Visste du att GPS navigeringssystem orsakar kaos i städer över hela USA? Speciellt i små städer är det så. För människor som lever i stora städer, räddar de små maskinerna liv. Koppla in GPS:n, skriv en adress, så är du på gång. Inga fler missade avfarter, inga fler felsvängningar – bara du, din bil, din GPS, och ding! ”Framme vid destinationen!”

Jag fick nyligen min första GPS, vilket primärt var en utmaning mot den som är ansvarig för det närmast outhärdliga vägnätet i Washington DC. Men min första erfarenhet som jag hade med den var inte i Washington. Det var i Linden, Texas, min lilla, lilla, mycket lantliga och mycket avlägset belägna hemstad.

Det visar sig att min GPS inte har några problem alls med att navigera kors och tvärs och fram och tillbaka på gatorna i Washington. Men konstigt nog fick den problem i Linden. Vägar som GPS:n var helt säker på existerade, gjorde inte det. Svängar som den påstod var möjliga att göra, var inte det. Adresser som den bestämt trodde skulle vara på ett visst ställe, visade sig vara flera flera hundra meter längre ner på gatan – eller t.o.m. icke-existerande.

Tydligen är GPS-systemets okunnighet om mindre städer ett växande problem. ABC News hade ett reportage om vägar i vissa områden som bokstavligen har blivit genomfarter för yrkestrafik, därför att GPS-systemen dirigerar trafik dit, i stället för längs större huvudvägar. Det finns andra problem också. En stackars kille från Kalifornien hävdade att han bara följde instruktionerna från sin GPS, när han svängde till höger på en landsväg och upptäckte att han hade fastnat på ett järnvägsspår och stirrade in i strålkastarna på ett annalkande lokomotiv. Han överlevde. Hans hyrbil och antagligen den förargliga GPS:n tillsammans med den, klarade sig inte så bra.

En representant från American Automobile Association var full av medkänsla – på sätt och vis. ”Tydligen svek GPS:n honom i den meningen att den inte skulle ha sagt till honom att göra en högersväng mot järnvägsspåren,” sa han. ”Men bara för att en apparat säger att du ska göra något som är potentiellt farligt, innebär det inte att du ska göra det.” Ja, verkligen!

Så vad är det som händer? GPS-tillverkarna säger att problemet inte finns i själva apparaterna. De gör exakt vad de ska göra. Istället finns problemet i kartorna som apparaterna laddar ner. Det visar sig, speciellt när det gäller småstäder, att de kartor som finns tillgängliga för GPS-systemen ofta är inaktuella sedan flera år, eller t.o.m. årtionden. Ibland är kartorna inte bättre än planeringskartor – det som stadsplanerarna hade för avsikt att göra om deras städer växte. Resultatet? Ibland hamnade adresser som framträder på¨en plats på planeringskartorna någon annanstans när staden var färdigbyggd. Ibland blev vägar som stadsplanerarna hade för avsikt att bygga faktiskt aldrig byggda – och ibland blev de inte byggda som järnvägar alls, utan som järnvägar!

I GPS-världen, liksom i livet, är det viktigt att man får sin information från en pålitlig källa!

Vilken är vår auktoritet?

Samma sak gäller när vi tar itu med frågan ”vad är evangelium?” Vi måste redan i början på något sätt bestämma vilken informationskälla vi ska använda för att besvara den frågan. För evangelikaler är svaret ganska lätt: vi finner svaret i Bibeln.

Det är sant, men det är bra att vi känner till direkt, att alla inte håller med om det svaret helt och hållet. Olika ”kristna” traditioner har gett ett flertal olika svar på denna fråga om auktoritet. En del har t. ex. hävdat att vi borde basera vår förståelse av evangeliet inte bara, eller ens i första hand, på Bibelns ord, utan på kristen tradition. Om kyrkan har trott på något tillräckligt länge, hävdar man, ska vi uppfatta det som sant. Andra har sagt att vi förstår sanningen genom att använda vårt förnuft. Genom att vi bygger vår kunskap från grunden och uppåt – A leder till B leder till C leder till D – kommer detta att leda oss till en sann förståelse av oss själva, världen och Gud. Ytterligare andra säger att vi ska leta efter sanningen i vår egen upplevelse. Det som ger mest genklang i vårt eget inre är det som vi till sist uppfattar vara sant om oss själva och Gud.

Men om man ägnar tillräcklig tid att tänka på det, inser man att alla dessa tre potentiella källor till auktoritet till sist är otillräckliga att hålla vad de lovar. Traditionen får oss lita på inget mer än mänskliga uppfattningar. Förnuftet får oss att famla i skepticism, vilket man kan få höra av varje nybörjarfilosof. (Försök att bevisa t. ex. att du inte bara är ett påhitt i någon annans fantasi, eller att dina fem sinnen verkligen är pålitliga.) Och upplevelsen får oss att lita på vårt eget ombytliga inre för att bestämma vad som är sant – en möjlighet de flesta ärliga människor inser är oroande i bästa fall.

Vad ska vi då göra? Vart ska vi gå för att få veta vad som är sant, och således vad de goda nyheterna om Jesus Kristus verkligen är? Som kristna tror vi att Gud har talat till oss i sitt ord, Bibeln. Dessutom tror vi att det som Gud har talat i Bibeln är säkert och ofelbart sant och därför leder det oss inte till skepticism eller förtvivlan eller osäkerhet, utan till tillförsikt. ”Hela Skriften är utandad av Gud,” skrev Paulus, ”och nyttig till undervisning” (2 Tim. 3:16). Kung David skrev:

Guds väg är fullkomlig. HERRENS tal är rent (eng. proves true). (Ps. 18:30)

Och därför är det till Guds ord som vi vänder oss, för att upptäcka det som han har sagt till oss om hans son Jesus och om evangeliets goda nyheter.

Vart går vi i Bibeln?

Men vart går vi i Bibeln för att upptäcka detta? Jag antar att det finns flera olika metoder vi kan använda. En kunde vara att se på alla de ställen där ordet evangelium förekommer i Nya testamentet och försöka komma fram till någon form av slutsats om vad författarna menar när de använder ordet. Säkert finns det en del ställen där författarna är noga med att definiera det.

Det kan finnas viktiga saker att lära sig av denna metoden, men det finns nackdelar också. En är att en författare i Nya testamentet ofta har för avsikt att ge en sammanfattning av kristendomens goda nyheter, men han använder inte ordet evangelium alls. Ta t. ex. Petrus´ predikan vid pingsten i Apostlagärningarna 2. Om det någonsin fanns en proklamation av kristendomens goda nyheter, så var det absolut här – ändå nämner Petrus aldrig ordet evangelium. Ett annat exempel är aposteln Johannes, som använder ordet bara en gång i allt det hans skrev i Nya testamentet (Upp. 14:6)!

Låt mig föreslå, tills vidare, att vi inte tar oss an uppgiften att bestämma huvuddragen i det kristna evangeliet genom ett ordstudium, utan genom att se på vad de första kristna sa om Jesus och betydelsen av hans liv, död och uppståndelse. Om vi ser på apostlarnas skrifter och predikningar i Bibeln, finner vi att de förklarar, ibland mycket kortfattat och ibland i större utsträckning, det som de fick lära sig av Jesus själv om de goda nyheterna. Kanske kan vi också upptäcka vissa vanliga frågeställningar, vissa gemensamma sanningsramar runt vilka apostlarna och de första kristna strukturerade sin framställning av de goda nyheterna om Jesus.

Evangeliet i Romarbrevet 1-4

Ett av de bästa ställena att börja leta efter en grundläggande förklaring av evangeliet är Paulus´ brev till romarna. Kanske mer tydligt än någon annan bok i Bibeln, innehåller Romarbrevet en genomtänkt framställning steg-för steg av det som Paulus uppfattade vara de goda nyheterna.

Romarbrevet är ett sätt för Paulus att presentera sig själv och sitt budskap för en grupp kristna som han aldrig mött. Paulus ville att dessa kristna skulle känna till honom, hans tjänst och speciellt hans budskap. Han ville att de skulle veta att de goda nyheter som han predikade var samma goda nyheter som de trodde på.

”Jag skäms inte för evangelium”, börjar han, ”det är en Guds kraft som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16). Därifrån, och speciellt i de fyra första kapitlen, förklarar Paulus ingående de goda nyheterna om Jesus på ett underbart sätt. När vi ser på dessa kapitel, kommer vi att märka att Paulus strukturerar sin framställning av evangeliet runt några viktiga sanningar, sanningar som dyker upp om och om igen i apostlarnas förkunnelse av evangeliet. Låt oss se på hur Paulus utvecklar dessa tankar i Romarbrevet 1-4.

För det första förklarar Paulus för sina läsare, att det är inför Gud som de är ansvariga. Efter sina inledande kommentarer i Romarbrevet 1:1-7, börjar Paulus sin presentation av evangeliet genom att förklara att ”Guds vrede uppenbaras från himlen” (v.18). Med sina allra första ord betonar Paulus att mänskligheten inte är självständig. Vi skapade inte oss själva, och vi är varken oberoende eller ansvarar för oss själva. Nej, det är Gud som skapade världen och allt i den, inklusive oss. Därför att han skapade oss, har Gud rätt att kräva att vi ska tillbe honom. Se vad Paulus säger i vers 21: ”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”

Därför anklagar Paulus människorna: de har syndat genom att inte ära och tacka Gud. Det är vår skyldighet, som människor skapade och ägda av Gud, att ge honom den ära och härlighet som tillkommer honom, att leva, tala, handla och tänka på ett sätt som erkänner och bekräftar hans auktoritet över oss. Vi är skapade av honom, ägda av honom, beroende av honom och därför ansvariga inför honom. Det är den första punkten som Paulus behandlar, när han förklarar kristendomens goda nyheter.

För det andra förklarar Paulus för sina läsare, att deras problem är att de har gjort uppror mot Gud. De och alla andra ärade de inte Gud och tackade honom som de borde gjort. Deras oförståndiga hjärtan förblindades och de ”bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur” (v. 23). Det är verkligen en upprörande framställning, inte sant? När människor tänker på sin Skapare och sedan bestämmer att en bild av en groda eller en fågel av trä eller metall eller t.o.m. de själva är mer ärofull, mer tillfredsställande och mer värdefull är det höjden av förolämpning och uppror mot Gud. Det är ursprunget till synden, ja själva dess väsen, och dess följder är inget annat än fruktansvärda.

I större delen av de tre följande kapitlen fortsätter Paulus med denna avgörande sak, att anklaga hela mänskligheten för att vara syndare inför Gud. I kapitel 1 är hans fokus på hedningarna, och sedan vänder han sig i kapitel 2 lika starkt mot judarna. Det är som om Paulus vet att de flesta av de självrättfärdiga judarna skulle ha applåderat att han kritiserar hedningarna, så han svänger på en femöring i 2:1 och pekar med sitt anklagande finger mot dem som applåderar: ”Därför är du utan ursäkt”! Han säger att judarna, precis som hedningarna, har överträtt Guds lag och är under hans dom.

I mitten av kapitel 3 har Paulus anklagat varje enskild människa i världen för att ha gjort uppror mot Gud. ”Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att vara under syndens välde” (v. 9). Och hans allvarliga slutsats är att när vi står inför Gud, domaren, kommer varje mun att bli tilltäppt. Ingen kommer att försvara sig. Ingen ursäkt kommer att framföras. Hela världen – judar, hedningar,
varenda en av oss – kommer fullt ut att ställas till svars inför Gud (v. 19).

Strängt taget är de här två första punkterna verkligen inga goda nyheter alls. De är faktiskt ganska dåliga nyheter. Om jag tänker på att jag gjort uppror mot den helige och dömande Guden som skapade mig, så är det inget som gör mig lycklig. Men det här är viktigt, eftersom det banar vägen för de goda nyheterna. Det är meningsfullt om du tänker på det. Om någon säger till dig: ”Jag kommer för att rädda dig!”, är det faktiskt inga goda nyheter alls, om du inte verkligen tror att du behöver bli räddad.

För det tredje säger Paulus att Guds lösning på mänsklighetens synd är Jesu Kristi offerdöd och uppståndelse. Efter att ha presenterat de dåliga nyheterna om det dilemma vi står inför som syndare inför en rättfärdig Gud, går Paulus nu över till de goda nyheterna, evangeliet om Jesus Kristus.

”Men nu ”, säger Paulus, ”har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad” (v. 21), trots vår synd. Med andra ord finns det ett sätt för människor att bli förklarade rättfärdiga inför Gud istället för orättfärdiga, att bli förklarade oskyldiga istället för skyldiga, att bli rättfärdiggjorda istället för fördömda. Och det har inget att göra med att man uppträder bättre eller att man lever ett mer rättfärdigt liv. Det kommer ”utan lagen”.

Så hur sker detta? Paulus förklarar det tydligt i Romarbrevet 3:24. Trots vårt uppror mot Gud, och med tanke på en hopplös situation, kan vi ”stå som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Jesus Kristus har friköpt (oss).” Genom Kristi offerdöd och uppståndelse – p.g.a. hans blod och hans liv – kan syndare bli frälsta från den fördömelse vår synd förtjänar.

Men det finns ännu en fråga som Paulus besvarar. Exakt hur blir detta goda nyheter för mig? Hur kan jag tillgodoräkna mig denna utlovade frälsning?

Slutligen förklarar Paulus för sina läsare hur de själva kan tillgodoräkna sig denna frälsning. Det är detta han skriver om fram till slutet av kapitel 3 och vidare in i kapitel 4. Den frälsning som Gud har gett kommer ”genom tro på Jesus Kristus” och den finns för ”alla som tror” (3:22). Så hur blir denna frälsning goda nyheter för mig och inte bara för någon annan? Hur kan jag tillgodoräkna mig den? Genom att tro på Jesus Kristus. Genom att lita på honom och ingen annan för min frälsning. ”Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig”, förklarar Paulus, ”honom räknas hans tro till rättfärdighet” (4:5).

Fyra avgörande frågor

När vi nu har sett på Paulus argumentering i Romarbrevet 1-4, kan vi förstå att i centrum av hans förkunnelse av evangeliet finns svaren på fyra avgörande frågor:

1.Vem skapade oss och för vem är vi ansvariga?
2.Vilket är vårt problem? Med andra ord, är vi illa ute och varför?
3.Vilken är Guds lösning på det problemet? Hur har han verkat för att rädda oss från det?
4.Hur kan jag – jag själv, här och nu – hur kan jag tillgodoräkna mig denna frälsning? Vad är det som får detta att bli goda nyheter för mig och inte bara för någon annan?

Vi kan sammanfatta dessa fyra punkter så här: Gud, människan, Kristus och respons.

Naturligtvis fortsätter Paulus att visa en massa andra löften som Gud har gett till dem som är frälsta i Kristus, och många av dessa löften kan passa in som en del av kristendomens goda nyheter, evangeliet om Jesus Kristus. Men det är viktigt att vi förstår redan från början, att alla dessa storslagna löften är beroende av och har sitt ursprung i de kristna goda nyheterna. Dessa löften ges endast till dem som fått syndernas förlåtelse genom tro på den korsfäste och uppståndne Kristus. Det är därför Paulus börjar här – med dessa fyra avgörande punkter – när han presenterar evangeliets innersta väsen.

Evangeliet i resten av Nya testamentet

Det är inte bara Paulus som gör detta. När jag läser det som apostlarna skrivit i hela Nya testamentet , är det dessa fyra frågor som jag ser att de besvarar om och om igen. Vad de än säger, är det dessa viktiga ämnen som verkar finnas i centrum av deras presentation av evangeliet. Sammanhang ändras, ord ändras och tillvägagångssätt ändras, men på något sätt verkar de första kristna alltid komma fram till dessa viktiga ämnen: Vi är ansvariga inför den Gud som skapade oss. Vi har syndat mot denna Gud och kommer att bli dömda. Men Gud har verkat genom Jesus Kristus för att frälsa oss, och vi griper tag i denna frälsning genom omvändelse från synden och tro på Jesus.
Gud. Människan. Kristus. Respons.

Låt oss ta en titt på några andra ställen i Nya testamentet där evangeliet om Jesus är sammanfattat. Ta t. ex. Pauli berömda ord i 1 Korintierbrevet 15:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. (verserna 1-5)

Ser du den grundläggande strukturen här? Paulus uttrycker sig inte så omfattande som i Romarbrevet 1-4, men huvuddragen är fortfarande tydliga. Människorna är illa ute, vi har sjunkit i ”våra synder” och är i behov av att ”bli frälsta” (uppenbarligen, om än underförstått, från Guds dom). Men frälsningen kommer genom att: ”Kristus dog för våra synder…han blev begravd…han uppstod.” Och allt detta tar man emot genom att ”håll(a) fast vid orden som jag förkunnade,” genom att uppriktigt tro och inte tro förgäves. Så här har vi det: Gud, människan, Kristus, respons.

Också i de predikningar som finns återgivna i Apostlagärningarna, är denna fundamentala struktur tydlig. När Petrus vid pingsten talar om för människorna hur de ska gensvara på denna proklamation om Jesu död och uppståndelse, säger han: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna (Apg. 2:38). Återigen är Paulus maning inte omfattande, och Guds dom är återigen underförstådd, men allt finns med ändå. Problemet: du behöver Gud för att få förlåtelse för dina synder, så att han inte dömer dig för dem. Lösningen: Jesu Kristi död och uppståndelse, vilket Petrus redan hade talat utförligt om i sin predikan. Den nödvändiga responsen: omvändelse och tro, som bevisas genom dopet.

I en annan av Petrus predikningar, i Apostlagärningarna 3:18-20, uppenbaras dessa fyra avgörande sanningar igen:

Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade, och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte …

Problemet: Du behöver få dina synder utplånade, inte dömda av Gud. Lösningen: Kristus lider. Responsen: Ångra dig och omvänd dig till Gud i tro.

Eller tänk på Petrus predikan till Kornelius och hans familj:

Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen … Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn. (Apostlagärningarna 10:39-43).

Syndernas förlåtelse. Genom namnet på honom som blev korsfäst och som uppstod. För alla som tror.
Paulus predikar också samma evangelium i Apostlagärningarna 13:

Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. (verserna 38-39).

Ännu en gång kan vi tydligt känna igen att ramen är Gud, människan, Kristus och respons. Du behöver Gud för att du ska få ”syndernas förlåtelse”. Det sker ”genom Jesus…för var och en som tror”.

Hur man förklarar de grundläggande sanningarna på olika sätt

Uppenbarligen är denna Gud-människan-Kristus-respons-strukturen ingen slavisk formel. Apostlarna bockar inte nödvändigtvis för punkterna som på en checklista när de förkunnar evangeliet. Beroende på sammanhanget, hur mycket tid de har på sig att predika, och vem som lyssnar på dem, förklarar de dessa fyra punkter mer eller mindre ingående. Ibland lämnas en eller flera av dem underförstådd – speciellt det faktum att Gud är den som vi är ansvariga inför och att det är från honom som vi behöver syndernas förlåtelse som en gåva. Men återigen, detta är något som fanns djupt i judarnas inre. Och det var till dem som apostlarna oftast predikade.

Å andra sidan börjar Paulus, när han talar till en grupp hedniska filosofer på Aeropagen, med Gud själv. Paulus predikan i Apostlagärningarna 17 citeras ofta som en modell för att predika de goda nyheterna till en hednisk kultur. Men det finns något mycket intressant och ovanligt med denna predikan. Se på den noga så kommer du att inse att Paulus i själva verket inte förkunnar de goda nyheterna om Kristus alls, bara de dåliga nyheterna!

”Låt mig berätta för er om denna okända Gud som ni har byggt ett altare åt,” inleder han faktiskt med. Sedan fortsätter med att förklara för dem i verserna 24-28 att det finns en Gud, att denna Gud har skapat världen och att han manar oss att tillbe honom. När det är fastställt, inriktar han sig i vers 29 på att förklara begreppet synd och dess ursprung i tillbedjan av skapade ting i stället för Gud, och han förkunnar att Gud kommer att döma dem som lyssnar på honom genom den ”man som han har bestämt till det,” en man som Gud han uppväckt från de döda (v. 31).

Och sedan slutar han! Se på det närmare. Han nämner inte om förlåtelse, inte om korset och han ger inget löfte om frälsning – bara ett uttalande om Guds krav och en förkunnelse om uppståndelsen som bevis på den kommande domen! Paulus nämner inte ens Jesu namn!

Så vad är det som händer här? Predikar Paulus inte evangeliet här? Nej, inte just då. Det finns inget evangelium, inga goda nyheter, i hans offentliga predikan. De nyheter som Paulus förkunnar är helt och hållet dåliga. Men se på verserna 32-34, där Bibeln säger att männen ville höra Paulus igen, och att en del av dem trodde till slut. Uppenbarligen predikade Paulus de goda nyheterna – att syndare kan bli frälsta från den kommande domen – vid något senare tillfälle, kanske offentligt, kanske privat.

Precis som de andra apostlarna var Paulus fullt kapabel att presentera de grundläggande sanningarna i evangeliet på olika sätt. Men det viktiga är att förstå att det faktiskt fanns vissa grundläggande sanningar i evangeliet, och av de predikningar och brev som finns bevarade för oss har vi en mycket god uppfattning om vad dessa grundläggande sanningar var – och är. I Romarbrevet, i Första Korintierbrevet, i predikningarna i Apostlagärningarna och i hela Nya testamentet strukturerade de första kristna sin förkunnelse om de goda nyheterna kring några avgörande sanningar.

Först de dåliga nyheterna: Gud är din domare, och du har syndat mot honom. Och sedan evangeliet: men Jesus har dött så att syndare kan få sina synder förlåtna, om de vänder om och tror på honom.

Greg Gilbert