Sola Scriptura:
Guds Ords auktoritet enligt Reformationen

Alla som vet något om 1500-talets reformation vet att dess lösenord var Sola Scriptura — ” Skriften allena.” Man hävdade detta mot påven, kyrkofäderna och kyrkomötena.

Luther och Calvins ” Skriften allena ” innebar minst fyra saker:

Skriftens nödvändighet
Skriftens auktoritet
Skriftens tillräcklighet
Skriftens klarhet

Skriftens nödvändighet

Skriften behövs därför att människan för det första är en levande, skapad varelse och för det andra är hon en syndare. Människans förblindade och förmörkade hjärta, hennes fångenskap under Satan och oförmåga att i egen kraft sträva efter sanningen gör att en objektiv uppenbarelse är ytterst nödvändig. Skriften behövs för att bevara Guds Ord åt människorna som ett objektivt vittnesbörd.

Luther sade att bland Guds folk finns ingen plats för någon viktigpetter eller besserwisser, “…utan där bör man höra, tro och hålla fast vid Guds Ord som är den enda källan till kunskap om Gud och andliga ting. Vi har ingen rätt att själva välja ut vad vi ska tro om Honom utan bör höra och lära från Honom.”

Bibeln är nödvändig. Sola Scriptura ska ses både som ett avståndstagande och en bekräftelse. Man tar avstånd ifrån människans förmåga att rätt lära känna Gud utanför Skriften och bekräftar att endast Bibeln kan ge den definitiva kunskapen om Gud. På grund av människans fördärv har hon berövats kunskapen om hur man blir frälst. Om en människa längtar efter frälsning måste hon vända sig till den i Skriften.

Calvin vinnlägger sig om att framhålla att Gud under både Gamla och Nya förbundet såg till att hans ord blev nedtecknat. På så sätt får människan en korrekt kunskap om Honom och behöver inte lita till någon prästerlig tolkning. När reformatorn talar om att apostlarna blev bemyndigade att förkunna det Kristus befallt, säger han:”Detta är en orubblig princip: Inget annat ord kan jämställas med Guds Ord eller få en sådan ställning i kyrkan som först lagen och profeterna och sedan apostlarnas skrifter har, och det är endast i Ordet vi finner det rätta sättet att förkunna.”

Calvin framhåller att Kristus begränsade apostlarnas uppdrag:”…när han befallde dem att gå och förkunna inte sina egna funderingar och idéer utan allt det som han hade befallt dem.”

Utan Bibeln har vi ingen uppenbarelse från Gud som kan rädda oss från synd och död. Sola Scriptura innebär Skriftens nödvändighet.

Skriftens auktoritet

Bibelns auktoritet är en förutsättning för dess nödvändighet. Skriften är nödvändig eftersom en auktoritativ gudsuppenbarelse från Gud själv är nödvändig för människorna. Det är emellertid nödvändigt att skilja mellan nödvändighet och auktoritet. Martin Luthers samtid erkände Biblens nödvändighet men när han insisterade på Skriftens auktoritet blev det stora motsättningar.

Luthers Sola Scriptura var revolutionerande eftersom det tillskrev Bibeln absolut auktoritet över påven, fäderna och kyrkomötena. Luther nöjde sig inte med tron på Skriftens relativa nödvändighet. För honom var Bibeln den enda auktoriteten. I Guds rike ska Guds Ord bestämma. Vi måste döma i enlighet med Guds Ord. Vi måste bedöma och betrakta alla under och mirakel i ljuset av Guds Ord för att kunna avgöra om de överensstämmer med Skriften. Vare sig han var i opposition mot Rom eller svärmarna tröttnade Luther aldrig på att framhålla Sola Scriptura — endast Skriften.

Inte heller Calvin kunde tolerera att Ordet underställdes någon mänsklig auktoritet. Kyrkans enda rätta kännetecken var regeln om Ordet. Calvin hävdar: “Eftersom kyrkan är Kristi Rike och han regerar endast genom sitt Ord, måste det vara uppenbart för envar att det är ren lögn att påstå att Kristi Rike kan finnas till utan sin spira — vilket är hans heliga Ord.”

Båda reformatorerna var bara alltför medvetna om att den syndiga människan strävar efter att vara sig själv nog. Hon vill själv vara en domare över det som försöker utge sig för att vara uppenbarelse. Guds Ord kommer inte till människan för att bekräfta hennes självpåtagna självbestämmande. Tvärtom utmanar Ordet människans auktoritet och kastar omkull hennes inbilska och fåfänga försök att få sista ordet.

Calvin ansåg det vara hädelse när kyrkan ville ha auktoritet över Ordet. Paulus förklarade ju att kyrkan är grundad av apostlarnas och profternas lära. Vi får inte resonera som om modern har dottern att tacka för sin egen födelse. Calvin förstod att om man tog avstånd från Ordets auktoritet, tog man avstånd från Kristus själv.

Moderna tankar om auktoritet delar inte Luther och Calvins åsikter. Intressant nog förutsades emellertid vår tids idéer av dessa Pauli söner i deras försvar av sanningen. Som vi redan har nämnt vill några idag tala om Kristus som den slutliga auktoriteten samtidigt som de avvisar Ordets auktoritet. Men enligt Calvin råder Kristus i och genom Ordet, inte åtskilt från det. Likadant resonerar man angående dem, som anser sig vara ledda direkt av Anden. Andens ledning utan eller istället för Ordet skulle bli alltför otydlig och ostabil. Kristus har förenat Anden med Ordet för att undvika en sådan ledning. Ordet och Anden hör ihop — de är oskiljaktiga.

De som vill hävda en auktoritet från många källor skulle göra väl i att lyssna till Luthers Sola Scriptura. Han och Calvin förkastade uppfattningen om att Skriften skapades av kyrkan och inte tvärtom. Kyrkan är byggd på evangeliet vilket är Guds Ords visdom och kraft.

Guds Ord bevarar kyrkan. Ja, kyrkan existerar på grund av Ordet och uppehålls av det. Luther var inte heller nöjd med sofisternas argumentering som satte kyrkan över Ordet eftersom den hade sammanställt kanon (de kanoniska böckerna, dvs den heliga Skrift. övers. anm) Här måste vi citera Luthers oförliknerliga svar:”Vilket fantastiskt argument! Jag godkänner Skriften. Därför står jag över den. Johannes Döparen erkänner och bekänner Kristus. Han pekar mot honom med sitt finger. Därför står han över Kristus. Kyrkan godkänner den kristna tron och läran. Därför är kyrkan överlägsen dem, otänkbart!”

Här behöver sannerligen ingenting tilläggas. För Luther och Calvin betydde Sola Scriptura Bibelns absoluta auktoritet. Deras inställning endast reflekterar Pauli hållning och därför borde den också vara vår.

Skriftens tillräcklighet

Vi kommer nu till Skriftens tillräcklighet. Återigen, denna benämning hör oupplösligt ihop med de två föregående. Människans föreställning (dvs tankar, åsikter) är inte bara delvis utan helt fördärvade. Inga mänskliga idéer behövs för att komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Bibelns nödvändighet gäller alla människor. Bibelns auktoritet gäller särskilt de pretensioner (dvs viljan att sätta sig över Skriften) som Rom och fanatikerna har. Ordets tillräcklighet utmanade de tillägg som filosofer och katoliker ville göra.

Sola Scriptura innebar ett avståndstagande från varje hopblandning av människo-ord med Guds Ord. Den helige Ande är närvarande i Ordets uppenbarelse. Varje undervisning som inte överensstämmer med Skriften måste avvisas, som Luther sade: “Även om det snöar mirakel varje dag.”

Luther föraktade inte kyrkans trosbekännelser utan accepterade dem helt enkelt därför att de hade bibliskt innehåll. Trohet mot Ordet var villkoret för Luther, inte bara angående kyrkans bekännelser utan detsamma gällde teologerna. Även om han, likt Calvin, ofta åberopade de tidiga teologerna böjde han sig inte för dem när deras läror stod i motsats till Skriften. Reformatorn förklarade:”Jag tänker inte lyssna till kyrkan eller fäderna eller apostlarna om de inte förkunnar och undervisar Guds rena Ord.” Skriften är tillräcklig.

Så länge teologerna hjälper oss att förstå den, hade Luther inget emot att åberopa dem. Men aldrig någonsin ansåg han att Skriften behövde kompletteras.”Ett kyrkomöte har ingen rätt att etablera nya trosartiklar även om den helige Ande är närvarande. Inte ens det apostoliska mötet i Jerusalem introducerade något nytt i trosfrågor… Ett kyrkomöte har både rätt och skyldighet att förbjuda och fördöma nya trosartiklar i enlighet med Skriften och den urgamla tron.”

Calvin intar samma hållning när han säger:”Vidare, de som har övergivit Skriften och inbillar sig att de funnit en annan väg att nå Gud på bör inte anses varavillfarelsens fångar utan bör snarare anses vara gripna av vansinne. För på sista tiden har förvirrade män uppträtt och med stort högmod tagit sig rätten att undervisa i den helige Andes namn. De föraktar allt läsande (av Bibeln) och skrattar åt dem som, i deras ögon, enfaldigt följer den döda och dödande bokstaven.”

Dessa fanatiker som åberopade Anden istället för Ordet, visade förakt för Ordet. De förnekade att Ordet var tillräckligt i sig själv. Men, Anden känns igen på att han är i harmoni med Skriften eftersom Ordet och Anden är oskiljaktiga. Idag är det många som gör anspråk på auktoritet på grund av karismatiska upplevelser medan andra har sin auktoritet i någon filosofi eller psykologi men inte i Ordet.

Vi behöver fastslå, åter igen, att Ordet är tillräckligt. Det behöver ingen komplettering varken av påvar, teologer, kyrkomöten eller annat. Inte heller behöver Ordet kompletteras av svärmare och fanatiker som ägnar sig åt sina egna uppenbarelser och visioner, och det behöver inga tillägg från vetenskapsmän, psykologer eller filosofer. Skriften är tillräcklig i sig själv.

Skriftens klarhet

Vi har behandlat Skriftens nödvändighet, auktoritet och tillräcklighet. Nu kommer vi till Bibelns inneboende klarhet. Om nödvändigheten riktar sig mot rationalismen, auktoriteten mot katolicismen och fanatismen och tillräckligheten mot eklekticismen (dvs att man utesluter och/eller lägger till läror till Skriften övers. anm), så vänder sig Skriftens klarhet mot prästvälde och expert-monopol. Rom överlät Ordet åt kyrkliga experter. Luther och Calvin slog sönder de kedjor som höll Bibeln fastkedjad vid den lärdes pulpet och gav Ordet till den enkle bonden.

I sin kommentar till psalt. 37 sade Luther:”Det finns ingen bok i världen som är mer lättförståelig än den heliga Skrift. Jämfört med alla andra böcker är den som solen i jämförelse med andra ljus.”

Luther anklagade påvedömet för att fördunkla Ordets inneboende ljus och för att undanhålla folket Bibelns entydiga sanning. Han protesterade:”De berövar Skriften dess enkla och orubbliga mening, de förblindar våra ögon så att vi stapplar omkring och inte får tag i någon tillförlitlig uttolkning. Vi har blivit förhäxade eller lurade medan de leker med oss precis som spelare leker med sina tärningar.”

Erasmus var inte bättre. Han begick allvarliga misstag enligt Luther när han hävdade att — bortsett från levnadsregler — hade Bibeln många oklarheter. I den trälbundna viljan klagar Luther:”Det är med sådana fågelskrämmor som Satan har avskräckt människor från att läsa de heliga Skrifterna och gjort att människor föraktar dem.”

Bibelns klarhet står inte i motsättning till protestantismens betoning av en omsorgsfull utläggning av Skriften. Calvin anmärker mycket träffande:”Eftersom vi borde vara nöjda med enbart Guds Ord, vad är det då för mening med att lyssna till predikningar varje dag, eller till vilken nytta är då pastorsämbetet? Har inte var och en av oss tillfälle att läsa Bibeln? Men Paulus har givit lärarna i uppgift att portionera ut Skriften, som en far som ger sitt barn mat, och som skär brödet i mindre bitar.”

Ordets tjänare måste sträva efter att lära sig mer och bli mer kunnig. Calvin säger: “Ingen kan bli en god Ordets tjänare om han inte först studerar.”

Calvin skulle mycket väl kunnat ha vår tid i tankarna när han säger:”Hur många (präster) ser man inte som bara helt flyktigt tittar i Skriften och är så lite hemma i den att de ändrar sina ståndpunkter så snart nya idéer dyker upp.” Skriftens klarhet får inte förleda oss till akademisk likgiltighet men får inte heller locka oss att tro att vi kan förstå innebörden av Guds Ord utan den helige Andes vägledning.

I en kommentar till Calvin skriver R.S Wallace: “Skriftens auktoritet kommer från den helige Andes vittnesbörd. Kyrkans vördnad för Skriften kommer främst från Andens vittnesbörd till varje troende att detta Ord verkligen är Guds Ord.”

Alltså när vi talar om Bibelns klarhet, avser vi den grundläggande klarheten. Det finns saker i Ordet som inte ens den frommaste av Guds barn kunnat utröna. Men genom den helige Andes nådefulla hjälp behöver ingen tveka eller undra över vad som behövs för vår frälsning och helgelse.

Reformatorernas syn på Bibeln

Nutida teologi tillskriver någon sorts gud högsta auktoritet medan Bibelns auktoritet endast anses vara relativ. Man vägrar blankt att ge Bibeln absolut auktoritet eftersom man menar att Gud då berövas sin absoluta auktoritet. Men, vi har konstaterat att för Luther och Calvin innebar Sola Scriptura ingenting mindre än Bibelns absoluta auktoritet. Båda reformatorerna ansåg Skriften vara värdig attributet högsta auktoritet — inte i Guds ställe utan på grund av att den uppenbarade vem Gud är. Sålunda utmanar Luther och Calvin den moderna kyrkan och kallar henne tillbaka till att erkänna Bibelns absoluta auktoritet som Guds Ord till kyrkan och världen.

Om modern teologi tillskriver en gud högsta auktoritet på Bibelns bekostnad, så sätter våra dagars evangelikalism, den troendes upplevelse som högsta auktoritet och degraderar därmed Ordet.

Luther och Calvin kämpade ständigt mot Roms anspråk på direktkontakt med Anden i och genom påven och kyrkomötena. Rom medgav att Anden talade i och genom Bibeln men hävdade att det inte var enbart där som Anden verkade, det var inte Andens slutgiltiga “arbetsställe.”

Som vi tidigare påpekat, angrep Luther kyrkomötenas rättighet att etablera nya trosartiklar. Därtill kom att Luther och Calvin måste försvara Bibelns auktoritet mot fanatikerna som skröt om sina uppenbarelser direkt från Anden. Idag är det, det mirakulösa, det ovanliga och det pragmatiska som avgör mångas hållning till Ordet, så att de endast finner sådant som stöder och bekräftar deras egna upplevelser.

Parollen “den som har haft en upplevelse blir aldrig svarslös inför ett argument” är utomordentligt farligt och anti-kristet. Ett mirakel, ett “förvandlat liv” vill man ibland använda som det slutgiltiga “beviset” för att få slut på allt argumenterande och istället anklaga de skeptiska för att stå emot Anden. Men om en åsikt inte överensstämmer med Bibeln är den felaktig, oavsett upplevelsen. Luther var klar på den punkten: “Det som inte stämmer med Skriften måsten avvisas “även om det snöar mirakel varje dag.”

Genom sin klarläggande undervisning om Skriftens auktoritet utmanar så Luther och Calvin både modern teologi och “evangelikalismen.” Se hur dessa reformatorer på ett fantastiskt sätt förklarar Ordet i predikande, undervisning och omfattande skrifter. Allt detta ger oss en fullständigt slående kontrast till större delen av vår tids teologi och predikande. Bibeln är skandalöst förbisedd i modern teologi och predikokonst.

Ta s k evangelikal predikokonst. Man får möta falsk dramatik. Man får höra befallningar och uppmaningar som fullkomligt smular sönder Guds folk. Oftast lyssnar man till en munvig predikants svammel. Men var finner man en noggrann utläggning av texten? Var finns en längtan efter att på rätt sätt presentera ett skriftställe? Är det till sist inte så att vår uppfattning om Ordet mera kommer fram i hur vi handskas med det än i vad vi säger om det? Har vi inte skiljt Anden från Ordet när vi dåraktigt anser att en gudstjänares bibelkunskap måste underordnas en känslomässig hängivenhet som vi kallar “andlighet?” Om vi verkligen tror att Anden ej kan skiljas från Ordet borde inte det resultera i högre kvalitet på bibeltolkning och bibelförklaring?

Luther och Calvins verkligt gedigna undervisning gör att vi måste ifrågasätta kvaliteten hos alla moderna kristna verksamheter. Bibeln är absolut nödvändig, den enda auktoriteten, helt och hållet tillräcklig och under Andens ledning är den “självförklarande.” Med andra ord: inga nya tillägg eller uppenbarelser behövs.

John Robbins

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se