gapet mellan katolicismen och den avfälliga protestantismen, men oftast är trafiken över bron enkelriktad. Varje religiös erfarenhet som innebär ett förnekande av rättfärdiggörelsen genom tron allena, har Rom som hemort.

Subjektivism

Läran om rättfärdiggörelse genom en tillräknad rättfärdighet leder oss att finna frälsning i något som hände helt utanför oss. Precis som vi blev syndare genom det som Adam en gång gjorde, så blir den troende rättfärdiggjord till evigt liv genom det som Kristus gjorde. (Rom 5:18-19)

John Bunyan vittnar om detta:”Om du säger, att frälsningen är Kristus inom oss, så talar du inte för Kristus utan emot honom. Ty Kristus, Gud-människan, korsfästes utanför oss och gav frälsning åt syndare, och tron på Kristus utanför oss rättfärdiggör själen. De som verkligen vill följa Kristus på ett rätt sätt, måste följa honom utanför sig själva (dvs Kristus utförde sitt verk oberoende av oss), de måste komma till korset och där finna rättfärdiggörelsen. När Kristi Ande leder oss, leder han oss till Kristus utanför oss.”

Läran om rättfärdiggörelse är ett radikalt ”nej” till religiös subjektivism. Vi har redan behandlat två viktiga former av den — katolicismen och pingstväckelsen — men vi måste också konstatera att den ny-evangelikala rörelsen har drunknat i den. De ny-evangelikaler som internaliserar eller psykologiserar evangeliet har ingen anledning att opponera sig emot pingstväckelsen eller katolicismen eftersom teologin är densamma.

Vi försöker inte förringa betydelsen av pånyttfödelse, den inneboende Anden och helgelse. Vad vi vänder oss emot är att evangeliet tolkas så fullständigt felaktigt att det blir osanning.

Exempel:

Den nya födelsen: Den nya födelsen är en radikal förändring som utverkas av den helige Ande, som vänder Guds utvalda från otro till ett bejakande av evangeliets sanning. Syndaren erkänner nu att Kristus är den ende frälsaren. Han lever ett nytt liv i tro på Guds Son, bekänner dagligen sin synd och förtröstar ständigt på Kristus. Om vi förespråkar den sortens nya födelse, kan det endast upphöja Kristi tillräknade rättfärdighet.

Det händer ofta att ”pånyttfödelseupplevelsen” tar den plats som Kristi tillräknade rättfärdighet borde ha. Omvändelsen blir den ”frälsande händelsen” eller ”fullbordade verk” som garanterar evig trygghet. Dopet blir en minnesvärd händelse, ett firande av det nya inre livet. Den bibliska läran om frälsning och trygghet som finns ”utanför” oss själva är helt och hållet emot denna populära och snedvridna föreställning om den nya födelsen.

Kristus i oss: I våra dagar behöver Guds folk en klar urskillningsförmåga eftersom samma ord och uttryck kan användas och används men med helt annorlunda innebörd. Det gäller även uttrycket ”Kristus i våra hjärtan genom tro.” Människor uppfattar det som att Kristus kommer in i deras hjärtan så att deras inre erfarenhet blir till ”härlighetens hopp.” I stället för att ägna hela sin uppmärksamhet åt Kristus som upphöjd Herre i Guds himmelska tronrum (Hebr 8:1-2, Upp 11:19), koncentrerar de sig på människohjärtat som det verkliga tronrummet för härlighetens Herre.

Det Ande-fyllda livet: Sanningen om rättfärdiggörelse genom tron allena innebär att vi inriktar oss på det Kristus gick igenom och vad det betyder för oss istället för våra egna upplevelser. Det är detta som befriar oss från självupptagenhet så att vi kan leva ett heligt liv. (Jes 53:11) Vi blir fria att leva för Guds förhärligande i stället för vårt eget. Mycket av våra dagars iver för det ”andefyllda livet” har inte så stor likhet med det Ande-fyllda liv som beskrivs i Nya Testamentet. Olikheten består i att man har en totalt annorlunda förståelse av den helige Andes verk.

William Childs Robinson gör denna jämförelse i sin bok, Reformationen: Nåden återupptäckt:

”Svärmarna betonade Andens totala frihet i så hög grad att sambandet mellan Andens uppdrag och den historiske Kristus gick förlorad. De betonade individens subjektiva upplevelse snarare än Andens uppgift att hjälpa den troende att ta emot den frälsning som den inkarnerade Kristus vunnit… Guds objektiva uppenbarelse av sig själv är Kristi verk, Guds subjektiva uppenbarelse är den helige Ande. Anden talar inte om sig själv, han tar Kristi verk och visar dem för oss och förhärligar honom. (Joh 16:13-24) Svärmarna bröt sönder detta samband och förlorade förmågan till objektiv bedömning och utsatte sig därmed för den okontrollerade andlighetens faror.

Istället för den frälsande kunskapen om Gud genom Jesus Kristus erbjöd den sortens andlighet en mängd olika sorters andliga upplevelser. Ty, där den helige Ande skiljs från Kristus, förvandlas han förr eller senare alltid till en helt annan ande, den religiösa människans ande, och slutligen till den mänskliga anden i allmänhet. Precis som Luther framhöll, kallas den helige Ande ett vittne eftersom han vittnar om Kristus och ingen annan. Aposteln säger ”vi förkunnar inte oss själva utan Kristus Jesus, Herren.” (2Kor 4:5)

Den sanna helige Ande kommer från Gud, från den himlafarne Kristus och föder i våra hjärtan Guds utgivande kärlek såsom den uppenbarades för oss när Kristus dog för syndare. Det räcker alltså inte att en predikant har en religiös begåvning som han tror sig kunna använda för att väcka åhörarnas slumrande religiösa anlag. Inte heller räcker det att en religionsfilosof pekar på sig själv som en trosförebild eller som en man full av levnadsvisdom, och det räcker inte att använda Jesu korsfästelse eller stenandet av Stefanus för att stimulera en student till ett existensiellt beslut. Dessa ting kan ha ett sken av kristushängivenhet men de sätter inte hans försoningsverk i centrum.

I stället reduceras den historiska uppenbarelsen av Kristus till något som stimulerar en individuell upplevelse. Individen erfar en omvändelse och dess hänförelse snarare än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst, så att när han vittnar, talar han hellre om sin nyfunna frid och lycka än bekänner att Jesus är Herre. Representanter för denna inställning förklarar ofta att pånyttfödelsen i deras hjärtan är viktigare än födelsen i Betlehem, att deras egen evighetshängivenhet betyder mer än korset på Golgata och att Kristi kroppsliga uppståndelse betyder mindre än deras egen tro på odödlighet.

Men en rätt predikan från den helige Ande (den som kom vid pingst) leder åhöraren genom alla hans upplevelser tillbaka till källan för alla sanna och rätta upplevelser, nämligen Jesus Kristus. En rätt predikan kan visa åhöraren till tro på den Kristus som föddes i Betlehem, som dog för våra synder på Golgata och som uppstord från de döda på tredje dagen.

Vi önskar att dessa klarsynta kommentarer av Dr. Robinson skulle läsas och läsas igen av alla kristna. De utgör ett arv från Reformationen. Det är sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron allena.

John Robbins

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se