Kapitel 5: Tankekontroll


Egen beskrivning

Första gången jag konfronterades med Liftons teorier om tankekontroll, hade jag svårt att se sambandet mellan det han beskrev och det som sker på Livets Ord. För mig var direkta jämförelser mellan företeelser i trosrörelsen och i grupper som Guds Barn, Moonkyrkan, Hare Krishna och Scientologerna mer klargörande. De jämförelserna fick mig att förstå att jag utsatts för tankekontroll. Samma tekniker används i alla dessa rörelser. När jag sedan började uttala mig ifrågasättande angående Livets Ord, fick jag på ett dramatiskt sätt uppleva hur stark tankekontrollen egentligen var i rörelsen. Tidigare hade jag knappast varit ifrågasättande på allvar, och därför aldrig märkt av tankekontrollen.

Sekternas struktur utmärks av en auktoritär ledare som kräver absolut underordnande. Så länge man sköter sig och underordnar sig går det bra, men om man börjar ifrågasätta rörelsens struktur eller budskap blir det svårt att vara kvar. Känslor och engagemang för människor utanför gruppen avtrubbas, såvida de inte visar intresse för gruppen. Man umgås väldigt lite med folk utanför rörelsen och läser knappast något som inte kommer från rörelsen.

All kritik mot rörelsen sållar man effektivt bort. Man uppmanas att inte kritisera utan att i stället ta emot budskapet. Bedömningsförmågan försvagas och man tar in mer och mer utan att själv bearbeta det, och så småningom tycker man precis som ledningen vill att man ska tycka. Därefter sköter sig processen själv; man läser bara rörelsens böcker, lyssnar på deras band, går på deras möten och umgås bara med folk som är rättrogna.

När man har kommit till stadiet att man godtar i stort sett allt som sägs, kan förkunnaren säga att den som kritiserar kommer att drabbas av olycka eller sjukdom. Tror man detta, ska det mycket till för att man ska våga ifrågasätta. Man blir en fånge och är inte längre fri att själv bearbeta och ifrågasätta det man tror på. Den egna personligheten trycks undan för en mall som man frivilligt under psykologiskt tvång går in i. Det är ett färdigt paket som man inordnar sitt liv efter.

Uppläggningen gör att man får folk att lita mer eller mindre blint på vad som sägs från talarstolen eller vad ledaren skriver i sina utskick, genom att man avskräcker folket från kritik, självständigt tänkande och resonerande och egna åsikter. Detta gör man genom att ständigt påpeka att all kritik mot rörelsens lära är från djävulen eller motsvarande.

Man predikar mot kritik och uppror som de värsta synderna och avfärdar tänkande och resonerande som något mindre kvalificerat sätt att få reda på sanningen eller som något som djävulen använder sig av. Läran framställs ofta på ett sätt som ger åhöraren intrycket att förkunnarens ord är Guds egna ord, eller näst intill. Detta ger åhöraren känslan av att gå emot Gud själv vid eventuellt ifrågasättande.

Det behövs inga läger eller tvångsmetoder. Man kan låta människorna leva i samhället som vanligt. Man behöver knappast kontrollera dem. De sköter kontrollen själva.

Liftons teori

I “Thought Reform and the Psychology of Totalism” (1961) skriver Robert Jay Lifton under rubriken “Ideologisk totalism” om tankereformens psykologiska beståndsdelar, som han har delat upp i åtta punkter. Teorin baseras på en studie av personlighetsförändringar hos personer som utsatts för politisk omskolning i Maos Kina på 50-talet. Den har använts flitigt i rehabiliteringsarbete för före detta sektmedlemmar. Liftons teori har blivit en standard mot vilken man undersöker huruvida en grupp utövar tankekontroll. Liftons analys av tankekontroll är mer ingående och samtidigt mer invecklad än de flesta andras. Den förtjänar därför att belysas närmare.

Parallellerna mellan tankekontrollen i Maos Kina och på Livets Ord hade jag till att börja med svårt att se. Efter en tid utanför rörelsen blir likheterna tydligare. Jag väljer citaten dels för att allmänt belysa vad Lifton menar med sina åtta punkter och dels för att belysa saker jag känner igen från trosrörelsen.

Kontrollen av miljön

“Det mest grundläggande särdraget i tankereformens miljö, den psykologiska strömning på vilken allt annat beror, är kontrollen av mänsklig kommunikation. Genom kontrollen av miljön söker totalismens miljö att råda inte bara över individens kommu- nikation med det yttre (allt han ser och hör, läser och skriver, erfar och uttrycker), men även — i dess intrång till hans inre liv — över vad som kan kallas kommunikationen med sig själv. (…) Han berövas kombinationen av utifrån kommande information och inre reflektion, vilket man behöver för att pröva verkligheten i sin omgivning och för att upprätthålla ett mått av identitet åtskilt från den. I stället uppmanas han att göra en absolut polarisering av verkligheten (den rådande ideologin) och det overkliga (allt annat).”

De som Lifton studerade hade suttit i fängelser och på så sätt varit utsatta för en påtvingad fysisk kontroll av miljön. När jag anammade undervisningen på Livets Ord, började jag frivilligt utsätta mig själv för en psykologisk kontroll av miljön. Resultatet blir detsamma. I båda fallen kommer totalismens miljö att råda över både yttre och inre kommunikation. Börjar man väl att kontrollera sin inre kommunikation, blir även den yttre automatiskt kontrollerad. Den inre kommunikationen kontrolleras exempelvis genom att man lär sig att avvisa alla tankar som är kritiska mot rörelsen. Därefter ser man ofta själv till att kontrollera den yttre kommunikationen genom att exempelvis läsa de rätta tidningarna, lyssna på de rätta kassetterna, gå på de rätta mötena och umgås med rätt sorts människor.

De som Lifton studerade tvingades till tankereformen, medan jag utsatte mig för samma sak frivilligt. Den frivilliga tankereformen torde vara effektivare och därför svårare att komma ur. De flesta av de före detta fångarna som Lifton träffade i Hongkong, började ganska snart ifrågasätta det de hade lärt sig under sin tankereform i Kina. Det räckte med byte av yttre kommunikation för att sätta igång ifrågasättande tankar. Sekternas tankereform kan vara betydligt svårare att bryta.

Mystikmanipulation

“Det oundvikliga steg som följer efter miljökontrollen utgörs av en omfattande manipulering av individen. (…) Medan den initieras ovanifrån, söker den provocera fram vissa mönster av beteenden och känslor på ett sådant sätt att de ska ge intryck av att ha uppstått spontant inom miljön.”

Vanliga händelser tolkas av ledarna så att de stöder rörelsen. Framgångar tas som intäckt för att Gud är med rörelsen. Ständiga segerrapporter lanseras på ett närmast förföriskt sätt. Motgångarna tolkas lika mycket till rörelsens fördel. Det är “djävulen som försöker stoppa det som Gud gör”.

I rörelsens möten frammanas en känsla av upprymdhet. Det görs medvetet och systematiskt av förkunnare och musiker, medan den ordinarie mötesbesökaren ofta tror att känslor och upplevelser kommer spontant från den Helige Ande. De långa passen av intensiv lovsång skapar en euforisk känsla som förväxlas med den Helige Andes närvaro. Den euforiska känslan gör att allt känns bra medan personligheten pressas in i en trång mall.

Abstinensen vid utebliven eufori blir mycket stark, och man får därför ett konstgjort behov av ständigt nya möten inom rörelsen. Man manipuleras till att tro att euforin är den Helige Andes närvaro. Eftersom det är mycket svårt att uppleva samma känslor utanför rörelsen, invaggas man i tron att det är den Helige Andes närvaro som är så svår att uppleva utanför rörelsen. Skulle man plötsligt lämna rörelsen, får abstinenskänslorna en att tro att man lämnat Gud. Det är en anledning till att en del går tillbaka trots att de egentligen vet att det är fel.

“I den här mystiken innefattas en känsla av ett ‘högre syfte’, av att ha ‘direkt sett en omedelbar lag för social utveckling’, och av att själva vara de som leder den här utvecklingen. Genom att så bli instrumenten i sin egen mystik, skapar de en mystisk atmosfär kring de manipulerande institutionerna – Partiet, Regeringen, Organisationen. De är agenterna som ‘utvalts’ (av historien, av Gud eller av någon annan övernaturlig kraft) för att utföra ‘det mystiska uppdraget’, ett utförande som måste gå före allt hänsynstagande till värdighet eller mänsklig välfärd för stunden. Varje tanke eller handling som ifrågasätter det högre syftet ser man på samma sätt som inspirerad av ett lägre syfte, bakåtsträvande, självisk och småsint i jämförelse med det stora övergripande uppdraget.”

Den mystiska atmosfären kring de stora förkunnarna känns väl igen från trosrörelsen. Många får en svårförklarligt stor respekt och rädsla för förkunnarna. Att effektivt föra ut förkunnelsen prioriteras på ett sätt som gör att enskilda människor kommer i kläm om de inte passar in i maskineriet.

Renhetskravet

“I tankereformens miljö, såsom i alla situationer av ideologisk totalism, uppdelas den upplevda världen skarpt i det rena och det orena, i det absolut goda och det absolut onda. Det goda och det rena är naturligtvis de tankar, känslor och handlingar som stämmer med totalismens ideologi och linje; allt annat har man en benägenhet att hänföra till det dåliga och orena.”

Inom rörelsen förkunnas Guds Ord “rent och klart”. Vid närmare granskning visar de sig att “renheten” i budskapet hänger intimt samman med samstämmigheten med vad de ledande förkunnarna lär. Försök till nyansering av det “rena” budskapet anses oftast vara inspirerat av djävulen. En människa som ifrågasätter budskapet är “upprorisk”, och sägs vara under inflytande av en ond ande.

“På relationsnivån mellan individen och miljön, skapar renhetskravet vad vi kan kalla en miljö av skuldkänsla och en miljö av skam.” Resultatet blir att den som ifrågasätter budskapet upplever känslor av skuld och skam.” Eftersom ideologiska totalister blir de som ytterst avgör vad som är gott och ont i sin värld, kan de använda de här allmänna tendenserna till skuldkänsla och skam som känslomässiga verktyg för sitt inflytande av kontroll och manipulation.”

Den enskilde individen får skuldkänslor varje gång han ifrågasätter förkunnarna. Det beror på att förkunnelsen ständigt inpräntar sådana känslor. Omedveten om hur skuldkänslorna uppkommer, fångas man i ett system av kontroll och manipulation.

Bekännelsens kult

“Nära relaterat till kravet på absolut renhet är ett tvångsmässigt personligt bekännande. Bekännelsen går utöver dess vanliga religiösa, legala och terapeutiska former, till att bli en egen kult. (…) Till att börja med är det ett instrument för den personliga rening som vi nyss diskuterat, ett sätt att upprätthålla en ständig inre tömning eller psykologisk rening. (…) för det andra är det en handlig som symboliserar underkastelse, ett uttryck för individens sammansmältning med miljön. För det tredje är det ett sätt att upprätthålla ett rättfärdigande för total blottläggelse. . .”

I “bekännelsens kult” centreras synderna till ifrågasättande och kritik av Partiet och revolutionen. Bekännelsen gjordes inför domare och rättsråd. Fångarna pressades till att bekänna “synder” de aldrig begått. Information om de avlagda bekännelserna utväxlades mellan rättsråd och fångvaktare i ett noggrannt kontrollsystem.

Syndabekännelsen inom trosrörelsen fungerar främst genom att man på uppmaning av förkunnaren går fram för att få förbön för specifika synder och befrielse från andemakter. Genom “kunskapens ord” pekas specifika synder ut, och den som känner sig träffad går fram för att få befrielse och rening. Den enskilde medlemmen upplever vikten av att rena sig från de synder han tror att Gud uppenbarar till förkunnaren. Kritik mot rörelsen hör till detta.

Medlemmar i trosrörelsen håller koll på varandra. Blir det känt att en medlem har kritiska tankar om förkunnelsen, sprids information om detta till ledningen. I avgörande fall tar ledningen itu med den uppkomna kritiken. Den ifrågasättande medlemmen uppmanas då att “omvända” sig och ångra sin synd, det vill säga den kritiska inställningen till förkunnelsen eller ledningen.

Hot om olyckor och svårigheter vid utebliven “omvändelse” förekommer. Exempel på sådana är: “Det är demonerna i dig som får dig att ifrågasätta förkunnelsen”, “Om du lämnar det här kommer du att få höra djävulen gapskratta åt dig resten av livet” och “Det kommer inte att gå lika bra nästa gång” (Det sista sagt till en ifrågasättande församlingsmedlem efter en bilolycka). Tidigare bekännelser av svagheter eller synder kan användas mot den enskilde medlemmen då han börjar bli ifrågasättande. Hans “problem” sägs då bero på en sådan bakomliggande svaghet.

Den “heliga vetenskapen”

“Totalismens miljö upprätthåller en atmosfär av vördnad kring sina grundläggande läror, och framställer dem som en avgörande moralisk vision för styrandet av mänsklig existens. Den här vördnaden blir uppenbar i förbudet (vare sig det är uttalat eller inte) mot ifrågasättande av grundläggande antaganden, och i den aktning som fordras att man ger Ordets skapare, Ordets nuvarande bärare och själva Ordet. Medan man på så sätt går förbi vanliga krav på logik, gör miljön samtidigt på ett överdrivet sätt gällande att den står för en vattentät logik, av absolut ‘vetenskaplig’ exakthet. På så sätt blir den yttersta moraliska visionen en slutgiltig vetenskap; och den person som vågar kritisera den, eller bara ha outtalade alternativa idéer, blir inte bara omoralisk och vanvördig, utan dessutom ‘ovetenskaplig’.”

Den “heliga vetenskapen” utgörs av ett vattentätt lärosystem som inte kan ifrågasättas. Inom trosrörelsen backas lärosystemet upp av en serie utombibliska uppenbarelser och budskap “direkt från Gud”. Lärosystemet kan ändras allteftersom “Gud” ger ledarna nya instruktioner, men det går inte för en vanlig medlem att ifrågasätta det lärosystem som är aktuellt vid ett givet tillfälle. Ett sådant ifrågasättande vore liktydigt med att ifråsasätta Gud själv. Det faktum att lärosystemet bygger på “direkta uppenbarelser från Gud” gör att man inte kan diskutera det på samma sätt som de kristna läror som bygger på en förståndsmässig tolkning av bibelordet. Inom trosrörelsen har man funnit en djupare mening som inte är tillgänglig för var och en.

Den som ligger bakom bibelordet har “talat direkt” till förkunnarna och förklarat vad som “egentligen menas” med det som står skrivet. Vad hjälper en människas förstånd och kunskaper i teologi och grundspråk då? Har de väl fått en att tro att det är Gud själv som talat till dem, vågar man inte längre lita på sin egen bedömning.

Undervisningen om människan som ande, själ och kropp bidrar ytterligare till svårigheterna för den enskilde att granska förkunnarnas budskap. Man säger att den högsta kunskapen är “uppenbarelsekunskapen”, som man får i sin ande. Denna ställs i motsatsförhållande till den lägre stående “sinneskunskapen” som man får i sin själ. Förståndet sägs höra till själen och “sinneskunskapen”. Därför kan man inte använda sitt förstånd till att pröva den högre stående “uppenbarelsekunskapen”. Man blir istället hänvisad till en prövning “i anden”, vilket är något som många aldrig helt kommer underfund med hur det går till.

“Du måste lära dig att döma saker i anden, inte döma efter vad du hör, efter rykten.” På så vis prövar man oftast genom vad som känns rätt eller vad man “har frid över”. För den som är inne i tankekontrollens miljö, känns det nästan alltid rätt att tro som förkunnarna säger. Man får “ofrid” av att ifrågasätta det.

Med detta system som grund kan man frikostigt uppmana åhörarna att pröva budskapet mot bibelordet så mycket de vill, utan att man egentligen riskerar att medlemmarna kommer att ifrågasätta det som sagts. Medlemmarnas prövning sker utifrån tankekontrollens referenser. Den enskilde medlemmens tillit till sin egen bedömning är redan bortblåst. Medvetet eller omedvetet väljer man att läsa Bibeln så att den stämmer med rörelsens budskap.

Språkets värdeladdning

“Språket i totalismens miljö karakteriseras av den tankestoppande klichén. Mänsklighetens mest omfattande och komplexa problem komprimeras till kortfattade, högst förenklade, definitivt klingande uttryck, som lätt kan memoreras och sägas. Dessa utgör både början och slut på alla ideologiska analyser. I tankereformen används exempelvis uttrycket ‘borgerlig mentalitet’ för att innefatta och kritiskt avvisa angelägenheter som vanligtvis är problematiska, såsom strävan efter individuellt yttrande, utforskning av andra idéer och försök att få perspektiv och balans i politiska bedömningar.

Utöver funktionen att skapa genvägar i tolkningen av verkligheten, blir dessa klichéer det som Richard Weaver har betecknat ‘slutgiltiga termer': antingen ‘gudomliga termer’ som representerar det som ytterst sett är gott; eller ‘djävulska termer’ som representerar det som ytterst sett är ont. (…) För den enskilde kan effekten av den ideologiska totalismens språk sammanfattas med ett ord: förträngning. Han blir så att säga språkligt inskränkt; och eftersom språk är så centralt för all mänsklig upplevelse, blir hans förmåga att tänka och känna ofantligt begränsade.”

Kortfattade fraser ger förenklade förklaringar på komplicerade frågor som i andra sammanhang är svåra att ge några entydiga svar på. De enkla, klara svaren ter sig till att börja med attraherande och befriande. Utan att man själv märker det, kortsluter man sitt eget tänkande genom användandet av klichéerna. Förmågan till kritiskt tänkande avtar. Så bortförklaras exempelvis all kritik mot rörelsen som “djävulens attacker”. Sedan behöver man inte fundera mer på det. Genom att ta ens delar av kritiken på allvar blir man delaktig i “djävulens attack” mot “det Gud gör idag”. Det undviker man i det längsta. Den medlem som tar upp kritiska åsikter angående ledarskapet, sägs vara under inflytande av en ond ande.

“Absaloms ande är inte en andemakt som en dag bara plötsligt finns där i en människas liv. (…) Absaloms ande verkar steg för steg, små steg som till en början kan se mycket oskyldiga ut. Vi kan ta ett exempel: Du, jag gillar vår pastor. Han har ett verkligt herdehjärta. Men jag har tänkt på en sak på sistone. Tycker du inte att han överbetonar det här med andlig krigföring och undervisning om auktoritet? Jag upplever att vår församling skulle behöva mer betoning på kärlek i stället. Vad säger du?”

Detta samtalsinlägg anses vara demoniskt inspirerat, då “man bedömer ledarskapets beslut och handlade helt utifrån sina egna idéer”. Det är nämligen så att Gud “talar i första hand till ledarskapet”.

Läran över personen

“Det här sterila språket speglar ett annat karaktärsdrag i ideologisk totalism: underordnandet av mänsklig erfarenhet under lärans anspråk. (…) Tidigare historiska händelser ändras, skrivs om helt och hållet eller ignoreras följdenligt i efterhand, för att få dem att stämma med lärans logik. (…) Samma företräde för läran råder i totalismens sätt att förändra människor: kravet att personligheten och identiteten formas, inte i enlighet med ens speciella karaktär eller möjligheter, utan snarare för att passa inom den läromässiga mallens stela konturer.”

Miljön pressar in personligheten i en oeftergivlig mall. Försök att bevara sin identitet och personlighet skuldbeläggs som djävulens verk. Detta framkommer i följande citat, hämtat från ett försvarstal för Livets Ords form för barnsnödsbön.

“Gud vill lära dig det här. Och kom inte med det där att du har en annan personlighet. ‘Ja, men jag är så här.’ Nej, det är djävulen som har gjort dig så här. Du är så här (ljuddemonstration av ett vrål). Så’n är du, det är din invärtes människa är så’n.”

Läran har rätt. Individens erfarenheter underordnas läran. Om en människas erfarenheter inte stämmer med förkunnelsen, väljer man att antingen bortse från erfarenheterna eller att rätta erfarenheterna efter läran.” Det underförstådda antagandet är att läran — inklusive dess mytologiska element — ytterst sett är mer giltig, sann och verklig än någon aspekt av faktisk mänsklig karaktär eller mänsklig erfarenhet.”

Allt man genom tidigare studier eller upplevelser har lärt sig om Gud, försöker man glömma. Undantag utgör de tidigare personliga erfarenheter som lett fram till den nya läran. När jag började på Livets Ords bibelskola, fick vi klara instruktioner att glömma alla tidigare erfarenheter och uppfattningar. Det vi själva tidigare kommit fram till misstänkliggjordes. Nu skulle vi få höra vad Guds Ord verkligen säger. Resultatet blev att vi pressade våra personligheter och trosuppfattningar in i Livets Ords mall. Så småningom började jag själv önska att jag lättare skulle kunna glömma tidigare associationer till vissa bibeltexter.

Kontrollen av existens

“Totalismens miljö drar en skarp linje mellan de vilkas rätt att existera kan erkännas och de som inte äger någon sådan rätt. Inom såväl tankereformen som rent allmänt inom kinesisk kommunism, delas världen in i ‘folket’ (…) och ‘reaktionärerna’ (…) Då reaktionärerna är ‘utanför folket’, antas de vara icke-människor. Under rådande ideologisk totalism, i Kina och på andra ställen, har icke-människor ofta dödats (…) Men tankereformens process är ett sätt genom vilket icke-människor tillåts, genom en förändring i attityd och personlighet, att bli människor.”

Trosförkunnaren Kenneth Copeland har sagt:”Det finns människor som just idag försöker sitta till doms över den tjänst jag ansvarar för, och den tjänst Kenneth E. Hagin ansvarar för . . . Flera personer som jag vet hade kritiserat och kallat det där trosgänget från Tulsa en sekt. Och några av dem är döda idag i en tidig grav på grund av det, och det är fler än en av dem som har fått cancer.”

Liknande uttalanden har gjorts på Livets Ord. “Jag hörde om en man som slogs väldigt mycket emot oss och dog sedan. Och det har hänt flera. En del har dött knall och fall. Ja, det är säkert. En del som har predikat mot oss har bara ‘kolavippat’ alltså. Och det är inte roligt. Det är bättre att predika för Gud än mot Honom, vet du.”

I samband med att en stor trosförkunnare kom till Sverige för en troskonferens, dog en svensk förkunnare som var ogillad på Livets Ord. Det sades då att smörjelsen (den Helige Andes närvaro) hos den besökande trosförkunnaren var så stark att demonerna hos den ogillade förkunnaren inte stod ut. Konfrontationen blev så stark att karln dog. Det var hans eget fel att han dog, eftersom han hade allierat sig med demonerna. Det absurda var att kännedomen om dödsfallet roade några i gruppen som förberedde för konferensen med den store talaren.

Vid ett annat tillfälle blev det känt att en person som tidigare kritiserat trosrörelsen hade begått självmord. En ledare kommenterade det inträffade privat. Han sa att det går så när man kämpar emot Gud. Då kommer demonerna, och till slut står man inte ut. Det hela sades med en viss sympati med den som avlidit. Det stod dock klart att det var han själv som var ansvarig för att han hade försatt sig i ett tillstånd som lett till självmord. Det berodde på att han envist kämpat emot Gud. Gör man det, försakar man sin rätt till beskydd från Gud. Man utelämnas på så sätt till djävulen, som därför har rätt att döda en. På så sätt kan man säga att den som går emot trosrörelsen inte längre har rätt att leva.

Även om man inte går så långt att människor förlorar sin rätt att existera, förekommer det att man förvandlar dem till icke-människor i sin tanke. De existerar inte för en på samma sätt som de som “går med Gud”. Man tänker inte på dem, talar inte om dem och räknar inte med dem. Ett annat reaktionsmönster inför mötet med en människa med avvikande åsikter är att fortsätta att tala om livet i rörelsen, som om det inte fanns något annat. Inget annat intresserar egentligen.

Sammanfattande om de åtta punkterna

“Ju tydligare en miljö uttrycker de här åtta psykologiska grundtankarna, desto större likhet har den med ideologisk totalism; och ju mer den utnyttjar dessa för totalismen typiska teknikerna för att förändra människor, desto mer likhet har den med tankereform (eller ‘hjärntvätt’). Men förenklade jämförelser kan vara missvisande. Ingen miljö kommer någonsin upp i fullständig totalism, och många förhållandevis balanserade miljöer visar en del tecken på det.”

De här åtta punkterna bör användas med urskillning. Man finner tendenser till vissa av karaktärsdragen för tankereform i många miljöer, där man inte kan säga att tankereform uttövas på det sätt som Lifton beskriver. Vid en alltför översiktlig genomgång av Liftons teori, riskerar man att att orättvist stämpla miljöer som totalism. Om man finner att huvuddelen av de här dragen uttövas konsekvent i en miljö, rör det sig förmodligen om tankereform. Denna tankereform kan uttövas oavsett vad man har för grundlära. Man kan finna att samma tankereform uttövas i miljöer där grundläran utgörs av allt ifrån kommunism till biblisk kristendom. Den bibliska kristendomen kan hamras in med hjälp av totalismens tankereform. Metoden för inlärning är i så fall icke-biblisk, medan innehållet mycket väl kan vara bibliskt i övriga aspekter. Det gör att exempelvis Livets Ord på vissa områden kan ligga närmare biblisk kristendom än flera andra samfund. Tankereformen gör dock helheten till något annat än biblisk kristendom.

Exempel från Livets Ord

En introduktion till den ovanliga och kontroversiella barnsnödsbönen illustrerar några av de manipulativa dragen i förkunnelsen på Livets Ord.

“En del av er slåss kanske med tankar om: ‘Måste man be så här? Kan man inte be på något annat sätt?’ Och, ja, det kan komma upp en massa frågor i ditt förstånd. Och jag tror att den Helige Ande vill besvara de frågorna, och visa dig. För det första vet du vad Guds Ord säger, att det finns en mängd olika typer av bön, eller hur?”

Det sätt på vilket man talar om förståndets ifrågasättande ger intryck av att det inte egentligen går att lita på när det gäller andliga ting. Hur det verkligen förhåller sig, får man nu veta genom “den Helige Ande” och “Guds Ord”.

“Vad Gud vill lära dig, det är att saker och ting i anden är inte alltid på samma sätt som de är runt omkring dig i den fysiska värld, som du har, som du är van och som du är upptränad i att reagera i, reagera på.”

De referensramar som bygger på livets tidigare erfarenheter sätts ur spel. Det sätt man är van att reagera på är inte andligt. Man kan alltså inte lita på sin egen reaktion på det som sker.

Efter att ha satt åhörarnas bedömningsförmåga ur spel, introduceras det kontroversiella ämnet. Fortfarande är det själen eller sinnet som utgör ett problem, och behöver vänjas vid “den Helige Andes manifestationer”.

“Du måste förstå att Gud vill ta dig långt ut i Anden. Han vill göra det! Det betyder inte att du kapar ditt huvud. Men det betyder att du lär dig arbeta med och samarbeta med Guds Ande och med din invärtes människa.”

Undervisningen som helhet hamrar in att det är vårt förstånd som strävar emot “det Gud gör”. Den logiska följden blir att man bör åsidosätta sitt förstånd för att Gud ska kunna ta en “långt ut i Anden”. Mitt i detta kommer ett motsatt påstående: “Det betyder inte att du kapar ditt huvud.” Den här formen av motsatta påståenden är vanliga i trosundervisningen. De skapar dels en falsk trygghet. Man tror att man inte åsidosätter sitt förstånd när det är vad man i själva verket gör. Motsatta påståenden kan också skapa förvirring och otrygghet, vilket kan få åhöraren att i självbevarelsedrift klamra sig fast vid det senaste som sagts.

I följande exempel hävdar förkunnaren att när det står att Israels folk jämrade sig, så betyder inte det att de jämrade sig. Den djupare meningen, som “Gud har uppenbarat”, är att texten handlar om något helt annat, nämligen den speciella form av bön som praktiseras på Livets Ord, barnsnödsbön.

Det faktum att lärosystemet bygger på “direkta uppenbarelser från Gud” gör att man inte kan diskutera det på samma sätt som de kristna läror som bygger på en förståndsmässig tolkning av bibelordet. Inom trosrörelsen har man funnit en djupare mening som inte är tillgänglig för var och en.

Förkunnelsen framstår ofta som den Helige Andes direkta tilltal till församlingen. Förkunnaren berättar exempelvis att den Helige Ande uppmanat honom att säga något specifikt till församlingen eller att Jesus efter mötet sagt att “du sa exakt vad jag ville att du skulle säga”. Man får intryck av att förkunnaren vidarebefordrar direkta anvisningar från Gud. Därför lyssnar man mycket mer uppmärksamt på detta “direkta” budskap från Gud, än om en förkunnare endast påstår sig utlägga en bibeltext. Detta intima samband mellan förkunnelsen och den Helige Andes vilja, kan även göra det svårt för förkunnaren att skilja begreppen.

I avslutningen till den ovan skildrade undervisningen om barnsnödsbön, blir det oklart om det var förkunnaren eller den Helige Ande som ville föra fram budskapet. “Vad jag ville nu, vad den Helige Ande ville nu, var att ge dig en större förståelse av den här typen av barnsnödsbön och suckan, vånda med strid och brottning i anden och krig. Och det är så, att Herren ryter genom oss.”

Om man letts till att tro att det är den Helige Ande som vill att man ska ryta i barnsnödsbön, ser man till att börja med det. Får man bara samvetsgranna kristna att tro att man förkunnar Guds vilja, kan man få dem att gå mycket långt emot sin ursprungliga övertygelse.

Legalisering av lögn

Ytterligare ett tråkigt drag som hör till förkunnelsen är det dubbla sanningsbegreppet. På Livets Ord i Uppsala har man kommit så långt att det blivit viktigare att skydda tjänsten (Ulf Ekman) och det som Gud gör (Livets Ord) än att tala sanning.

“Skydda den tjänst du står under! (…) För att folk med orena motiv, kanske aggressiva, kanske smickrande – de har orena motiv helt enkelt, de frågar en massa. Du kan svara så här: ‘Jag är mötesvärd här. Jag vet inte så mycket. Gå in och lyssna på undervisningen.’ ‘Ja, men vad säger ni om pengar? Vad gör de av alla pengar?’ ‘Jag vet inte. Jag är mötesvärd här. Du kan gå in och lyssna på undervisningen. Gud välsigne dig!’ Och bara uppmuntra dem i stället. Och så svarar man generellt, i stället för att svara vad kollekten blev, fast man vet det. Du har inte rätt att säga det alltid då, till människor som undrar. Utan du ska hålla tyst. Guds Ord säger att den som är trofast döljer vad han får veta. Så att, skydda tjänsten!”

Urban Karlsson ansvarar för mötesvärdarna på Livets Ord i Uppsala. För att skydda tjänsten (förkunnaren), uppmanar han här sina mötesvärdar att dölja fakta som skulle kunna vara till skada för förkunnaren. Det här sättet att kringgå känsliga fakta, tillämpar också Ulf Ekman. Ett exempel är hans svar på en fråga i Livets Ords Nyhetsbrev. Signaturen B.L skriver: “Är det sant att ni säger att ni är gudar och att ni aldrig kan bli sjuka och aldrig skall dö, eftersom Gud inte är sjuk och inte kan dö?”

Ulf Ekman svarar: “Ibland kommer de mest besynnerliga påståenden om oss. Så mycket läggs i vår mun att man ibland måste beundra förmågan att fantisera hos vissa. Ofta när felaktiga beskyllningar och felaktiga åsikter pådyvlas oss så är det människor som illvilligt lyssnar på våra band och klipper ur enstaka meningar ur en predikan som har ett helt annat ämne och inte svarar på frågor angående det kritikerna vill ha fram. Med denna tvivelaktiga metod skulle man kunna få vilken politiker som helst att säga vad som helst och ändå kunna säga: Det sades på det och det bandet. Angående frågan om vi är gudar och aldrig kan bli sjuka eller dö så är det inte så.”

Det här uttalandet står i kontrast till en artikel i samma nyhetsbrev mindre än ett år tidigare. “Bobby-Jean inledde veckan med att utifrån Joh 10:34 och Ps 82:6-8 tala om att Gud sagt att VI ÄR GUDAR. (. . .) Bobby-Jean påpekade också mycket noga att insikten om att ‘vi är gudar’ INTE betyder att vi tar ned Gud från hans tron eller att vi förminskar Jesu gudomlighet, utan att Gud lyfter upp oss till sin nivå.”

När Bobbie-Jean Merck inleder sin undervisningsvecka, berättar hon att undervisningen om att “vi är gudar” har beställts speciellt av Ulf Ekman. “Er pastor och direktor hade lite grand att göra med det. Han drog från tronen för att få det här. När jag kom hit förra året, en av de första sakerna han sa var: ‘Du kommer att undervisa om att ni är gudar, eller hur?’ Och jag tittade på honom, för jag såg att han var allvarlig. Och jag sa: ‘Ja, med din tillåtelse, så kommer jag tillbaka för att undervisa att ni är gudar.’ Och det här året kommer vi att göra det vi gjorde förra året. Så jag är här för att undervisa dig den här veckan det budskapet; ni är gudar!”

Vid en intervju i TV med Göran Skytte i oktober 1991 spelade man upp en scen från ett möte med Jane Whaley, där barnsnödsbönen i Whaleys tappning praktiseras för att deltagarna ska driva ut onda andar ur sig själva.

Ulf Ekman kommenterar: “Ja, det är från ett av våra möten för två-tre år sedan ungefär. Och det här har ju förekommit på TV förut. Det är det klassiska exemplet man brukar ta fram, när man är arg på oss. Så att det är ingen nyhet för mig på det sättet. Och det är också det enda exemplet. Det här är en speciell. . . ”

Göran Skytte: “Hon, damen här, säger: ‘Om det är någon som har demoner att driva ut, så gör det nu!’ Och då vänder sig hela församlingen framåt och . . ” (Skytte visar hur de håller sig för magen och lutar överkroppen framåt)

Ulf Ekman: “Ja, man tror att alla sitter där och har demoner i sig. Men det är ju det att alla börjar be på olika sätt i tungor. Och jag tror att skulle du – och jag var inte ens heller där vid det tillfället – men skulle du gått in och frågat: ‘Upplever ni alla att ni har demoner’, så skulle de säga: ‘Nej, absolut inte. Utan de började be här, därför att det var en uppmuntran till att be. Det här är kanske ett sätt att undervisa som jag inte direkt tillämpar själv. Men jag håller fast väldigt klart vid — och ska du predika det bibliska budskapet så måste du predika alltsammans.”

Göran Skytte: “Men att det här används i terapi och att det används av i mentalvård och så, det känner du ju till alltså, primalskrik och allt detta ju . . .”

Ulf Ekman bryter in: “Ja, jovisst, det finns ju väldigt mycket värre . . . ”

Göran Skytte bryter in: “Men här talar du ju faktiskt om att detta kommer från Gud ju . . .”

Ulf Ekman svarar med eftertryck: “Ja!”

Ekman påstår först att detta var det enda exemplet på den här typen av barnsnödsbön och ger sken av att inte själv ha stött det. Sedan svarar han tveklöst ja på frågan om detta kommer från Gud. Det är ett ganska vanligt mönster bland trosförkunnare. Man börjar med att till synes ta avstånd från det man vill föra fram. När åhörarna låtit sig övertygas om avståndstagandet, förespråkar man samma sak med andra ord. I det här fallet finns det även ett reellt avståndstagande från vissa sidor av Whaleys förkunnelse, men avståndstagandet till exorcismen med barnsnödsbön är nog inte alls så stort som man får intryck av i början på intervjun. När man i trosrörelsen säger att något kommer från Gud, betyder det att man i grund och botten stöder det.

Ekman förnekade i intervjun att det Jane Whaley uppmanade deltagarna att göra på videoinspelningen skulle ha rört sig om någon form av andeutdrivning. Han sa att det handlade om en form av bön, men inte exorcism. Det lät som att Whaleys inslag på Livets Ord varit en marginell företeelse.

På videofilmen med Jane Whaley handlade det emellertid om andeutdrivning ur deltagande kristna. Hon säger till åhörarna: “Börja ropa! Blanda tro med den! Och befall Satan att komma ut!” Detta hörs på det avsnitt som spelades upp i Skyttes program. På videofilmen från mötet, strax innan det avsnitt som spelades upp hos Skytte, frågar Jane Whaley hur många bland åhörarna som vet med sig att de har demoner. En överväldigande majoritet svarar genom handuppräckning ja på frågan. Det är bara någon enstaka som inte räcker upp handen. För övrigt närvarade Ulf Ekman på det aktuella mötet. Lite tidigare på samma video är han framme på scenen och talar. På det avsnitt som spelades upp i Göran Skyttes program kan man se att han han är med i den aktuella barnsnödsbönen.

Det handlar om information på två nivåer. I TV-programmet var informationen riktad till de oinvigda. Informationen till de invigda kan vara annorlunda, som i det följande.

“Jag minns när vi hade haft de där svängarna på befrielse och Sam Whaley. (skratt) (…) Jag upplevde väldigt starkt i flera år att vi skulle ha den här undervisningen om befrielse, att den var väldigt nödvändig. Jag tror att kristna kan ha demoner! Du får säga vad du vill. Det tror jag i alla fall! (…) Så då i alla fall, då hade jag predikanter som ringde, och de ringde över hela Atlanten alltså. (…) Och då kom jag till en punkt, så sa Guds Ande så här: ‘Om du backar nu, så böjer du dig! Om du backar nu, så är du oärlig. Om du backar nu, så går du ner på en lägre nivå i Anden. Och det vill inte Jag!'”

Ekman hade alltså upplevt “väldigt starkt i flera år” att man skulle ha Whaleys undervisning om befrielse från onda andar. Han uppger att Guds Ande sa till honom att inte backa i sitt stöd för Whaley, då det kom påtryckningar angående detta. Den interna informationen ger en annan bild än den externa. Skillnaden i informationen skulle visserligen i det här fallet kunna bero på att det gått en tid och att man omvärderat Whaleys insats. Det borde man i så fall säga rakt ut. Även om man tar tidskillnaden i beräkning är informationen likväl dubbel och missvisande. Den som inte genomskådar detta får en felaktig uppfattning om vad Livets Ord står för.

Normalt sett är det lätt gjort att kompromissa med sanningen när den kan vara ofördelaktig för en själv. Trosundervisningen underlättar ytterligare steget över till osanning genom att införa information och sanning på flera nivåer. De invigda får en annan information än de oinvigda. Man säger att en nykomling inte klarar att hantera mer än mjölkmat, medan de som kommit långt i undervisningen kan få stadigare mat.

Man menar att man har sanningen om hur Gud ser på saker och ting i sin ande, där djävulen inte kommer åt den. Ett sätt för djävulen att komma åt uppenbarelsen, är att lura den kristne att föra ner den på det själsliga planet. Det själsliga innefattar diskussioner där man använder förståndet. Diskuterar man förståndsmässigt med en broder eller syster som ifrågasätter uppenbarelsen, har man gett sig ut på fiendens område. Eftersom de inte förstår uppenbarelsen, använder djävulen dem till att försöka stoppa det som Gud vill göra, menar man.

Enligt den här världsåskådningen försöker djävulen i första hand stoppa uppenbarelsen generellt. I det här fallet betyder det att stoppa trosundervisningen och Livets Ords verksamhet. Kommer han inte åt det, försöker han i varje fall att få den enskilde kristne att tvivla på uppenbarelsen (undervisningen inom trosrörelsen). Den kristnes plikt blir därför att kringgå och undanhålla vissa fakta i en situation där uppenbarelsen riskerar att hotas. Det kan förklara varför man kan börja tala osanning.

Skillnader mellan tankekontroll och kristendom

Jesus gör anspråk på att själv vara sanningen. Han säger att Bibeln är Guds Ord och att det finns en definierad fiende till sanningen. I och med detta finns några ingredienser till tankereform i den kristna tron. Ytterligare ingredienser kan utgöras av den bibliska kallelsen till den kristne att leva tvärtemot samhället i stort, och inom den kristna församlingen med dess klart definierade trosuppfattning och risk för uteslutning.

Den viktigaste skillnaden som jag ser mellan biblisk kristendom och Liftons teori om tankekontroll är att i den förra har man inget att dölja. Enligt den kristna tron är Jesus sanningen, vilket är något annat än att säga att en viss grupps lära om Jesus är sanningen. Den Jesus jag möter i Bibeln behöver inte utöva någon kontroll över människor för att de ska tro på Honom. Han har inget att dölja. Han tillåter att man funderar och ifrågasätter, så länge man är ärlig. Hade Han inte gjort det hade det inte blivit några lärjungar kvar bland de som följde Honom. Till och med den lärjunge som Jesus visste skulle förråda Honom, lät Han vara med i lärjungarnas gemenskap till slutet.

I biblisk kristendom, som jag uppfattar den, finns möjligheten att diskutera lärofrågor eller andra frågor. Man talar om att underordna sig sina ledare, men inte på det sätt som praktiseras inom totalismens tankekontroll. Visst finns det exempel på hot i enskilda situationer i Bibeln. Det är alltid dessa som används av ledare som vill utöva tankekontroll. Men hoten tillhör undantagen i Nya testamentet. Oftast tvingas Paulus vädja till församlingarna att lyssna på honom.

Jesus visar klarast vem Han är, när Han frivilligt dör för människornas skull. “Annars vill väl knappast någon gå i döden ens för den som är rättfärdig — fast kanske någon skulle gå så långt att han dog för en god människa. Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Tankekontroll syftar till att en ledare ska få makt över sina medlemmar. Jesus gör motsatsen. Han ger upp sin makt och blir en tjänare. Det kulminerar i att Han låter sig dödas på ett förödmjukande sätt, för att rädda dem som tror på Honom. Det är så långt från tankekontrollens maktfullkomlighet man kan komma.

Gå till innehållsförteckning

Gå till kap 4

Gå till kap 6

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se