Den stora vedermödan – framtida eller fullbordad? – del 2

Studium av Matteus kap 24

Del 2

FLY BORT TILL BERGEN

Det fanns en överhängande fara i Jesu budskap om att fly: “Då må de som är i Judeen fly bort till bergen , och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta, vad som finnes i hans hus, och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. Och ve dem som äro havande eller som giva di på den tiden! Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten.” De parallella redogörelserna talar om samma sak.

De som gav akt på Jesu varning skulle fly utan att dröja. De skulle inte försöka ta sina ägodelar med sig. Sådana handlingar skulle kunna ifrågasättas och deras flykt hindrad. De blev tillsagda att be att deras flykt inte skulle ske på vintern för att inte spåren skulle försena eller hindra dem; inte heller på sabbaten. Att fly på sabbaten skulle lätt kunna rikta misstankarna mot dem av de som hävdade, att endast en kort sträcka (i lugn takt) kunde genomföras på den dagen. Naturligtvis skulle det också uppstå problem för dem med små barn.

Området från vilket de skulle fly var Judeen och speciellt Jerusalem. De skulle fly bort till bergen. Omgivningen är absolut Palestina och tiden – vilket profetian själv utvisar såväl som den historiska uppfyllelsen – var det första århundradet!

Men populära böcker om profetior som The Late Great Planet Earth gör uttalanden som detta: “Invånarna i Israel som tror på Jesus kommer att fly upp till bergen och Petras klippa för gudomligt beskydd”, – som om det som Jesus talade om är framtida! Och varför till Petra? Bibeln säger inte detta. William Blackstone sände år 1935 sina medarbetare till Petra, som där placerade ut hebreiska Biblar (inneslutna i kopparlådor) i några av grottorna i det området. Han trodde att judarna skulle fly dit under vedermödan och läsa hans Biblar!

Futurismen tar vanligtvis verser som uppfylldes för länge sedan och tillämpar dem på vissa av dagens händelser. Jag erinrar mig en sensationell predikotitel från 50-talet: “The A-BOMBination of Desolation”, ett försök att sammanlänka Jesu ord med förödelsen som orsakats av atombomber!

En broschyr i min ägo säger att Matteus 24 syftar på “atombombskrig”, att säkerhet finns endast i bergen för folket i Judeen och att när de flyr upp i bergen ska de inte ta med sina kläder eftersom dessa kommer att vara “farligt radioaktiva”. Det “ve” som riktas till dem som är havande eller ger di menas vara atomexplositioner som gör modersmjölken “skadligt radioaktiv”. Versen som säger “Men bedjen, att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten” tolkas betyda att veckoslut, speciellt på vintern, kommer att vara tider av största fara. Det påpekas att Hitler valde veckoslut för sina stora överraskningar och att japanerna gjorde så vid Pearl Harbor. Slutligen säger författaren: “Om en överraskande attack kommer, är det därför mycket troligt, att detta sker under ett veckoslut. Det är ett bra skydd att vara särskilt väl förberedd i sådana tider, speciellt på vintern”!

Med all respekt för fina män som har undervisat sådana saker, måste vi säga att endast genom att ta detta avsnitt ut ur sitt sammanhang och genom att minimera (eller strunta i ) den historiska uppfyllelsen, kan dessa ord tillämpas på detta sätt. Varför skulle lärjungarna få ett tecken för att fly upp i bergen före år 70 e.Kr.?

TY DÅ SKALL DET BLIVA EN STOR VEDERMÖDA

Ty då skall det bliva en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad. (Matt 24:21-22, Markus 13:19-20).

Lukas redogörelse lyder: “Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas…ty stor nöd skall då komma i landet (Judeen) och en vredesdom över detta folk (judarna). Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna…”(Lukas 21:22-24).

Om vi inte fullständigt ignorerar den givna ramen, är det tydligt att vedermödan som omnämns här, är den som skulle komma över folket i Jerusalem och Judeen – vedermöda som skulle resultera i förstörelsen av deras stad och tempel. Generella saker som krig, hungersnöd, farsot och jordbävningar skulle inträffa, av vilka ingen skulle vara det speciella tecknet på den hotande ödeläggelsen. Men när skulle se Jerusalem omringat av arméer, då skulle de veta att förödelsen var nära. Detta skulle vara tecknet till att fly upp i bergen. “Ty då skall det bliva en stor vedermöda”.

Josefus, den judiske historikern, var ögonvittne till den ojämförliga vedermödan som slutade med Jerusalems fall och förstörelse år 70 e.Kr. Hans detaljerade och vetenskapliga redogörelse, Judarnas krig, publicerades omkring år 75 e.Kr, medan händelserna om vilka han skrev fortfarande var i färskt minne hos tusentals. Hans berättelse ger oss en underbar bekräftelse av den profetia som Jesus gav, även i detaljer. Eftersom han inte var kristen, kan ingen anklaga honom för att snedvrida sitt material för att passa profetian. Hänvisningarna som vi kommer att ge i redogörelsen som följer är från Josefus.

Motsättningarna i Jerusalem började med meningsskiljaktigheter mellan judarna och romarna. Det fanns också meningsskiljaktigheter mellan judar – vissa stödde ett uppror mot det romerska styret, andra hoppades på en fredlig uppgörelse. De som stödde ett uppror tog till våld och började döda dem som hade motsatt uppfattning. Trupper sändes dit för att ta kontroll över folkmassan. Kriget var igång! Inte bara i Jerusalem, utan i hela landet rådde ostabilitet.

“Varje stad var delad i två arméer”, säger Josefus, “och skyddandet av den ena parten betydde förödelse för den andra; dagen gick åt till blodsspillan och natten framlevdes i fruktan – som var den mest förfärliga av de två….Det var då en vanlig syn med städer fulla av döda kroppar, fortfarande obegravda; gamla mäns kroppar blandade med barns, alla döda och kringspridda om vartannat; kvinnor låg också bland dem, utan betäckning av sin nakenhet: Man kunde då se hela landskapet fyllt med obeskrivbar olycka, medan fruktan för ännu mer barbariska handlingar som hotade var större överallt, än över vad som redan hade begåtts”.

Judarna i Alexandria som hade gjort uppror mot romarna “dödades utan förbarmande; och detta, deras tillintetgörelse, var fullständig…hus plundrades först på vad som fanns i dem, och sattes sedan i brand av romarna,som inte visade någon nåd mot barnen och inte tog någon hänsyn till de äldre; utan de fortsatte med slakten av personer i alla åldrar, tills hela platsen överflödade av blod och 50.000 av dem låg döda i massor”.

På en timma blev 20.000 dödade i Caesarea och slaget fortsatte “hela Caesarea var tömt på dess judiska invånare….Galiléen var fyllt med blod och eld, inte heller var det undantaget från allt slags elände eller olycka”. En sådan skräck fanns i landet, att en framstående person tog ett svärd, för att bespara sin familj från ett ännu värre öde, och dödade först sina gamla föräldrar, sin fru och sina barn – vilka alla frivilligt gick med på detta – och tog sedan sitt eget liv.

I Jerusalem var de i det revolterande partiet kända som seloter. De “anföll människorna (som var av annan uppfattning), som en skock orena djur, och skar av dem halsarna”. På detta sätt dödades 12.000 av de mera framstående invånarna. “Skräcken hos allt folket var så stort, att ingen hade modet att varken gråta över den anhörige, eller begrava honom…de som sörjde över andra gick snart samma död till mötes, som dem som de sörjde över”.

Slakten fortsatte tills “det yttre templet var helt nedblodat, och på den dagen såg de 8.500 döda kroppar där”. Inkluderat i detta antal var “de som litet tidigare hade burit de heliga klädnaderna och anfört den offentliga gudstjänsten, vilka kastades ut nakna till föda för hundar och vilda djur”. Även de som kom för att offra blev slaktade “och utgjöt på altaret…sitt eget blod; tills främlingars döda kroppar blandades med deras egna landsmäns, och hedningars med prästers, och blodet från alla sorters lik bildade sjöar på själva förgårdarna”.

Ljudet från de som stred var också utan avbrott, både om dagen och natten; men klagoljuden från de som sörjde överträffade det förstnämnda…deras olyckor kom oupphörligt, den ena efter den andra…Men angående de upproriska själva, så stred de mot varandra, medan de trampade på de döda kropparna som låg hopade på varandra. Deras ursinniga raseri över kropparna som fanns under deras fötter blev ännu våldsammare…och när de hade beslutat sig för något, utförde de detta utan förbarmande, och sparade inte på någon metod avseende tortyr eller grymhet”.

Inte undra på att Jesus sa: ” I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn” (Luk 23:28). – han visste att allt detta skulle drabba den generationen! Många judar dödades av judar, inte av fienden utanför murarna. Josefus säger att judarna “aldrig fick utstå någonting från romarnas sida som var värre, än det lidande som de förorsakade varandra”. Detta vansinne visar giltigheten i Jesu ord när han liknade det släktet vid en människa besatt av onda andar (Matt 12:43-45).

Tillgången på mat var knapp innanför stadens murar. Många judar, som tog risken att ge sig ut om natten i jakt på mat tillfångatogs, “och torterades med all slags tortyr”, och korsfästes sedan i åsynen av dem på murarna. Omkring 500 varje dag blev sålunda dödade tills antalet slutligen blev så stort, att det inte fanns plats nog för korsen, och inte heller nog med kors för offren. Ofta blev flera fastspikade på samma tortyrpåle. Föreställ er tortyren av dem som kunde se eller höra sina kära torteras på detta sätt nära murarna. Många fick sina händer avhuggna.

“Sedan tilltog hungersnöden och förtärde människorna i hela hushåll och familjer; övervåningarna var fyllda med kvinnor och barn som låg döende i hungersnöd; och gränderna i staden var fyllda med äldre människors döda kroppar; en slags dödens natt hade drabbat i staden….Eländet i Jerusalem växte sig alltså större dag för dag…de många liken som låg i högar på varandra var fruktansvärda att se, och gav ifrån sig en pestartad stank”.

“Antalet som dog av hungersnöd i staden var ofantligt, och deras lidande var outsägligt. För om så mycket som en skugga av något slags mat dök upp någonstans, startade ett krig direkt och de käraste vänner stred med varandra om det….Barn tog munsbiten som deras fäder åt ut ur deras munnar, och vad som var ännu mer beklagansvärt, var att det gjorde också mödrarna mot sina barn; och när de som var nästan döda höll på att förgås under deras förtryck, hade de inga betänkligheter när de tog från dem de sista droppar, som skulle kunna ha räddat deras liv….

“De upproriska…uppfann också fruktansvärda tortyrmetoder för att få fram var mat kunde finnas, och dessa var: att täppa till ingången till könsdelarna på de ömkansvärda stackarna, och att köra in vassa pinnar i deras bakdelar! och en man tvingades att uthärda vad som är fruktansvärt att ens höra”.

En framstående kvinna dödade och stekte sitt gossebarn. När hon hade ätit hälften, gömde hon den andra halvan. När vissa upproriska judar kände doften av stekt kött, hotade de att skära halsen av henne, om hon inte visade dem var det fanns. Hon avtäckte då den återstående delen av kroppen, och sa: “Kom och ät av detta kött; jag har ätit av det själv! Låtsas inte vara mer ömsinta än en kvinna, eller mer medlidsamma än en mor”. Men till och med de härdade männen förskräcktes vid åsynen och lämnade skakande huset.

Helt viss uppfyllde dessa saker den profetiska varningen som gavs flera år tidigare: “Herren skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån…utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga…Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar…En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan yppighet och veklighet, att hon inte ens försökte sätta sin fot på jorden, hon skall då så missunnsamt se på…sin son och sin dotter…ty då hon nu lider brist på allt annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar”.

I sitt att fly från staden, svalde vissa bitar av guld för att obemärkt ta med dessa. När detta blev känt, skar soldaterna upp dem i sitt sökande efter guld. “Inte heller verkar det som om något elände som drabbade judarna var värre än detta, eftersom på en natt omkring 2.000 av dessa desertörer blev på detta sätt uppskurna”.

BRANDEN I TEMPLET

Slutligen bröt de romerska arméerna igenom muren och en rasande soldat satte eld på templet. “När den heliga byggnaden brann, plundrades allt som var möjligt och tio tusen av dem som tillfångatogs dödades; inte heller fanns det medlidande med någon åldersgrupp eller någon vördnad för värdighet; utan barn och gamla människor och hedningar och präster dödades alla på samma sätt….Eldslågorna fick snabbt spridning och gav ett genljud, tillsammans med stönandena från dem som blev dödade…ingen kan heller föreställa sig något väldigare eller mer fruktansvärt än detta ljud…man kunde föreställa sig att berget självt, på vilket templet stod, var kokande hett, fyllt av eld rätt igenom”. När templet brann visste judarna att allt hopp om befrielse var borta. Akvedukterna och stadens avloppsledningar var alldeles fulla med folk som den sista tillflyktsplatsen för de utan hopp. När dessa blev genomsökta, hittades två tusen människor där, och de som ännu levde drogs ut och dödades.
Av största vikt är det faktum, att det datum på vilket templet brändes ner av Titus arméer, var samma datum på vilket Nebukadnessar brände ner det århundraden tidigare! “Men vad det gällde den byggnaden, hade Gud med säkerhet för länge sedan dömt den till eld, och nu var den ödesdigra dagen inne enligt tidens kretslopp; det var den tionde dagen i månaden Ab, på vilken den tidigare brändes ner av Babylons konung”.

Bibeln hade varnat: “Och Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg, om vilken jag sade dig: Du skall icke se den mer. Och där skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till trälar och trälinnor; men ingen skall finnas , som vill köpa” (5 Mos 28:68). Josefus berättar om hur de som överlevde, blev bortförda som fångar, varav vissa till Egypten! “Vad beträffar den resterande folkmassan som var över 17 år, satte han dem i bojor och sände dem till de egyptiska gruvorna…och sålde resten av folkmassan med deras fruar och barn, varenda en till ett lågt pris, eftersom de som såldes var väldigt många och köparna få”.

Det fanns 97.000 som såldes som slavar och 1.100.000 människor som dog under den tidens vedermöda, “varav största delen tillhörde samma nation, men inte tillhörde själva staden, eftersom de hade kommit från hela landet till det osyrade brödets högtid, och plötsligt blev instängda av en armé…Mängden av dem som dödades därinne överträffade all förödelse som både människor och Gud någonsin förorsakat världen”.

Josefus skrev: “Jag skall därför direkt säga min mening rent ut i korta ordalag: aldrig har någon stad lidit och utstått så mycket, inte heller har någon tidsålder någonsin frambringat en i ondska så fruktbärande generation som denna var, och detta från världens begynnelse”. Olyckorna som drabbade judarna var, “de värsta av alla, inte bara i vår tid, utan på ett sätt, de värsta som man någonsin hört talas om; både när det gäller städer som har stridit mot varandra, eller nationer mot nationer…det framstår för mig, som om hela mänsklighetens missöden, från världens begynnelse, inte är så betydande om man jämför med dessa hos judarna”.

I en fotnot tillägger den kristne översättaren för Josefus arbeten följande kommentar: “Att dessa olyckor som drabbade judarna, som var vår Frälsares mördare, skulle bli de värsta som inträffat sedan världens begynnelse, hade vår Frälsare rakt på sak förutsagt (Matt 24:21; Mark 13:19; Luk 21:23-24) och att de visade sig vara i enlighet därmed, är Josefus ett i högsta grad autentiskt vittne till”.

“Det har naturligtvis funnits andra perioder av vedermöda eller lidande i vilka ett större antal människor varit inblandade, och som fortsatte under längre tidsperiod”, skriver Boettner. “Men med hänsyn till de fysiska, moraliska och religiösa aspekterna, uppnådde aldrig lidandena en större grad av skräckinjagande och intensitet än i belägringen av Jerusalem. Inte heller har så många människor omkommit i någon annan stads undergång. Vi tänker på atombomben som fälldes över Hiroshima som orsaken till den största mass-skräcken någonsin i modern tid. Ända dödades endast omkring en tiondel så många människor i Hiroshima som vid Jerusalems undergång. Lägg till dödandet av ett så stort antal grymheten från judar mot judar och från romare mot judar och våndan hos ett folk som visste att de var övergivna av Gud, och vi ser det berättigade i Kristi ord: ‘Ty då skall det bliva en vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall förekomma”.

När Jesus talade om vedermöda “vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse…ej heller någonsin skall förekomma”, så använde han ett ordspråksmässigt uttryckssätt. Liknande uttryck finns i olika former i bibeln: “…en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma” ( 2 Mos 10:14). “Därtill vill jag ock giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket därav” (2 Krön 1:12). “…din like icke har funnits före dig och att din like ej heller skall uppstå efter dig” (1 Kon 3.12). “Jag skall göra med dig, vad jag aldrig förr gjort, och sådant som jag aldrig mer vill göra” (Hes 5:9). “…ett stort och mäktigt folk…vars like aldrig någonsin har funnits och ej heller hädanefter skall uppstå intill senaste släktens år” (Joel 2:2). “En tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till, och ända till den tiden” (Dan 12:1).

Vissa skulle invända att det har funnits större tider av vedermöda efter år 70 e.Kr. De skulle också kunna invända att det har funnits konungar som har haft större rikedom och ära än Salomo. Men om man ser på hur detta uttryck används i bibeln. bör vi inte försöka pressa det bortom dess avsedda mening. Vi tror att den historiska uppfyllelsen helt svarar mot profetians fordringar på stor vedermöda och vrede över det landet och folket.

En valvbåge uppfördes i Rom för att stadfästa minnet av Titus och de romerska arméernas seger vid förstörelsen av Jerusalem. Sju hundra av de judiska fångarna sparades av Titus för att medfölja ekipaget i vilket han gjorde sitt triumferande intåg i Rom. Som krigsbyte hemfördes i processionen vad som tagits från templet – det gyllene altaret, den sjuarmade ljusstaken, helgedomens förlåt och lagboken. Under århundradena har detta monument som avbildar dessa saker varit ett vittnesbörd om uppfyllelsen av Jesu ord angående vedermödan som drabbade Jerusalem och Judéen.

I vetskap om intensiteten av denna vedermöda, hade Jesus profeterat: Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst (levande); men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad (Matt 24:22; Mark 13:20). Vi måste komma ihåg att hänvisningen här är avsedd på området vilket vedermödan på den tiden drabbade – Judéen och Jerusalem. Den får inte ryckas ur sitt egentliga sammanhang.

Beträffande den dom som drabbade just detta land i Gamla Testamentet, läser vi: “Edert land är en ödemark, edra städer äro uppbrända i eld, edra åkrar bliva i eder åsyn förtärda av främlingar…Om HERREN Sebaot icke hade lämnat en liten återstod kvar åt oss, då vore vi som Sodom, vi voro Gomorra lika” (Jes 1:7.9). I städerna Sodom och Gomorra blev naturligtvis ingen människa räddad levande. Det var total förstörelse.

Det finns en uppenbar likhet här. I Gamla Testamentet hade ingen människa blivit räddat levande, “om icke Herren” hade lämnat en kvarleva. I Nya Testamentet skulle ingen människa ha blivit räddad levande, “om icke Herren” hade förkortat den tiden. Innebörden är i grunden den samma i båda fallen. Det är inte nödvändigt att läsa in atombomber och moderna tider i detta sammanhang. Josefus informerar oss om att “befolkningen blev nästan tillintetgjord…det fanns ingen del av Judéen som inte deltog i huvudstadens olyckor”.

Fastän de kristna hade flytt upp i bergen och levde utan bostad eller proviant, kunde de också till sist ha blivit dödade av svärd eller hungersnöd. För deras skull blev den tiden förkortad. Gud hade satt definitiva, förutbestämda gränser: “Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna (de romerska arméerna), till dess att hedningarnas (de romerska arméernas) tider äro fullbordade” (Luk 21:24).

Vissa tar dessa fem ord, “hedningarnas tider”, ur sitt sammanhang och försöker att sträcka dem långt in i framtiden. Ironside har skrivit att detta är “hela den period under vilken den judiska nationen, staden Jerusalem och landet Palestina är under hedningarnas välde. Detta började med Nebukadnessars erövring av Palestina och kommer att sluta vid Herren Jesu Kristi uppenbarelse från himmelen vid slutet av den stora vedermödan”. Detta är Scofields dispensationalism. Vi ser ingen skriftenlig grund för detta. Om man räknar från den tid Vespasianus erhöll sitt uppdrag från Nero och förklarade Jerusalem krig (februari år 67 e.Kr.) till slutet av belägringen och förstörelsen av staden och templet (augusti år 70 e.Kr.), varade denna förtrampning av Jerusalem i faktiskt tid tre och ett halvt år.

SOLEN, MÅNEN OCH STJÄRNORNA FÖRMÖRKADE

“Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himmelen, och himmelens makter skola bäva” (Matteus 24.29).

Lukas framhåller i sin redogörelse: “Och tecken skola ske i solen och i månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan över det som skall övergå världen (landet); ty himmelens makter skola bäva” (Luk 21:25-26).

Vi har nu framför oss en beskrivning av tillståndet efter vedermödan. Ska vi tolka dessa beskrivningar om förmörkelse av solen, månen och stjärnorna bokstavligt eller symboliskt? Vi tror att Jesus använde dessa beskrivningar på samma sätt som Gamla Testamentets profeter gjorde: symboliskt. De använde vanligtvis dessa uttryck för att beskriva olika svåra olyckor: solen ska gå ner, solen förmörkad, ljuset förmörkat i himlarna, inget ljus i himlarna, månen ska upphöra att ge sitt sken, stjärnorna ska falla, stjärnorna förmörkade, molnig dag, mörker vid middagstid, etc.

Medan ett sådant språk var mer vanligt i den östliga världen och i flydda tider, så kan vi även idag beskriva framtiden som “ljus” eller “mörk”, beroende på omständigheterna. Vi talar vanligtvis om “de mörka åren”. När en person upptäcker en sanning eller ett faktum klart, säger vi att han “fick ljus”. En intelligent person är “lysande”. Människor som är framstående i underhållningsbranschen kallas “stjärnor”.

I Josefs dröm symboliserades hans far, mor och bröder av solen, månen och stjärnorna (1 Mos 37:9-11). Formuleringar om stjärnor som föll användes för att beskriva olyckorna som drabbade judarna under Antiokus Epiphanes tid (Daniel (8:10). Stjärnor symboliserade de sju församlingarnas änglar (Upp 1:16.20). I hieroglyfisk skrift användes solen, månen och stjärnorna symboliskt – som representanter för kejsardömen, stater och kungar – och förmörkelsen av himlakropparna symboliserade omkullstörtandet av kejsardömen, stater och härskare.

Nationen Israel var, när den lydde Gud, utlovad ljusa dagar (välsignelse): “Han skall låta din rättfärdighet gå fram som ljuset och din rätt såsom middagens sken” (Ps 37:6). “Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad…då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall bliva lik middagens sken”. (Jes 58:8-10). “Din sol skall icke mer gå ned och din måne icke mer taga av; Ty HERREN skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar skola hava en ände” (Jes 60:20).

Å andra sidan varnades Israel, när det inte lydde Gud, för mörka dagar (svårigheter, dom): “Vi bida efter ljus, men se, mörker råder; efter solsken, men vi få vandra i djupaste natt…vi stappla mitt på dagen, såsom vore det skymning (Jes 59:9-10), den är mörker och icke ljus…den är töcken utan något solsken” (Amos 5:18-20). “Mitt folk Israel är moget till undergång…jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans, och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen” (Amos 8:2,9).

Samma ordalag användes för att beskriva tillintetgörelsen som drabbade Egypten: “Så säger herren HERREN: “Ja, jag skall göra slut på Egyptens rikedomar genom Nebukadnessar, konungen i Babel. Han och hans folk…skola hämtas dit för att fördärva landet…bliver dagen mörk…ja, ett moln skall övertäcka det, och dess döttrar skola vandra bort i fångenskap” (Hesekiel 30:10-18). “Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka solen med moln, och månens ljus skall icke lysa mer. Alla ljus på himmelen skall jag förmörka för din skull och låta mörker komma över ditt land…jag gör din undergång…jag gör Egyptens land till ödemark” (Hesekiel 32:7-15).

Samma ordalag användes för att beskriva tillintetgörelsen som drabbade Edom. “Himmelens hela härskara förgås, och hela himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned…ty mitt svärd far ned på Edom…från släkte till släkte skall landet ligga öde” (Jes 34:4-10).

I profetian om Babylons fall, som skulle komma “som våld från den Allsvåldige”, läser vi: “Se HERRENS dag kommer…för att utrota syndarna, som där bo. Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke…Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna…och det skall gå med Babel…likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra” (Jes 13:9-19). Uppfyllelsen av denna profetia är uppenbar. Riket gavs åt det forntida folket, känt som mederna (Daniel 5:28-31). Detta var inte en slutet-på-världen-profetia, fastän den beskrev uttryckligen hur solen, månen och stjärnorna skulle förmörkas.

Samma ordalag användes om Jerusalems förstörelse i Gamla Testamentet: “Jag skall utsträcka min hand mot Juda, och…Jerusalem…en dag av ödeläggelse och trångmål, en dag av mörker och tjocka” (Sefanja 1:4.15). “Och skådar man ned på jorden, se då är där mörker och nöd, och ljuset är förmörkat genom töcken” (Jes 5:30). “Jag såg…upp mot himmelen, och där lyste intet ljus…himmelen därovan var klädd i sorgdräkt” (Jer 4:23,28). Jeremia uppmanade dem att omvända sig till Gud “förrän han låter mörkret komma…ty det ljus i förbiden skall han byta i dödsskugga och göra till töcken” (Jer 13:16). “Därför skall natt komma över eder…och mörker…solen skall gå ned…dagen varda mörk över dem…Jerusalem bliva en stenhop” (Mika 3:6,12).

När Babylon förstördes av mederna och andra, var det inte den bokstavliga solen, månen och stjärnorna som förmörkades. När Edom blev ödelagt, var det inte de bokstavliga stjärnorna på himmelen som blev upplösta. När Egypten och Jerusalem förstördes och blev ödelagt under Nebukadnessars anfall, var det inte den bokstavliga solen, månen eller stjärnorna som förmörkades. Dessa uttryck symboliserade mycket mörka tider för dessa olika platser. Om nu Herren ansåg det passande att använda dessa symboler i Gamla Testamentet , varför skulle vi anta att han skulle använda andra termer när han blev kött och vistades ibland oss?

Som vi har sett gällde Jesu profetia om vedermöda en speciell stad -Jerusalem, ett speciellt land – Judéen, ett speciellt folk – den judiska nationen. Hur skulle tillståndet vara för den staden, nationen och folket “strax efter den tidens vedermöda”? Skulle de få uppleva endast en tillfällig vedermöda, efter vilken tillståndet skulle normaliseras? Nej! Om man för över uttrycken om den förmörkade solen, månen och stjärnorna från symbol till fakta, blir bilden total förstörelse, undergång, ödeläggelse! Denna tolkning är vederhäftigt byggd på bibeln och dess tillförlitlighet är bekräftad av historien.

MÄNNISKOSONENS ANKOMST

“Och då skall människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se ‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra (Matt 24:30,31; Mark 13:26,27; Luk 21:27,28).

Det skulle kunna se ut som om vi nu har framför oss en beskrivning av Jesu andra tillkommelse. Av denna orsaken, börjar futuristerna här och arbetar sig bakåt genom Matteus 24. Genom denna metod placerar de vedermödan, förödelsens styggelse, jordbävningar, hungersnöd, farsoter och krig som händelser vid tidens slut. Men genom att göra så, måste det grundläggande temat i profetian – templets förstörelse – ignoreras.

Argumenten för uppfyllelsen av allt i Matteus 24 så här långt är så sunda, tror vissa, och argumenterar utförligt för att Jesu ankomst verkligen inträffade vid den här tiden. Svagheten i denna uppfattning är bristen på någon historicitet för att bekräfta den. Den tenderar att få oss hängande i luften.

Andra upplever att Herren kom bildligt eller andligt år 70 e.Kr. – för att döma Jerusalem. På ett sätt är detta sant, eftersom Fadern har givit Kristus all auktoritet att döma (Joh 5:22-27), vilket skulle ha inkluderat denna dom över Jerusalem, när han “sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad” (Matt 22:7). Enligt Josefus, inträffade att underligt omen vid denna tid: “Jag antar att redogörelsen för det kan uppfattas som en fabel, om det inte var relaterat till dem som såg det, och om inte händelserna som följde på det var av så omfattande natur, värdiga sådana tecken; nämligen att stridsvagnar och soldattrupper syntes röra sig uppe i skyn före solnedgången”. Var detta änglar? Var detta ett tecken på Kristi ankomst med dom över Jerusalem?

Fastän den slutliga, stora och ärofulla Kristi ankomst förestår, är det verkligen sant att han ibland kommer på andra sätt för att välsigna eller döma: “Kom tillbaka, HERRE, till Israels ätters mångtusenden” löd orden i en bön när arken sattes ned (4 Mos 10:36). Efter fångenskapen i Babylon, sa Gud: “Jag vill åter vända mig (eng. am returned) till Jerusalem” (Sakarja 1:16; 8:3). Herren kom till människor i drömmar (1 Mos 20:3). Han steg ned för att se staden (1 Mos 11:5). “Jag har stigit ned för rädda dem” ut ur Egypten (2 Mos 3:8). “Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky” (2 Mos 19:9). Herren kom “farande fram på ett ilande moln” till Egypten (Jesaja 19:1). “Herren… sänkte himmelen och kom ned…han räddade mig (Psaltaren 18:10-18). Ingen uppfattar dessa versar som hänvisningar till Kristi andra återkomst.

Eftersom Människosonens ankomst på skyarna (i Matt 24:30-31) är så nära förbunden med det apokalyptiska språket angående förmörkelse av sol, måne och stjärnor, är det inte omöjligt att den kan förstås på samma sätt. Men denna tolkning är inte problemfri. I denna tolkning antas utsändandet av änglar med starkt basunljud för att församla de utvalda betyda utsändandet av apostlar till att predika evangeliet, genom vilket människor kan samlas in i församlingen. Men även om man medger att ordet som översätts med “änglar” kan översättas med “budbärare”, anser vi normalt att apostlarna sändes ut vid Jesu himmelsfärd, inte vid hans ankomst. År 70 e.Kr. hade dessa män redan gått ut hela världen med evangeliet.

På grund av många versar i samband med den andra ankomsten om änglar som kommer med Kristus, troende som församlas till honom, starkt basunljud osv., föredrar vi tolkningen som tillämpas på Matteus 24:30,31 som Kristi ankomst i makt och härlighet vid tidens slut. Naturligtvis väcker detta en invändning. I vers 29, läser vi om läget “strax efter den tidens vedermöda”. Och nästa vers säger: “Och då…skall man få se ‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och härlighet”. Tyder inte detta på att den andra ankomsten skulle inträffa just då? Det verkar vara så. Men ordet “då” (använt av Matteus mer än av alla andra nytestamentliga författare sammantaget) kan betyda, att en händelse kan inträffa omedelbart, eller att det indikerar ordningen i vilken händelserna kommer att inträffa.

Tillämpad i den senare betydelsen, kan vi förstå Matteus 24 på detta sätt: Jesus talade om allmänna händelser som skulle inträffa före Jerusalems förstörelse och sedan om det speciella tecknet för denna förstörelse: Hednaarméer som omringar Jerusalem. De invaderande arméerna skulle förorsaka stor vedermöda för människorna, som var kvar i Jerusalem och Judéen. Läget omedelbart efter denna vedermöda skulle vara förödelse. Alla dessa saker skulle inträffa först, ” och då” – enligt händelserna ordning som nämnts – “skall Människosonen visa sig …och komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet”. Vår förklaringsmodell kommer inte att tillfredsställa alla, men ett åberopande av andra versar tycks rättfärdiga denna uppfattning.

1. Den andra ankomsten skulle inte inträffa vid Jerusalems undergång, eftersom Jesus uttryckligen varnade för alla som skulle påstå att Kristus hade kommit vid den tiden – och var i öknen eller inne i huset (Matteus 24:23-27).

2. Jesus sa att Jerusalem skulle förstöras och att judarna som inte blev dödade under vedermödan skulle bli bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk (Luk 21:24). Detta kan inte vara samma tidpunkt som Kristi andra återkomst vid tidens slut, eftersom judarna då inte kommer att bli bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk. Det var i följd av händelserna år 70 e.Kr., som de blev bortförda i fångenskap. Den ena händelsen var slutet som drabbade Jerusalem; den andra kommer att bli tidens slut.

3. I en senare del av Matteus 24, sade Jesus uttryckligen att ingen människa känner till tidpunkten för den andra ankomsten, tidens slut (Matt 24:35-36). Men angående Jerusalem förstöring, visste Jesus tidpunkten och slog fast att den skulle inträffa före det att den generation som då levde skulle förgås. De hade frågat när denna förödelse skulle inträffa, och han sa det till dem. Men tidpunkten för den andra ankomsten avslöjades inte. Det finns en tydlig motsats här. Möjligheten att en lång tidsperiod skulle förflyta före Kristi ankomst antyds genom berättelsen om brudgummen som inte uppenbarade sig förrän vid midnattstiden eller genom herren som återvände “en lång tid därefter” (Matt 25:5,6,19).

4. Jerusalems förstörelse föregicks av ett speciellt tecken – Jerusalem omringat av hednaarméer. Men den andra ankomsten kommer att bli “som en tjuv om natten”, vi uppmanas att vara redo hela tiden; det kommer inte att finnas något speciellt tecken (som ett väldigt kors på himmelen) för att varna människor några minuter före det att Kristus återvänder. Människor kommer att äta och dricka och gifta sig – de vanliga sakerna, precis som på Noas tid – och de kommer inte att förvänta att något ovanligt ska inträffa. Plötsligt kommer Kristus! Tecknet som föregick Jerusalems undergång var specifikt; tecknen eller varningarna för den andra ankomsten är allmänna – ingenting avslöjar dagen eller stunden!

5. Vid tiden för Jerusalems undergång, skulle lärjungarna fly upp i bergen. Då fanns det tid att fly, men när Kristus kommer finns det ingen tid att fly eller förbereda mötet med honom. Vid den andra ankomsten kommer inte troende att fly upp i bergen, utan kommer att ryckas upp för att möta Herren på skyarna. Under det första århundradet skingrades de, vid den andra ankomsten kommer de att församlas. Det är motsats över hela linjen.

FIKONTRÄDET

Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I, att sommaren är nära. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta, att han är nära och står för dörren, Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker (Matt 24:32-34; Mark 13:28-30).
Futuristerna undervisar, i sitt försök att placera Matteus 24 i nutid, att det blommande fikonträdet syftar på bildandet av Israel som nation 1948. “När det judiska folket, efter nära 2.000 år i landsflykt, under obarmhärtig förföljelse, blev en nation igen den 14 maj 1948 slog “fikonträdet”ut sina första blad”, skriver Hal Lindsey 1970. Han fortsätter med att föra fram tanken, i det han beräknar en generation till 40 år, att allt skall vara fullbordat 1988. Men om man drar ifrån 7 år från detta – enligt den dispensationalistiska synen – skulle uppryckandet ha skett 1981! Tidens gång har nu visat båda datumen som felaktiga.

Det antas vanligtvis, att flera bibelställen skulle finnas om fikonträdet som symbol för Israel. Men om man ser i Gamla Testamentet, finns det få – om några alls – bevis för detta.

I Nya Testamentet finns det två hänvisningar om fikonträden som ibland anses symbolisera Israel. I den ena, en liknelse, kom ägaren till fikonträdet i “tre år” och sökte frukt på trädet, och fann ingen. När han beordrade att trädet skulle huggas ner, föreslog vingårdsmannen att man skulle låta det stå kvar ett år, och att – om det inte bar någon frukt – man skulle hugga ner det ( Luk 13:6-9). Om fikonträdet här symboliserar Israel, skulle detta symbolisera hur Israel saknade omvändelsens frukt, även efter det att Kristus hade kommit och betjänat det i över tre år.

Den andra hänvisningen till fikonträdet finns i Matteus 21:19. Men även här syftar inte skriftstället på ett fruktsamt träd, utan på ett ofruktsamt, ett träd som Jesus förbannade: “Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig”. Det finns inga andra versar som indikerar att fikonträdet är en symbol för Israel. Däremot finns det versar som syftar på Israel som ett olivträd (Rom 11:17-24).

ALLA ANDRA TRÄD!

Men om vi återvänder till Jesu redogörelse om fikonträdet, behöver vi inte se längre än till själva bibelstället för att finna fullt bevis för att han inte talade om Israel som nation! Matteus redogörelse lyder: “Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I, att sommaren är nära…” Men Lukas redogörelse visar att Jesus inte valde ut bara ett träd i detta belysande exempel. “Sen på fikonträdet och på alla andra träd. När I fån se, att de skjuta knopp, då veten I av eder själva, att sommaren redan är nära” (Luk 21:29). Om fikonträdet representerar Israel som nation, då måste “alla andra träd” representera alla länderna. I och med detta skulle inte avsnittet ha någon poäng alls! Med anledning av detta har Dake (fastän dispensationalist) uttryckt sig på ett bra sätt: “Fikonträdet …tolkas allmänt betyda den judiska nationen, men detta kan omöjligt vara betydelsen”.

Jesus tog bara ett belysande exempel från naturen. Han sa att när fikonträdet och alla andra träd spricker ut, förstår människor att sommaren är nära. Det var ett jämförande uttalande, inte olikt när man säger att när solen är i väster, vet man att natten är nära; när snön ligger på marken, vet vi att det är vinter; när bladen får färg, vet vi att det är höst; när vi ser mörka skyar hopa sig, vet vi att det kommer att regna. Jesus använde ett enkelt belysande exempel – något de kunde förstå själva. Det är mänsklig kunskap, att när träden spricker ut, vet människor att sommaren är nära; på samma sätt, när de skulle få se “allt detta”, skulle detta vara ett tecken för dem.

Vad menade Jesus med “allt detta”? Han hade just talat om den andra ankomsten. Var detta en fortsättning på vad han just hade talat, eller återvände han här till originaltanken? Om vi antar, att det syftar på allt som Jesus just hade sagt, skulle avsnittet läsas ungefär som följer: “När ni ser solen förmörkad, månen utan ljus, stjärnorna fallande ner, himmelens makter bävande, Människosonens tecken på himmelen, alla släkten jämrande sig, Människosonen kommande på skyarna, basunen ljudande, änglarna församlande de utvalda från de fyra väderstrecken: när ni ser allt detta kan ni veta att Herrens ankomst är nära, att han står för dörren”. Detta kan inte vara det som han menade.

Vi tror att han återvände till originaltanken – det som skulle leda till Jerusalems förstörelse: bedragare, krig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar och slutligen det speciella tecknet – Jerusalem omringat av hednaarméer. När de skulle få se allt detta – skulle de förstå att Jerusalems förstörelse var nära förestående.

Beviset för att det var “allt detta” som Jesus syftade på finns i uttalandet som följer:
Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker (Matt 24:34; Mark 13:30; Luk 21:32). Jesus hade sagt att sten icke skulle lämnas på sten, allt skulle bli nedbrutet – Jerusalem och dess tempel var bestämt till undergång. Lärjungarna frågade: “När skall detta ske”? Här kom nu hans svar! Detta skulle inträffa före den då levande generationens bortgång. Vi som nu lever på denna sidan av uppfyllelsen, vet att detta inträffade inom den angivna tiden. Det är en häpnadsväckande uppfyllelse av profetian!

Just före Matteus 24, i kapitel 23, hade Jesus varnat den generationens judar: “Nåväl, uppfyllen I då edra fäders mått…Se, därför sänder jag till eder profeter och vise…somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra. Och så skall komma över eder allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sackarias’, Barakias sons, blod, hans som i dräpten mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över DETTA SLÄKTE. Jerusalem, Jerusalem…Se edert hus skall komma att stå övergivet och öde” (Matt 23:32-38).

Som en kommentar till detta, säger Scofield mycket riktigt: “Det är också historiens gång: domen drabbar en generation för synder under århundraden. Denna förutsägelse uppfylldes vid Jerusalems förstörelse, år 70 e.Kr.” Men, några versar senare, i Matteus 24, när Jesus sa: “Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker” – ett uttalande som skulle placera den stora vedermödan bakåt i tiden – försöker Scofield få “generation” att betyda “avkomma, slag, ätt, härstamning, släkte”! Han fastslår sålunda, med denna definition som grund: “Löftet är alltså, att släktet – nationen eller ätten Israel – kommer att bevaras intill “allt detta”.

BETYDELSEN AV “GENERATION”

Men när vi går igenom Matteus evangelium, kan vi förstå av sammanhanget hur Jesus använde ordet generation. Först i Matteus 17: “Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder…” Denna hänvisning är inte till 14 olika avkommor, utan till fjorton olika generationer inom denna avkomma – varje generation följer på den andra i logisk ordningsföljd. Jesus frågade: “Varvid skall jag likna detta släkte”? – en hänvisning till den då levande generationen. Jesus kallade den “ett ont och trolöst släkte”, och liknade den vid en man som var besatt av orena andar och för vilken det sista blir värre än det första. Folket i Nineve “skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom” (Matt 12:38-45). Det var ett “otroget och vrångt släkte” (Matt 17:17).

Sedan i Matteus 23 förebrådde Jesus den generationens hyckleri och sa att de inte var bättre än sina fäder (tidigare generationer) som hade dödat profeterna; dom över Jerusalem skulle säkert komma; deras hus skulle komma att stå övergivet och öde – “allt detta skall komma över detta släkte” (Matt 23:36). Slutligen, Matteus 24:34: “Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker”.

Vi har intrycket av att det vore godtyckligt att ge “generation” i alla dessa versarna i Matteus betydelsen den generation som levde vid en tidpunkt, och att sedan i Matteus 24 försöka få det att betyda hela det judiska släktet som levt under en tidsperiod av 2.000 år eller mer! Endast för att hålla fast vid en teori skulle någon göra detta.

Konstigt nog säger också de som säger att “generation” betyder det judiska folket som släkte i Matteus 24, att det judiska släktet aldrig kommer att förgås. Så om Jesus menade att det judiska släktet inte kommer att förgås förrän allt detta sker, och om det judiska släktet aldrig kommer att förgås, var hans ord meningslösa. Men om vi ger ordet “generation” dess normala och primära betydelse – den generation människor som levde vid en viss tidpunkt – då besvarade Jesus verkligen frågan: “När skall detta ske”?

TIDSÅLDERNS AVSLUTNING

Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom fadern allena (Matt 24:35,36; Mark 13:31,32). Lukas redogörelse tillägger: Men tagen eder tillvara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt; Ty såsom en snara skall den komma (Luk 21:34-35).

Fram tills nu talade Jesus om saker som skulle leda till och inbegripa Jerusalems förstörelse. Två gånger lämnade han kortvarigt sin ursprungliga linje i sitt tal för att jämföra dessa händelser med den andra ankomsten (Matt 24:27,30-31). Efter att ha talat om vad skulle hända under den generationen, växlar nu hela talet till att gälla frågan om den andra ankomsten och tidens slut. Jesus sa att himmel och jord skall förgås – tidsålderns avslutning – och att tidpunkten för “den dagen” inte är uppenbarad.

Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Vaken fördenskull; ty I veten icke, vilken dag eder Herre kommer (Matt 24:40-42).

Dispensationalister som förutsätter att dessa versar beskriver ett uppryckande före vedermödan, möter betydande tolkningsproblem. Vi förstår klart vers 40. För att överensstämma med det dispensationella konceptet, skulle dessa versar ha funnits bakåt i den tidigare delen av Matteus 24 – före vedermödan, före förödelsens styggelse, före flykten upp i bergen! Men ingen antydan om ett hemligt uppryckande finns någonstans i dessa tidigare versar. Inte förrän “efter vedermödan” – oavsett hur vi uppfattar vedermödan i Matteus 24 – läser vi om Herrens ankomst, när en skall bli upptagen och en lämnas kvar!

BIBLISKA HÄNVISNINGAR TILL “VEDERMÖDA”

Ordet som översätts med “vedermöda” i Matteus 24 är thlipsis (Strong’s Concordance, 2347). Det grekiska ordet översätts ibland med trångmål, vånda, förföljelse, bördor och svårigheter. Ett studium av alla hänvisningar i vilka ordet framträder, kan sammanfattas i följande kategorier:

För det första, vedermöda över judarna. Som vi har sett, talade Jesus om “stor vedermöda” (Matteus 24:21). Lukas redogörelse lyder: “Ty stor nöd skall då komma i landet” – Judéen – “och en vredesdom över detta folk” – judarna – “och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” – (Luk 21:23-24). Vi vet att denna vedermöda fullbordades år 70 e.Kr.

För det andra, vedermöda mot kristna. “I världen liden I betryck” (Joh 16:33). “det är genom mycken bedrövelse, som vi måste ingå i Guds rike” (Apg 14.22). “Lidandet verkar ståndaktighet” ( Rom 5.3). Bedrövelse ska inte skilja oss från Kristus (Rom 8:35-37). Vi ska vara “tåliga i bedrövelsen” (Rom 12:12), “glädjas i rikt överflöd mitt i allt vårt betryck” (2 kor 7:4), “icke fälla modet vid lidanden” (Ef 3.13: 2 Tess 1:4). I Uppenbarelseboken fick församlingen i Smyrna utstå vedermöda (Upp 2:9-10). Johannes, Uppenbarelsebokens författare, hänvisar till sig själv som “eder broder, som med eder har del i bedrövelsen” (Upp 1:9). Denna typ av vedermöda sträcker sig över hela evangeliets tidsålder.

En del av Uppenbarelseboken beskriver en syn av de återlösta – en folkmassa från alla länder – som “komma ur den stora bedrövelsen” (Upp 7:14). Vissa påpekar att den grekiska texten har bestämd artikel framför orden “stor vedermöda” i denna vers – “den stora vedermödan”. Genast antar vissa att detta är period av sju år vid tidens slut. Men detta är en felaktig tankegång, eftersom den grekiska texten också har bestämd artikel i Uppenbarelseboken 1:9: “Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen”. Johannes fick utstå vedermöda under första århundradet – vedermödan – och hela evangeliets tidsålder har kännetecknats av vedermöda för kristna på olika platser, på olika sätt.

När Johannes såg synen av “en stor skara som ingen kunde räkna”, sades det honom att de kom ur den stora vedermödan, eller som vissa översätter det, de kom genom stor vedermöda. Det sägs inte att de kom ut före vedermödan. Inte ens dispensationalisterna, fastän de tror på ett uppryckande av församlingen före vedermödan, ser uppryckandet här. De tror att dessa är vedermödans heliga, “det största antalet omvända i hela historien” (som Hal Lindsey säger), som kommer att omvändas efter vedermödan! Varför vissa tror att människor som “missar uppryckandet” kommer att vinna mer själar på sju år, än vad trofasta och lydiga kristna som var redo för uppryckandet gjort, är svårt att få något begrepp om.

Ovetande har våra dispensational-bröder uppfunnit en ny formel för framgång i tjänsten! Genom att förutsätta att uppryckandet kommer att ske snart, kan en person som eftertraktar en framgångsrik själavinnartjänst ordna så att han inte är redo för uppryckandet. Genom att missa uppryckandet, kan han sedan ångra sig, predika under vedermödans tid, och få räknas in bland de största själavinnarna under alla tider!

För det tredje, vedermöda över de onda. Till Tessalonikas troende, som utstod “förföljelser och lidanden” (2 Tess 1:4), skrev Paulus: “Guds rättfärdighet kräver ju, att de som vålla eder lidande få lidande till vedergällning” (vers 6). När? “När Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makt änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud…när han kommer för att förhärligas i sina heliga” (versarna 7-10). Här kommer Kristus med änglarna, i lågande eld, och låter straffet drabba de onda. Detta är också när han kommer för att förhärligas i sina heliga. Det finns inget hemligt uppryckande här! Även om det fanns två faser av den andra ankomsten, skulle detta inte kunna vara den första.

Dispensationella författare argumenterar vanligtvis för att uppryckandet kommer att inträffa före “vedermödans tid”, därför att Gud inte har bestämt kristna till vrede: ” Jesu Kristi församling har aldrig förutbestämts till att utstå vedermödans kval…Skriftställe: ‘Ty Gud har icke bestämt oss (som är födda på nytt) till att drabbas av vrede’ (1 Tess 5:9)”. Men om vad talar “vrede” i denna vers? Lägg märke till sammanhanget.

När Kristus nedstiger från himmelen, kommer troende att ryckas upp för att möta honom på skyn, och “plötsligt fördärv” kommer att drabba de onda “och de skola förvisso icke kunna fly undan”. Det är angående denna vrede – inte en vedermödans tid på sju år – som vi läser: “Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus” (Se 1 Tess 4:16-5:9). Kristna är inte bestämda till vrede, men bara några versar tidigare sa Paulus att de är bestämda till vedermöda! “Ingen bleve vacklande under dessa lidanden (thlipsis – vedermöda): Ty I veten själva, att sådana äro oss förelagda…Vi sade ju eder förut, att vi skulle komma att utstå lidanden” ( 1 Tess 3:3-4).

JAKOBS NÖD

En profetia återstår att överväga här – tiden för Jakobs nöd. “Ve! Detta är en stor dag, en sådan, att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jacob; dock skall han bliva frälst därur” (Jeremia 30.7). Eftersom denna beskrivning brukar termen “stor” och nämner nöd “sådan att ingen är den lik”, förutsätter dispensationalisterna att denna syftar på en slutlig vedermödans tid på sju år. Och eftersom detta är Jacobs nöd, inte församlingens, förutsätts det vidare att församlingen kommer att ryckas upp före denna tid! Men sådana slutsatser kan knappast rättfärdigas av sammanhanget.

Eftersom Jeremia är en lång bok – den näst längsta i bibeln – är många inte bekanta med sammanhanget i vilket profetian gavs. Jeremia varnade Israels folk upprepade gånger för att fiendearméer skulle komma emot dem; de skulle tillfångatas; de skulle bli straffade av Gud – om de inte omvände sig. De omvände sig inte, och nödens tid kom över dem. De tillfångatogs av Babels konung. Men, profetian löd: “Dock skall han (Jakob – Israel) bliva frälst därur”. Detta inträffade när Gud tillät folket att återvända från den babyloniska fångenskapen.

Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning! Frågen efter och sen till: pläga då män föda barn? Eller varför ser jag alla män hålla sina händer på länderna såsom kvinnor i barnsnöd, och varför har alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, en sådan, att ingen är den lik, Ja, en tid av nöd är inne för Jacob; dock skall han bliva frälst därur. Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot, att jag skall bryta sönder oket och taga det från din hals…Jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet, och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka…Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor…staden skall åter bliva uppbyggd på sin höjd (Jer 30).

1. Profetian om Jakobs nöd nämnde om “ett förfärans rop” (vers 5). Inträffade detta när Babels konung kom emot dem? Ja. “Vi syndade mot HERREN. Vi bida efter frid…efter en tid då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer. Man hör frustandet av hans hästar…hela landet bävar” (Jeremia 8:14-16).

2. Jakobs nöd skulle bli en tid av förskräckelse (vers 5). Kom förskräckelse över folket under denna tid? Ja. “Se, ett folk kommer från nordlandet…på sina hästar rida de fram…När vi höra ryktet om dem, sjunka våra händer ned…skräck från alla sidor” (Jer 6:22-26). “Faror och fallgropar möta oss, fördärv och skada” (Klagovisorna 3:47).

3. Profetian liknade Jakobs nöd vid en kvinna i barnsnöd. Detta inträffade också. “Vad vill du säga…skulle du då icke gripas av vånda såsom en kvinna i barnsnöd”? (Jer 13.21). “Ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig…ty nu måste du ut ur staden…ända till Babel” (Mika 4,9-10).

4. Det skulle bli en tid av nöd, en sådan “att ingen är den lik” (vers 7). Beskriver profetian nöden som drabbade det folket? Ja! Hesekiel, som använde ett språk som liknade Jeremias, sa: “Därför säger Herren…jag skall komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig…jag skall göra med dig, vad jag aldrig förr har gjort, och sådant som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers skull” (Hesekiel 5:8-9). När detta straff drabbade dem, sa Jeremia att det var större än straffet för Sodoms synd, Sodom som omstörtades i ett ögonblick (Klagovisorna 4:6). Daniel beskrev denna nödens tid med dessa ord: “Hela Israel överträdde din lag…därför utgjöts över oss den förbannelse…Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss…och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem” (Daniel 9.11,12). Sådana ordspråksmässiga uttryck användes av profeterna för att beskriva tider av nöd som var särskilt svåra.

5. Fastän denna tid av nöd skulle komma över Jakob, löd profetian: “Han skall bliva frälst därur…jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka” (Jer 30:7,10). De hade fått löftet att “när sjuttio år hava gått till ända i Babel, skall jag se till eder…föra eder tillbaka…jag skall åter upprätta eder…församla eder från alla de folk och orter, till vilka jag har drivit eder bort” (Jer 29.10-14). “Jag är med eder och vill frälsa eder” (Jer 42:11). “Så frukta då icke, du min tjänare Jacob…jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet…Jakob skall få komma tillbaka” (Jer 46:27). Den detaljerade redogörelsen om återvändandet från den sjuttio år långa fångenskapen i Babel beskrivs i Esra bok.

Här har vi alltså profetian om Jakobs nöd och befrielse fullständig tillsammans med andra bibelställen som återger uppfyllelsen, ofta i exakt samma ordalag. Allt passar ihop. Men vissa har lagt allt detta åt sidan och förutsätter att profetian är framtida pga. de avslutande orden: “…i kommande dagar skolen I förnimma det” (Jer 30:24). Om man läser uttrycket “i kommande dagar” är det lätt att förutsätta, att vad som avses är själva slutet av denna tidsålder. Men ordet kommande (som används flera gånger i Jeremia) uttryckte helt enkelt en odefinierbar framtid – “i framtiden” eller “senare skolen I förnimma det”.

När detta hade tillfullo inträffat, kunde de “förnimma” eller förstå uppfyllelsen av det som hade profeterats. I detta fallet var de “kommande” dagarna, dagarna efter deras fångenskap. Guds hus som de byggde efter deras återvändande var det “tillkommande huset” jämfört med det “forna” huset före deras fångenskap (Haggai 2:10). Efter deras återvändande hänvisades till profeterna som hade varnat dem före fångenskapen som “forna tiders profeter” (Sakarja 1:4; 7:7,12), vilket skulle betona dagarna efter fångenskapen – som jämförelse – som de kommande dagarna. Det är på detta sätt som uttrycket används i Jeremia 30. Det som Jeremia kallade “tiden för Jakobs nöd” är nu forntida historia – inte en period av vedermöda vid tidens slut!

EN SJUÅRIG VEDERMÖDANS TID?

Med så mycket tal i vissa kristna kretsar om en framtida sjuårig vedermödans tid – och alla diskussioner om uppryckandet kommer att ske före eller efter vedermödan – är det märkligt att ett enkelt faktum vanligtvis har förbisetts: Det finns inte en enda vers någonstans i hela Nya Testamentet som nämner om en sjuårig vedermöda!

Antyder vi att det inte kommer att finnas någon vedermöda vid tiden slut? Genom alla århundraden har kristna fått känna på tider av vedermöda – av den ena eller andra graden. Vi har ingen garanti för att den sista tiden kommer att vara något undantag. Men vi tror inte att kommer att bli den sorts vedermöda som vanligtvis framställs i dispensationella kretsar.

Bibeln lär att vid tiden för den andra ankomsten, tidsålderns slut, kommer människor att äta och dricka, gifta sig och bli bortgifta, plantera och bygga, köpa och sälja (Luk 17:26-30). I enlighet med detta, kommer sakerna att fortsätta i vad som anses som ett normalt, rutinmässigt mönster. Människor kommer att säga “allt står väl till, och ingen fara är å färde” (1 Tess 5:3). Men om “hela helvetet kommer att bryta lös” på jorden på det sätt som vissa har förkunnat, kommer människor säkerligen, efter att ha utstått detta under sju år, inte att kunna säga “allt står väl till, och ingen fara är å färde”.

H. Grattan Guinness skrev följande för ett antal år sedan, och han utryckte sig på ett bra sätt:
Om sådana tecken som vissa föreställer sig skulle föregå ankomsten, skulle samhällsskicket som förutsägs i dessa antaganden omöjligtvis kunna existera. Om ohyggliga, övernaturliga, olycksbådande händelser som man aldrig hört om skulle inträffa, skulle de då inte telegraferas ut samma dag till en överraskad värld och åstadkomma en sådan känsla av bestörtning att förväntan på att köpa och sälja, plantera och bygga, gifta sig och bli bortgift skulle bli totalt hämmad, och “allt står väl till, och ingen fara är å färde” skulle ingen ta i sin mun?

Med hänsyn taget till detta, fastslår vi att det inte kommer att bli denna sorts vedermöda som vissa har frammanat under de sista sju åren av denna tidsålder. Men ingen har varje detalj klart för sig, tid finns inte för arrogans eller dogmatism. Vi känner inte till dagen eller stunden för Kristi återkomst. Det viktiga är att vaka och vara redo hela tiden, “medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse” (Titus 2:13).

R. Woodrow

Gå till del 1

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se