Brownsville/Pensacola:
”Toronto” i ny förpackning?

Under de senaste åren har man i USA mycket uppmärksammat något som blivit känt under namnet ”the Pensacola Outpouring” (”Pensacola-utgjutandet”), och som förknippas med en ”Assembly of God”-församling i Brownsville, Pensacola ( Florida, USA ) Denna är naturligtvis bara en av många kristna väckelse och förnyelserörelser som uppstått i Amerika på senare år. Mest känd av alla dessa är ”the Toronto Blessing”, (”Toronto-välsignelsen”). Jag har under mina efterforskningar med stigande oro funnit att de manifestationer som ofta förknippas med Toronto, verkar vara närmast identiska med de falska andliga strömningar som under historien infiltrerat och förstört flera genuina väckelser. Manifestationerna är av exakt sådant slag som man kan hitta inom moderna, så kallade ”Kundalini”- sekter inom exempelvis Ramakrishna, Rajneesh, m.fl, samt också i den ockulta kinesiska ”Qigong”-rörelsen. De fanns likaså i Franz Mesmers ockulta helandeverksamhet och finns inom olika grupperingar av New Age-karaktär runt om i världen.

Ändå kan man konstatera, att sådana manifestationer inte finns omnämnda någonstans i Bibeln! Om vi lever i den tid när ”den stora förförelsen” bland kristna ska komma, såsom Bibeln beskriver detta, borde vi då inte vara litet mera noggranna med vad vi släpper in i våra församlingar? Mina kristna kontakter i USA har försökt övertyga mig om att den så kallade ”Pensacola”- rörelsen är mycket olik ”Toronto”, men frågan är om det verkligen är på det sättet? Eller är det bara fråga om ett nytt Toronto-skeende, som bara har bytt område och skaffat sig ett nytt ”varumärke”, för att så kunna infiltrera en ny gren av kristenheten? Faktum är ju att förbindelselänkarna mellan Toronto och Pensacola är så tydliga att det förvånar mig stort hur få det är som känner till dem. ( Min undran är därför, om detta kan vara ett medvetet försök att upprätta en ”distans” mellan Toronto och Pensacola?) Det är emellertid så att redan en ytlig genomgång av befintlig och allmänt tillgänglig information gör det uppenbart hur starka banden mellan de båda är. Enligt författaren Beth McDuffie, som är ”pro-Pensacola”, och som under åtta års tid besökt ”the Brownsville Assembly of God” ( en församling inom den amerikanska pingströrelsen, i Brownsville, Pensacola ), så har händelseförloppet varit mycket enkelt och lätt att följa.

Steve Hill
Hon berättar, att den 18 juni 1995 höll den gästande evangelisten Steve Hill en predikan med en inbjudan för alla som ville ha ”mera kraft” i sina kristna liv att komma fram. När människor därpå strömmade fram började de att falla till golvet under skakningar, gråt och liknande — precis på samma sätt som under vilka ”Toronto”- möten som helst. Detta markerar alltså begynnelsen av ”Pensacola-väckelsen”. Var hade då evangelisten Steve Hill hämtat denna smörjelse? Jo, han hade kort tid innan denna händelse helt enkelt gjort s.k. ”carpet-time” ( Vanligtvis liktydigt med ’att ligga på golvet under smörjelsen’ under en viss tid. övers.anm. ) efter att han mottagit förbön från en ledande person inom en av de mest kända ”Toronto”- församlingarna i London. Nu överförde han helt enkelt den smörjelse han mottagit där till ”the Brownsville Assembly of God”. Steve Hill har tidigare gjort sig känd som en framgångsrik väckelse-evangelist och denna gåva finns utan tvekan fortfarande hos honom. Men kan det samtidigt också vara sant att han tagit till sig en främmande ande, och att denna ande nu verkar i de här mötena? Riskerar inte också gudsmän att bli bedragna? ( Såsom historien så tydligt visar.)

Manifestationer
Brownsvilleförsamlingens huvudpastor, John Kilpatrick, skrev själv, kort efter den nämnda händelsen, en artikel som innehöll en lista över de mest förekommande manifestationerna i Pensacola. De viktigaste manifestationerna på hans lista var följande:

Fall till golvet — med syften som ”djupt inre helande, förberedelse för tjänst, fysisk helande,

Mottagande av visioner, förnimmande av Guds kärlek.”

Skratt

Skakningar — huvud, händer, fötter eller hela kroppen.”

Djupa bugningar/böjningar

Skulle någon kunna tala om för mig på vilket sätt den här sortens manifestationer skiljer sig från dem man känner från ”Toronto”? Faktum är att de ter sig i grund och botten identiska med ”Toronto”- manifestationerna, såsom dessa har kunnat observeras runtomkring i hela världen. Själva ursprungskällan är av allt att döma också densamma.

Alison Ward
I en artikel i ”Charisma Magazine”, beskrev ”pro-Pensacola” – författaren Lee Grady nyligen en berömd scen från Brownsville-väckelsen som getts ut på video och sänts ut till många ställen. Händelsen ifråga inträffade den 18:e augusti 1995, när nittonåriga Alison Ward då kom upp för att avlägga ett vittnesbörd. Mr Grady berättar: ”När Alison talade, skakade hon på ett så egendomligt sätt, att en tillfälligt inkommande åskådare möjligen hade gissat att hon led av CP. Efter en stund, under ett våldsamt skakande, sände hon sedan ut en så innerlig vädjan att de som var närvarande i rummet säger sig ha hört Gud tala genom henne. Medan hon höll gråten tillbaka sa hon med stor iver: ’ Gud har bråttom. Det finns inte mycket tid kvar. Han sörjer och längtar efter din ande.’ I det ögonblicket föll Alison till golvet. Sedan vidtog en bedövande kör av jämmer och suckar, som fyllde rummet när folk drabbades av en nästan kuslig förnimmelse av hur mycket Gud älskar alla förlorade själar… Detta Alisons åtta minuter långa vittnesbörd, som videofilmades, markerar denna väckelses avgörande ögonblick.”

Det är intressant att lägga märke till att man betonar denna ”C.P.”- liknande skakning ( som ibland faktiskt påminner om ”ryckningar”, epilepsi eller om Parkinsons sjukdom) inom Brownsville-rörelsen, snarare än att man betonar skrattandet, som verkar ha en mera sekundär betydelse där. Inte desto mindre är det ingen tvekan om att det handlar om precis samma rörelse, som den som redan svept igenom många församlingar i Västvärlden under namnet ”Toronto”. Även inom ”Toronto” har de mera extrema kroppsförvrängande manifestationerna blivit ganska vanliga. Notera också hur begrepp som ”inre helande”, ”carpet time” och en erfarenhet av ”Guds manifesterade närvaro”, allihop är gemensamma med Toronto. Man behöver knappast påminna om att den här typen av manifestationer inte går att hitta någonstans i Bibeln. Däremot går de att hitta överallt inom våra dagars New Age-rörelse, liksom inom många heretiska och demoniska andliga rörelser genom hela historien. Jag har själv ägnat tolv år åt studier av väckelse- och reformationshistoria, och som jag tidigare nämnt har många falska kopior av sann kristendom nästlat sig in i och förstört äkta kristen väckelse genom århundradena.

Historiska varningar
Några mycket kända väckelser har lidit skeppsbrott eller slutat i kaos just på grund av att djävulen lyckats skölja över dem med den här sortens överdrifter och falska andliga kopior. På Jonathan Edwards tid slutade ”The New England Awakening” ( ”Det stora uppvaknandet”, väckelse i USA på 1700-talet, övers.anm.) i katastrof nästan uteslutande som ett resultat av de falska manifestationer och överdrifter som uppmuntrades av sådana ”väckelsepredikanter” som James Davenport och Samuel Buelle. Jonathan Edwards skrev faktiskt om de ”himmelska trans- tillstånd” som Buelle drev fram, att ”..när folket hade skruvats upp till den här nivån, tog Satan tillfället i akt, och hans insteg i många sammanhang blev snart alldeles uppenbart. Det krävdes mycket av smärtsamma till- rättavisningar och bestraffningar för att hindra folket, eller en stor del av dem, från att bli fullständigt vilda.” På samma sätt urartade och dog den walesiska väckelsen; med överdrifter och falska manifestationer som flödade in så snart väckelsens ledare, Evan Roberts , var borta från scenen. Så bedrövligt! En av de mest löftesrika rörelser Gud låtit komma genom hela kyrkans historia urartar i total oordning efter bara drygt ett år. Många av pingströrelsens pionjärer var också mycket medvetna om farorna: ”Det finns många som är beredda att söka ’kraft’ från vilket batteri som helst som kommer i deras väg bara för att kunna utföra mirakel…En äkta ’pingst’, däremot, kommer att skapa ett överväldigande medvetande om synd och en sann omvändelse till Gud. Falska manifestationer skapar endast upphetsning och betagenhet.” (Frank Bartleman , ledare under väckelsen på Azusa Street i Los Angeles 1906).

Tyvärr, men jag kan inte förlika mig med tanken på att Gud skulle vilja förvrida lemmar och leder på sina barn, så att de kommer att se ut som om de led av CP, epilepsi eller Parkinsons sjukdom. Jag kan inte heller bejaka en ”väckelse” som får Guds barn att rycka i spasmer timmar i sträck, på ett sätt som man dagligen kan bevittna hos mentalpatienter på psykiatriska avdelningar. Inte heller går jag med på att beskriva ett hyenalikt ylande skratt såsom ”heligt”. Ärligt talat tycker jag att allt detta låter alldeles för mycket som djävulen i mina öron. En del skribenter har påpekat att människor faktiskt ”föll under Gud kraft” även i forna tiders väckelser. Ja, visst föll de; de föll ihop under trycket av en överväldigande förkrosselse och övertygelse om synd . De föll samman under predikningar av Edwards, Whitefield, Wesley eftersom de inte orkade stå upprätt under tyngden av sin egen synd en enda sekund till. De föll till marken som slagna av blixten inför Guds tillintetgörande HELIGHET . Som jag tidigare nämnde, har jag studerat väckelser i över tolv år vid det här laget, och måste utifrån detta framhålla såsom den genuina väckelsens övergripande kännetecken en djupt skakande övertygelse om synd och en djup omvändelse (inte ”inre helande”, som alltid utgjort en av huvudbetoningarna inom New Age- rörelsen världen över, men som Bibeln aldrig talar om ).

Som en författare uttryckt det: ”Väckelse är inte att locket flyger av och man exploderar, utan snarare att botten går ur och man rämnar.” Eller som pingstväckelsepionjären Frank Bartleman skrev: ”Väckelsens djup är alltid bestämt av djupet i den anda av omvändelse som råder. Detta gäller för alla människor i alla tider.” Man berättade om väckelsepredikanten Savonarolas för- kunnelse att den orsakade ”sådan skräck och vånda, så mycket gråt och tårar, att människor vandrade genom gatorna utan att säga ett ord, mera döda än levande.” Och Jonathan Edwards är ju berömd för sin väckelsepredikan, ”Sinners in the Hands of an Angry God” (”Syndare i händerna på en vred Gud”), under vilken man kunde se människor som liksom försökte hålla upp sig själva, för att de kände att de annars skulle dras ner i helvetet.

New Age
Jag måste erkänna att det är med stor förvåning jag kunnat konstatera med vilket lätthet dessa falska andliga manifestationer, av typen Toronto/Pensacola, har låtits svepa genom Församlingen, då de ju inte står att finna i Bibeln, men däremot genomsyrar dagens New Age- rörelse. Såsom en före detta anhängare till Swami Baba Muktananda konstaterade: de ”Kundalini”- manifestationer som åtföljde Swamis ”handpåläggning” bestod bland annat av okontrollerat skratt, gråt, rytanden, skällanden, skakningar, etc. Detta fenomen är vanligt förekommande bland olika hinduistiskt baserade sekter i världen. När Yan Xin, en kinesisk ockult mästare inom ”Qigong”, höll ett tal till en folkmassa i San Francisco 1991, rapporterades det i ”the San Francisco Chronicle” att många i folkmassan började ge vittnesbörd om ”spontana rörelser”. Yan sa till de församlade: ”De som är känsliga kan komma att uppleva starka fysiska reaktioner, eller kommer att börja skratta eller gråta. Oroa er inte. Detta är helt normalt.” Säg mig en sak, låter inte de här manifestationerna rätt bekanta?

Hur var det , för att gå vidare, med de manifestationer som utgick från Franz Mesmers demoniska ”ministry”? Så här lyder historiebokens beskrivning: ”…Det hände inte så sällan att personen föll till marken medan kroppen ryckte i konvulsioner. Ryckningar i ansiktet, rullande ögon, märkliga grymtningar, skrik och ett hysteriskt slags skratt var andra vanliga fenomen. Det underliga var att när dessa personer vaknade upp ur den påföljande koman [”carpet time”?]… hävdade de ofta att de blivit helade från sin speciella åkomma.” ( Tony Bambridge ). Jag frågar återigen: låter inte allt detta otroligt bekant? (Den här typen av manifestationer brukar vanligtvis börja i en relativt ”beskedlig” form när en ny rörelse kommer igång, för att så småningom, med tiden, bli allt mer bisarra ).

Faktum är ju, att vi idag lever i den tid som Jesus och apostlarna varnade oss för — ”den yttersta tiden” — en tid av stort avfall från tron, och med ”lögnens alla kraftgärningar och tecken och under..”. En tid full av förförelseandar och stor förvillelse bland kristna, ”..för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda.”. Och trots detta faktum, vad ser vi att Församlingen gör? Rusar med huvudet före in i den mest tvivelaktiga ”upplevelsecentrerade” rörelse vi skådat på åtminstone de senaste femtio åren. Och detta till synes utan ett uns av vaksamhet. Vad tror ni Gud kommer att göra med er, ni kristna ledare, om ni har fel, och ni har lett Hans dyrbara hjord rakt in i en uppenbar förvillelse?

Lögnens strategi
Låt oss undersöka den dolda ”strategi” som tycks vara i verksamhet för att sprida ”Toronto” till alla kristenhetens grenar i dessa dagar. Först på scenen var Rodney Howard-Brown och Kenneth Copeland och båda fungerade som utmärkta kanaler att leda in denna förförelse till folk i Trosrörelsen och framgångsteologin. Steg två bestod i att några Vineyard-pastorer transporterade över den till ”Toronto Airport Vineyard Church”, för att på så sätt ”distansera” det hela från samröre med Trosrörelsen, och klä det i en form som var mera ”acceptabel” för Vineyard-rörelsen och även för den amerikanska profetrörelsen ( dessa två hänger intimt samman ). Nästa överföring skedde genom att en skara anglikanska ledare hämtade förförelsen direkt från Toronto och tog den till Storbritannien ( också här byts uttryckssättet ut till ett mera acceptabelt, dvs. till det som representeras av ”de egna”, de anglikanska bröderna ). Och nu senast hade vi en direktöverföring genom Steve Hill från London till Brownsville, Pensacola, som gjorde det möjligt för denna förförelse att än en gång ”byta stil” och fjärma sig från tidigare vanheder och dåliga associationer, och så kunna attrahera konservativa ”Bible-belt”- kristna i södra USA. Smart, eller hur?

Ordets predikan — obefintlig
Det är intressant att notera hur litet det predikade budskapet betyder i de här ”Toronto”- liknande mötena världen över. Rodney Howard-Brown berättade en gång om hur han predikade om ”helvetet”, och hur han då kunde se församlingen uppvisa samma bisarra manifestationer som alltid — framför allt okontrollerat skratt! Han har också predikat om ”Kristi blod” vid vissa tillfällen, men inte heller det har ändrat reaktionerna nämnvärt. Samma sak kan sägas om ”Toronto Airport Church”, och liknande möten runtom i världen. För det mesta har ingen predikan hållits alls, utan enbart en appell från talarstolen att komma fram. De kunde antagligen ha predikat om livet på Mars eller om ballerinor i tights — det hade knappast gjort någon skillnad. Fallandet, skrattandet och det okontrollerade gråtandet skulle förmodligen fortsatt som vanligt.

Lustigt nog är det alls inte budskapet som predikas, utan snarare den särskilda ”ande” som är verksam i församlingarna, som utgör den avgörande faktorn. Denna ande tycks också vara väldigt lätt att överföra från en ledare till en annan. När överföringen väl har skett sätter man så igång att bruka sin av Gud givna gåva att förkunna till att ge stöd åt den nya ”smörjelsen”. Tala om livsfarlig kombination! Ett äktenskap mellan Guds gåva att predika, å ena sidan, och denna främmande ande som rör sig i församlingen, å den andra. Den allra svåraste och farligaste formen av andligt bedrägeri.

Sanna omvändelser?
Man har inom Pensacola-rörelsen gjort en stor affär av det stora antal personer som sägs ha blivit ”frälsta” eller som ”har blivit mer överlåtna” i Brownsville. Det är viktigt att komma ihåg att sådana anspråk gjordes också angående Rodney Howard-Brown och Toronto i början. De frågor jag skulle vilja ställa är: Hur många av dessa människor har varit avgjort icke-troende och tagits ”direkt från gatan”, och hur många har helt enkelt blivit ”omvända” till denna rörelse såsom redan troende inom kristenheten? ( dvs. de kommer från andra samfund eller har växt upp i någon form av kristen församling ). Och är det verkligen så att de kommit till Jesus Kristus för att bli frälsta, eller känner de sig bara upplyfta av att de fått uppleva ett känslorus? Såsom en av de omvända vittnade för en intervjuare i Brownsville; den emotionella kick han upplevt sedan han blev ”omvänd” är ”bättre än droger”. Men är denna motivation adekvat och giltigt nog för att säga ja till det evighetens evangelium som utgår från Kristi kors? Är det i många av dessa fall en äkta omvändelse som ägt rum, eller är det någonting annat?

För att citera vad David Wilkerson sa till Charisma Magazine nyligen: ”Många människor gör i våra dagar starka känsloupplevelser och betecknar detta som väckelse. Men jag tror att sann väckelse endast kommer genom svidande, genomträngande och överbevisande förkunnelse, så att människor känner sig manade ner på knä för att vända om .”

Andrew Strom

Brownsville/Pensacola:
Väckelse eller Villervalla?

I snart tre år har Brownsville Assembly of God (pingstförsamling) i Pensacola (Florida) fångat världens uppmärksamhet. Såväl religiösa som sekulära media har fått höra talas om en väckelse som påstås svepa genom Pensacola. Kyrkor och kristna organisationer över hela världen har skickat delegater till Pensacola för att de skall bli smittade av denna väckelses ande och ta den med sig hem till sina församlingar och samhällen. Associated Press reporter David Briggs, som sade att detta är ” en av de mest spektakulära väckelserna i modern tid” skrev att ”hundratals pastorer reser dit varje vecka i hopp om att lära sig hur de också ska kunna fylla sina kyrkor…”

John Kilpatrick, som är pastor i Brownsville Assambly of God, sade att över 1.6 miljoner personer har passerat genom deras dörrar sedan väckelsen bröt ut på Fars dag 1995. Denna påstådda väckelse har utan tvivel fått och får fortfarande världsvid uppmärksamhet. Många kristna kyrkor och organisationer tar snabbt emot denna så kallade väckelse som ett Guds besök över Amerika. Pat Robertson på CBN (Christian Broadcasting Network) tog upp väckelsen i sitt nyhetsprogram för augusti-september 1996, berömde den och slog fast att ”Tusentals pastorer har besökt församlingen och rapporterar att deras egna församlingar har berörts av det som händer i Pensacola.”

Nyhetsprogrammet förklarade också att David Yongi Cho, pastor i världens största församling i Seoul i Sydkorea, fick en syn om denna väckelse 1991. Cho sade: ”Medan jag befann mig i bön, manade Herren mig att ta fram en karta över Amerika…och jag fann att jag pekade på staden Pensacola.” Cho sade att Gud sade till honom att ”Jag ska sända en väckelse över Pensacola och den skall sprida sig som en eld tills den når över hela Amerika.” De stora karismatiska tidskrifterna såsom Charisma och till och med Christianity Today, en populär evangelikal tidning, har också lovordat denna väckelse. Charisma kallade väckelsen ”Utgjutandet i Pensacola” och Christianity Today kallade väckelsen ”Den vassa eggen i evangelistiskt arbete.”

Steve Rabey på Christianity Today försvarade Pensacola-väckelsen och svarade på kritiken genom att särskilja den från ”Toronto-välsignelsen” som hade kännetecknats av sådana yttringar som okontrollerbart skratt och djurläten. Rabey sade, att fastän många av ledarna i Pensacola väckelsen deltagit i Toronto välsignelsen, var väckelsen i Pensacola mera återhållsam med större tonvikt på omvändelse. Den sekulära pressen har också uppmärksammat det som händer i Pensacola. Washington Post hade den 27 april 1997 en stor artikel om väckelsen.

Peter Carlson (en av redaktörerna på tidningen) gav en ögonvittnesskildring av ett väckelsemöte och förklarade hur ett möte börjar: ”Det börjar med en trumslagare som långsamt slår på trumman i flera minuter, det är som ett taktfast, olycksbådande hjärtslag som man ej kan undkomma. Gitarristen och organisten faller in, liksom en kör av flera dussin sångare… Från den första tonen ställer sig människorna upp, klappar i takt eller dansar med slutna ögon och lyfta händer. Längst fram hoppar och skuttar tonåringar upp och ner. Om det inte vore för korset och det färgade glaset i fönstret bakom altaret, kunde man tro att man befann sig på en rock konsert.” Carlson beskrev sedan hur folket började ”sjunga i anden.” Han sa: ”Det påminde lite grand om Allen Ginsberg sjungandes ’Ooom’ vid en anti-krigsdemonstration 1968.”

I en artikel från AP, 6 mars 1997, citerade David Briggs en kvinna: ”Jag vet att väckelsen är så stor att den måste komma från djävulen eller från Gud. Om gud får äran, kan den inte vara från djävulen, eller hur?” Denna fråga finns uppenbarligen i många människors tankar. Så vad är då svaret? Vad händer egentligen i Brownsville Assembly of God i Pensacola, Florida? Vad ska en bibeltroende kristen tro om ett så ”stort verk av anden?” Det är ytterst viktigt med en noggrann analys av vad som verkligen pågår i Brownsville och av vad som inte berättas för sekulär och religiös press för att kunna förstå syftet och krafterna bakom detta fenomen.

Pastor Kilpatriks vittnesbörd
Det är nödvändigt att ge en bakgrund till denna väckelses uppkomst. Kilpatrick sa att han och hans församling hade bett om en väckelse i två års tid innan den bröt ut. Han sa att Gud talade till honom och sade att Han skulle utgjuta sin ande över församlingen om Kilpatrick återvände till ”sin barndoms Gud.”
Fastän Kilpatrick sa till Gud att han inte visste hur han skulle göra det, svarade Gud att om Kilpatrick gjorde Brownsville Assembly of God till ett bönens hus, så skulle Han utgjuta sin ande över församlingen. Kilpatrick sa att Gud talade om för honom att denna väckelse ”skulle sprida sig över hela staten och till slut över hela USA. Gud uppmanade Kilpatrick att ”dela in församlingen i bönekategorier…och ägna söndagskvällarna åt bön.” Han lydde rösten och inrättade speciell bönetid i församlingen, han delade in församlingen i tolv grupper, varje grupp skulle samlas kring ett baner som tog upp ett speciellt böneämne. Kilpatrick uppmanade åhörarna att samlas kring det baner som de valt ut. Kilpatrick sa att han ofta övermannades av okontrollerbar gråt och darrning under bönetiden och vid andra tillfällen under veckan fick han ofta en konstig känsla i magen. Han tillskrev dessa känslor och förnimmelser till att Guds ande kom över honom. Det var som om anden förberedde sig för att uppenbara sig för Brownsville.

En lördagskväll när Kilpatrick gick till kyrkan för att få vara ensam och be, sa han att han kom in i något han aldrig känt förut. ”När jag gick in, vet jag inte vad jag gick in i. Jag stod på den skarpa kanten av den härlighet som Gud skulle sända över Brownsville på Fars Dag,” sa han. ”Men när jag gick över kanten… det tog andan ur mig. Jag fick rysningar som gjorde ont … alltså hårstrån på armar och ben reste sig och det gör ont !” Vad som sen hände på Fars dag 1995, får vi veta direkt från pastor John Kilpatrick i det tal han höll i Garywood Assembly of God i Hueytown, Alabama den 20 januari 1997.

Kilpatricks mor dog fem veckor innan ”väckelsen” bröt ut, så han bad evangelisten Steve Hill att tala i församlingen på Fars dag. Hill samtyckte och inbjöd människor att komma fram för bön den där morgonen. Mer än 1000 människor kom fram för att be, och Kilpatrick stod på podiet och bad tillsammans med Hill och ytterligare en man, när han plötsligt hörde ett ljud, som lät som ”en mäktigt susande vind,” svepa över sin högra axel. När Kilpatrick tittade över axeln, sa han att fotlederna gav vika, hans knän bändes utåt och att en plötslig ”flod av Guds härlighet” flöt fram mellan benen. ”Det kändes som en telefonstolpe,” sa han, ”en telefonstolpe utan slut rörde sig mellan mina ben och vidare in i församlingen.” Med hjälp av en annan man på podiet tog Kilpatrick ett steg bakåt och hörde den ”mäktigt susande vinden” och ”Guds härlighetsflod” svepa in i församlingen. Plötsligt hoppade han fram till talarstolen och skrek: ”Min Gud, församling häng med! Nu är den här! Detta är vad vi har bett om! Följ med!”

Väckelsen hade börjat. Den övernaturliga närvaron i församlingen var enligt Kilpatrick, Guds härlighet som uppenbarade sig för församlingen. Kilpatrick sa att det var som om någon osäkrade en granat och kastade in den bland människorna, efter det att han uppmanat dem att hoppa ner i ”Guds härlighetsflod.” Han sa: ”Jag är berusad, mina ben skakar… och jag såg kroppar fara omkull lite hur som helst… de bara flög iväg, rasade omkull som träd vräks ner när en orkan drar fram.” Kilpatrick fortsatte: ”De bara stöp omkull, dunsade sprattlande ner på bänkarna, föll huller om buller i gångarna utan att någon rörde vid dem.” Innan han hann blinka kände Kilpatrick en tyngd komma över sig och han föll till golvet – helt förlamad- kl. 12.30 den eftermiddagen . Han kunde inte resa sig upp från golvet förrän kl. 16.00.

Han beskrev hur det kändes precis innan han föll till golvet: ”Det kändes som om jag vägde flera ton,” sa han, ”men det var inte någon obehaglig tyngd. Det kändes underbart.” Efter tyngdkänslan kände Kilpatrick en stilla frid komma över sig och sen var det som om något rann från hans kropp. Han sa: ”Det var som om en vätska droppade från fogarna i mina leder.” Han skojade faktiskt och berättade att han var nervös och undrade vad folk skulle tänka när de såg honom ligga på podiet mitt i en vätskepöl. Han sa att vätskan var all stress som samlats inom honom från de år han tjänat Gud. Han sa att den dagen tömde Gud honom på all stress och lät den flyta ut på golvet.

När samma dags kvällsmöte kom steg Kilpatrick upp för att gå fram och presentera talaren men kunde inte röra sig. Han sa att han inte kunde röra huvudet, tungan eller någon annan kroppsdel. Han satt som i koma på sin stol på podiet till klockan två eller tre på natten. Kilpatrick ansåg att det var Gud som på det sättet uppenbarade sin härlighet för Brownsvilleförsamlingen. Kilpatrick sa att han och hans fru under de tre följande veckorna hela tiden ”var druckna i anden” medan de var i sitt hem. ”Jag var så berusad och Brenda var så berusad att hon föll ner på vilstolen och var kvar där i timmar, hon var helt enkelt borta alltså, under Guds kraft till och med i vårt eget hem,” sa han.

Vid ett annat tillfälle hade Kilpatrick lagt sig att sova när skuldrorna ”höjde sig och började röra sig upp och ner och skaka.” När hans fru frågade honom vad som hände, sa han: ”Jag vet inte, men jag tror att det var Gud.” Kilpatrick påstod att han inte ens kunde gå till arbetet på tre veckor efter väckelsens utbrott. For när han försökte gå till sin bil och åka till arbetet ”slog ena axeln i ena väggen… och jag kunde inte gå. Jag kunde inte ens hålla balansen. Och när jag äntligen kom till kyrkan så befann jag mig antingen på golvet, på stolen eller något sånt och Gud tog över.”

Strömmen

Brownsvilleförsamlingen vande sig så småningom vid ”gudsfloden” i kyrkan. ”Man kunde känna strömmen, denna osynliga ström, precis som en flod. En del kvällar kom den längs väggen, ibland nerför gången,” sa Kilpatrick. ”Varhelst folk stod i flodens väg, fick din blotta blick dem att falla i anden. Man kunde rent bokstavligt känna floden strömma.” Vid några enstaka tillfällen föste strömmen hela församlingen framåt.

Han erinrade sig ett tillfälle när strömmen blev extra djup. ”Det kändes som en underström,” sa han.”Det var som om någon tog ett stadigt tag mitt bak på mitt bälte och började dra mig bakåt… Jag kunde inte fatta att den där floden hade en sådan kraftfull underström.” Han sa att en kväll började hela församlingen röra sig precis likadant som han. De kunde inte få stopp på det. ”En kväll var det så kraftfullt genom bakre delen av kyrkan att jag hoppade upp och hängde upp och ner i en bjälke och såg hela församlingen röra sig förbi mig. Det är alldeles sant!” sa Kilpatrick. Även denna händelse tillskrevs Guds ande.

Väckelsen kännetecknades även av något som Kilpatrick beskrev som ”en förtätad atmosfär” i Brownsville-församlingens kyrka. ”Ibland när du tittar in i lokalen är det dimmigt därinne,” sa han. ”Ganska ofta försämras sikten eftersom det är tjockt av Guds härlighet… många gånger finns det ett blått dis där, ett blått dis av Herrens härlighet.” Kilpatrick är inte den som håller tyst om ”andens manifestationer” som inträffat i Brownsville.

Olika manifestationer
Manifestationerna innefattar okontrollerbart darrande och skakande hos snyftande mötesdeltagare, människor som kollapsar och förblir ”borta” i flera timmar, blå dimma i möteslokalen, änglar som uppenbarar sig och dansar ovanför åhörarna, starka osynliga strömmar som drar hela församlingen i möteslokalen och människor som faller omkull åt alla håll. Kilpatrick sa att en gång tog Gud tag i honom och slängde iväg honom (sidledes) genom luften ett bra stycke tvärs över podiet, så att han tappade skorna. Den här händelsen spelades till och med in på video.

Kilpatrick sa att när väckelsen bröt ut, blev han särskilt förvånad och chockerad av tre företeelser som han aldrig upplevt förut. För det första sa han att barnen som brukade ha svårt att sitta stilla blev slagna av Guds kraft. ”De blev helt borta i anden,” sa han, ”ögonen vändes bakåt och i fyra timmar kunde de inte röra en enda muskel.” Kilpatrick fortsatte: ”När de reste sig, darrade och skakade de under Guds kraft och skrek av kärlek till Jesus.” Kilpatrick medgav att ”det rådde ett sådant tumult att folk inte ens visste var deras barn fanns. De låg utslagna på golvet. Det låg barn, mammor och pappor på golvet.” Han lade särskilt märke till en flicka, 3 år gammal, som stod alldeles stilla och stirrade upp i taket medan hon skrek och snyftade. Till slut kom mamman fram till henne och undrade vad som var fel. Flickan svarade: ”Mamma, ser du dem inte? Änglarna däruppe som står i en ring och håller varandra i händerna.”

Pandemonium

Det är ytterst avslöjande att Kilpatrick medgav att det rådde rena kaoset i Brownsvilleförsamlingen. Han faktiskt sanktionerade det som hände. ”Gud sände tumultet till församlingen,” sa han. ”Jag anser att det är hög tid för stort tumult bland baptister, lutheraner, episkopaler och pingstvänner. Måtte Gud sända oss tumult!” utropade Kilpatrick.

Det är intressant att lägga märke till att ordet pandemonium (det engelska originalordet som vi har översatt till tumult eller kaos) härstammar från John Miltons ”Paradise Lost.” ”Pandae-monuim” hette huvudstaden i helvetet, Satans och hans gelikars tillhåll. Bokstavligt översatt betyder ordet ”platsen för alla demoner.” Idag översätts ordet till ”ett ställe med oljud, oordning eller förvirring.” Är det vad som hände i Brownsville? Ja, så är det. Kan Gud sanktionera detta? Absolut inte.

Den andra företeelsen som förvånade Kilpatrick var det stora antalet ofrälsta, upproriska ungdomar som deltog i mötet. Han beskrev sexuellt aktiva, missbrukande, vilda och torftigt klädda ungdomar som föll till golvet och skakade under ”den helige andes kraft.” Han sa att han insåg att en människa inte behövde bli frälst för att få del av andens ”manifestationer.” Han sa att många av mötesbesökarna som upplevde övernaturliga manifestationer inte ens var kristna. Han påstod att även icke-kristna kunde få ta del av andens yttringar och stödde sig på berättelsen om aposteln Paulus möte med Herren på vägen till Damaskus.

För det tredje förvånades Kilpatrick över att så många ofrälsta syndare hade kommit till väckelsemötet, fastän man inte annonserat. Men han sa att det ändå var typiskt för ”när väckelsen kommer, springer de kristna ifrån den och syndarna till den.” Enligt Kilpatrick är de kristna som ifrågasätter den här väckelsen sådana som är trångsynta och på väg bort från Gud. Kilpatrick sa: ”De är gamla, döda, mossiga kristna som styrt pastorn de senaste trettio åren; de gamla bänkvärmarna i våra kyrkor som inte vill att något ska hända, som vill ha en ”sköna hem” – religion där allt är behagligt, trevligt, prydligt och lättfattligt; när Gud kommer, springer de därifrån men syndarna som hör att Gud är där, de springer dit.”

Detta motsäger naturligtvis helt en korrekt definition av vad väckelse är, för väckelse är att en avfällig kristen kommer tillbaka till Gud. Det är inte väckelse när en världslig ofrälst människa besöker ett religiöst möte och är med om övernaturliga manifestationer. Denna andeutgjutelse är inte enbart för karismatiker eller pingstvänner. Denna väckelse är liksom andra religiösa rörelser idag ett försök att förena troende och nå över alla samfundsgränser.

Lägg märke till Kilpatricks ord: ”När andens flodvåg kommer, kommer den att ta med sig alla samfund som följer Gud. Alla samfund… Jag älskar baptister. Jag älskar metodister och presbyterianer, lutheraner, episkopaler och katoliker. Jag älskar dem. Förut hade jag inte sådan kärlek till alla samfund. Jag har sett alla samfund hoppa i den här floden och simma och leka som barn. Jag har faktiskt sett det. Det spelar ingen roll vem du är, var du hör hemma någonstans eller hur ditt sätt är… Guds ande är suverän och gör som han vill.” Han sa att människor i alla samfund deltar i varje söndagsgudstjänst men de går därifrån och skakar på huvudet och söker efter något mer, och denna ”rörelse från Gud” i Brownsville är vad de behöver.

Kilpatrick sa att nu är Gud här för att visa dem något mer. ”Under och tecken hände i den tidiga kristna kyrkan,” sa han, ”och jag vill tala om för dig min vän, det är bäst att du vänjer dig vid att det åter sker tecken och under i församlingen.” Det är förstås sant att tusentals människor känner en inre tomhet och söker sig till religionen för att fylla detta tomrum, men Kilpatrick sa att det var predikandet som stötte bort dem, inte hjärtats inställning. ”Låt mig berätta något mer för dig om den här väckelsen,” sa Kilpatrick. ”Denna rörelse från Gud handlar inte om predikande.” Han sa att även om han och evangelisten Steve Hill predikar enkelt och lättförståeligt, så är det i själva verket tecknen och undren som för människor till Kristus, inte Guds ord. ”Vi har hört så många predikningar och så mycket Guds Ord att vi blivit feta,” sa han, ”men det har inte funnits någon kraft och ingen smörjelse, inga under, så jag vill bara tala om för dig att därför känns det inte alls fel att inte komma upp här för att ge en fantastisk predikan.”

Hur är det med dem som ställer sig skeptiska till denna påstådda väckelse? Kilpatrick sa att de som ifrågasätter denna andeutgjutelse helt enkelt vant sig vid status quo och är rädda för allt ”nytt” som händer. Han förklarar: ”Ni förstår, vi har blivit så vana vid det onormala att när nu det normala har kommit så tycker vi det är onormalt.” Dessa underliga tecken, under och manifestationer är normen enligt Kilpatrick. ”Vi har blivit så vana vid att våra församlingar är döda och torra, ljumma, kraftlösa, utan smörjelse, utan härlighet att nu när Guds härlighet flyttat in i församlingen, så tycker vi det är onormalt; äldstebröder klagar på pastorn, församlings- medlemmar klagar på pastorn och säger ’vi vill inte ha det här skakandet, vi vill inte ha det där att bli slagen av anden… vi tycker inte om det där, vi vill inte veta av det.”

Prövning
Det är verkligen på sin plats med bibliska svar. Helt uppenbart anser Kilpatrick och förespråkarna för ”Pensacola-utgjutandet” att denna övernaturliga aktivitet kommer från Herren Jesus Kristus, men vad är grunden för deras påståenden? Vilket ställe i Guds Heliga Ord stödjer de sig på? Var någonstans säger Herren att Han får människor, frälsta såväl som ofrälsta, att skaka okontrollerbart, kollapsa och ligga avsvimmande i flera timmar, eller känna att osynliga strömmar drar i dem åt olika håll?

Kilpatrick själv verkar vara osäker på vilka dessa övernaturliga krafter är men hans slutsats är att de måste vara ”Herrens härlighet.” Han beskriver ofta fenomen som han själv eller hela församlingen upplevt men inleder med att säga: ”Jag vet inte vad det var.” Sedan fortsätter han och säger antingen: ”Jag tror det var Gud” eller ”Jag tror det var Guds härlighet.” Det finns ingen grund för denna slutsats men av någon anledning anser han att dessa manifestationer och känslor kommer från Gud, även om de inte kan återfinnas någonstans i Guds skrivna ord.

Denna väckelse och dessa manifestationer kommer inte från Gud! Varför? För det första, därför att det i Bibeln inte finns något stöd för detta kaos. De här övernaturliga manifestationerna stöds inte av Guds Ord. I själva verket motsägs de av Skriften och är en exakt kopia på demonisk aktivitet. Samma manifestationer som Kilpatrick beskriver har hänt och dokumenterats av dem som utövat hedniska religioner, såsom häxkonst, satanism, spiritism, new age, voodoo och många andra sataniska kulter.

Om man accepterar att det som händer i Brownsville kommer från Gud fastän det inte finns någon biblisk grund till det, skulle det vara logiskt att anta att manifestationerna i de ovannämnda ”religionerna” också kommer från Gud. Men bara för att extraordinära saker händer innebär det inte att det är Gud som verkar. Satan och demonerna har verkligen makt och de visar gärna denna makt för den som vill öppna sig för den. Dessa övernaturliga tecken och manifestationer har skett i hednisk religion i hundratals år.

Vid den evangeliska andra Lausannekonferensen i Manilla 1989, förutsade Vineyardrörelsens grundare John Wimber att radikala förändringar med nya manifestationer av tecken och under skulle ske mot slutet av århundradet (seklet). På konferensen vittnade Wimber och flera andra karismatiker om påstådda mirakulösa tecken, under och helanden som hade skett i Kristi namn. Under en presskonferens motsa en indisk journalist påståendena att dessa tecken och under kom från Gud. Han sa, att karismatiskt tungotal, helande, mirakler och tecken och under även finns i de hedniska religionerna i hans hemland, Indien.

Christianity Today från den 17 juni 1997 innehöll en artikel med titeln ”Voodoons grepp verkar orubbligt.” Artikeln citerar Leslie Demangles (författare till ”Faces of the Gods: Voodoo and Roman Catholicism in Voodoo Haiti”) som menar att ”Haitiska protestanter finner det svårt att hjälpa en del nya kristna att se skillnaden mellan att vara fylld av den Helige ande eller att vara besatt av en voodoo-ande. Han sa: ”Några anser att pingströrelsens andedop är mycket likt voodoons andebesättelse.” Det är uppenbart att anden i Brownsville är samma ande som uppenbarar sig i voodoo och hedniska religioner.

Lägg märke till några bibliska exempel på demonisk aktivitet och hur lika de är det som händer idag i Brownsville. Först ett exempel från Job kap.4. Guds ord säger att Elifas tillrättavisade Job och försökte förklara för honom varför han led. Det Elifas berättade för Job låter väldigt likt det som Kilpatrick var med om när han gick in i kyrkan en kväll innan väckelsen började. I Job 4:13-16 berättade Elifas: ”När tankarna svävade om vid nattens syner… kom en förskräckelse och bävan över mig, med en rysning fyllde den alla ben i min kropp. Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag inte urskilde, håren reste sig på min kropp…” Detta hände Kilpatrick! I slutet av Jobs bok förklarar Gud att det som Elifas berättat, det kom inte från Honom utan från en falsk ande.

Tänk på berättelsen om den demonbesatte mannen i Lukas 8:26-36. Folket i Gergesa kände till mannen som var naken och höll till bland gravarna. Den här mannen var tokig. Han var absolut inte vid sina sinnens fulla bruk innan Jesus Kristus kastade ut demonerna ur honom. Men när Kristus kastade ut demonerna, lade folket i staden märke till att han ”satt vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen.” Den här mannen var inte längre en okontrollerbar galning utan var fri från demonerna och satt helt lugnt och vördnadsfullt vid Jesu fötter, vid sina sinnen. Det kaotiska beteendet i Brownsville verkar ha större likheter med mannens vilda, irrationella och demoniska beteende innan han blev befriad, än med hur han uppträdde sedan Kristus satte honom fri.

Många av dem som välkomnar Pensacola-väckelsen säger att eftersom allt sker i Jesu namn och så många sägs bli frälsta, så måste det komma från Gud. Vi behöver bara tänka berättelsen i Apg. 16 om slavflickan med en spådomsande, för att förstå att bara för att något är bra eller sant, behöver det inte komma från Gud. Denna unga flicka följde efter Paulus och Silas på Filippis gator och ropade; ”De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.”

Var detta påstående sant? Absolut, men det var en falsk ande som uttalade det, genom den unga kvinnan. Folket i staden förknippade säkert hennes demoniska aktivitet med aposteln Paulus verksamhet. Med andra ord, sanning och lögn blandas ihop. Flickan talade sanna ord med de var faktiskt från djävulen. Kunde Paulus tolerera denna falska ande som helt klart talade sanning och drog folks uppmärksamhet till honom? Nej, han kastade ut demonen ur henne och kördes ut ur staden av dem som förut tjänat pengar på hennes spådomskonst.

I våra dagar gör folk i Brownsville och andra platser anspråk på att uttala sanningar i Guds och kristendomens namn, men deras uppförande motsäger Guds Ord och visar att de bara sprider farlig, demonisk villfarelse i Kristi namn. Pensacola-väckelsens anhängare hävdar att tusentals människor blir frälsta genom väckelsen. De säger att denna ”frälsnings-upplevelse” borde vara skäl nog för att den världsvida kyrkan ska acceptera Pensacola-väckelsen. De använder detta argument för att nedvärdera de individer och organisationer som betraktar Brownsville-fenomenet med skepsis eller försöker varna för det. Visserligen bör troende prisa Herren när människor kommer till tro på Jesus Kristus, men vad är det egentligen som människor i Brownsville erfar när de ”blir frälsta”?

Gensvarar de bara på överspända känslor när de går fram? Beslutar de sig för att förändra sin livsföring och ångra sina synder utan att fått ta del av budskapet om frälsning i Kristus, eller tror de verkligen i sina hjärtan på Kristi död, begravning och uppståndelse och inser att de är syndare och behöver rening i Lammets blod? Bara Kristus känner hjärtana hos dem som går fram. Men när ”predikande” och doktriner tonas ner vid sådana möten och istället överbetonar känslomässig överspändhet och övernaturliga uppenbarelser och erfarenheter, så måste man undra om det sanna evangeliet verkligen blir predikat och sedan trott av dem som går fram.

Kristus varnade speciellt för att många ”falska lärare” skall bedra de ovaksamma i ändens tid (Matteus 7:22-23). Bibeln varnar för att det finns ”falska apostlar, svekfulla arbetare, som förvandlar sig till Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över; Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel. Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänar rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar.” (2 Kor. 11: 13-15)

Aposteln Petrus profeterade om de ”falska lärarna” som skulle bedra många under församlingens sista dagar (2 Petr. 2:1-3) och betonade nödvändigheten av att använda hela Guds Ord för att avgöra vad verkligen kommer från Gud och vad som inte kommer från Gud. (2 Petr. 3:1-3) Allt som man utger för att vara från Gud måste noggrannt studeras i ljuset av Guds ofelbara, fullbordade Ord.

Bara för att en pastor eller kristen ledare säger att ett mirakel, tecken eller under kommer från Kristus, behöver det inte alls vara så. De tecken och under som förutsagts i Guds Ord för den sista tiden är direkt förbundna med satanisk kraft och bedrägeri. (2 Thess. 2:7-10) ”Lögnaktiga under” kommer till slut att få hela världen att tillbe odjuret omnämnt i Uppenbarelseboken 13:1-5, 14. Satan har alltid koncentrerat sig på att bedra individer, och Guds Ord säger att han ska fortsätta med det tills han slutligen kastas i den brinnande sjön. Satan vill bedra församlingen. De troende måste inse att de erfarenheter och den undervisning som inte rättar sig efter Guds Ord inte kommer från Gud. Bibeln, inte påstådda mirakler, tecken och uppenbarelser, avgör vad som verkligen kommer från Gud.

En annan anledning till att dessa tecken och under inte kan komma från Gud, är att de baseras på högt uppskruvade känslor i stället för på Guds Ord. I Carlsons Washington Post artikel säger han särskilt att en halvtimmes sjungande, dansande och ”sång i anden” pågick innan ett enda ord av predikan hade uttalats från talarstolen. Detta är helt obibliskt. I 1 Tim. 4:13 uppmanade Paulus Timotheos: ”Läs högt ur Skrifterna, förmana och undervisa…” Detta är vad vi ska hålla oss till i församlingen, Guds Ord ska vara i centrum under våra gudstjänster.

Uppenbarelsegåvorna som Gud gav, kom inte när människor själva försatte sig i ett visst känslorus i väntan på att något övernaturligt skulle hända. Pensacola-väckelsen kan inte komma från Gud eftersom den direkt motsäger Bibeln och vad den säger om Guds natur och Hans avsikt för kyrkan. 1 Kor. 14:33 säger tydligt att ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Förvirring och tumult kommer inte från Gud, ändå erkänner Kilpatrick villigt att det som händer i Brownsville är just detta. En troende som böjer sig för Gud och Hans Ord kommer aldrig att hamna i förvirring.” (Psalt. 71:1 enl. eng.version)

Pensacola utmanar oss att ”hoppa i, släppa loss, erfara ett hit tills okänt fenomen.” Men Gud uppmanar oss att ”prova allt, ta varje tanke till fånga och lägga den under Kristi lydnad, pröva andarna för att se om de är från Gud.” Vi måste bedöma denna väckelse i ljuset av Hans perfekta och eviga Ord. När vi gör det hittar vi många uppenbara motsägelser. Kaoset är rena förolämpningen av uppmaningen till en ordningsam gudstjänst och sund lära.

Några har föreslagit att man bör ge akt på den frukt som denna väckelse för med sig — förvandlade liv, helade kroppar och upprättade hem. Dessa kriterier är felaktiga. Falska andar kan säkert ge tillfälliga förbättringar, men en rörelse som avvisar bibliska sanningar blir till slut katastrofal för den som låtit sig dras med. Det är farligt att påstå sig göra under ”i Herrens namn” när man gör våld på sanningen. Skevas söner (Apg. 19:13-) trodde de kunde göra så men blev i stället illa åtgångna.

Akta er för att leka med det okända.

Matt Costella

Glöm aldrig de riktlinjer
som vi måste ha för att
vår Tro ska kunna
tillägna sig
det kristna hoppet.

Sola Scriptura — endast Skriften
Solus Cristos — endast Kristus
Sola Gratia — endast Nåd
Sola Fide — endast Tro
Soli Deo Gloria — endast Gud
tillhör Äran

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se