En teologi är alltid någonting systematiskt. Den är en helhet vars olika delar måste passa ihop med varandra. Inom protestantismen kan vi idag se två urskiljbara teologiska system: Det ena kan vi kalla HÄRLIGHETSTEOLOGI och den andra KORSETS TEOLOGI.

Jag anser att det är av stor vikt att vi lär oss skillnaden mellan dessa båda system – dessa från varandra vitt skilda tänkesätt. För om vi gör det kommer vi med all säkerhet att inse hur omöjligt det är att kombinera de båda systemen med varandra

Predikan av evangelium

Härlighetsteologin förkunnar att frälsningen börjar med en engångsvistelse vid Jesu Kristi kors. Predikan om synd och om Guds nåd riktas uteslutande till den icke-troende för att “få honom frälst”. När han väl har blivit frälst kan han sedan sjunga:”Vid korset, vid korset, det var där jag fann ljuset och min syndabörda föll av mig…och nu är jag lycklig jämt…”.

Ofta när man diskuterar på vilket sätt evangeliet ska predikas och undervisas, kommer någon och säger: “Jag har redan varit vid korset. Jag har hört evangeliet en gång. Jag är ju frälst nu!” Det är uppenbart att en sådan person betraktar evangeliets predikan såsom enbart riktat till de icke-troende. Så snart man kommit till tro är förkunnelsen av korsets budskap – evangelium – ett passerat stadium.

Korsets teologi är helt annorlunda. Förkunnelsen om synd och nåd, eller lag och evangelium, riktar sig inte alls enbart till den oomvände syndaren, utan lika mycket till den som redan tror. Nämligen för att denna grundläggande undervisning ska åstadkomma helgelse i den troende. Predikan av lagen fortsätter att överbevisa den kristne om synd och leda honom till ånger, så att sedan evangeliets budskap ska kunna skapa en fördjupad tro på Jesu Kristi försoningsverk på korset.

Hur definieras omvändelsen?

Härlighetsteologin definierar omvändelsen som syndarens sorg över sina synder och hans beslut att aldrig synda mera. Omvändelsen är lika med syndarens beslutsamhet att försöka leva ett bättre liv. Innan syndaren kommer till tro måste han vända om ifrån alla de synder han är medveten om. En ofullständig omvändelse kommer därmed att få honom att tvivla om han verkligen har blivit frälst.

Korsets teologi definierar däremot omvändelsen som ånger och tro, snarare än ånger och mänsklig beslutsamhet. Medan lagens predikan leder till ånger och sorg över synden, leder evangeliets predikan till större tro på Jesu Kristi försoningsverk.

Helgelsen

Härlighetsteologin separerar det kristna livet från evangeliet. Så snart man kommit till tro får man en lista på vad man ska göra och inte göra. Dessa levnadsregler är så att säga “de evangeliska ordningsstadgarna”. Om man fortsätter att bryta mot reglerna eller till och med faller av ifrån tron, är lösningen en ny överlåtelse till Gud. Ibland kan detta handla om ett känslomässigt grundat beslut att hålla sina löften. Det finns däremot ingen anledning att återvända till korset, eftersom man ju redan varit där en gång – när man blev frälst. Nej, istället överlåter man sig ännu en gång till Gud, utifrån principen: “en gång frälst, alltid frälst”.

Korsets teologi tar aldrig den troende bortom korset. Predikan av lagen syftar aldrig till att förse oss med en lista på vad vi ska göra och vad vi inte får göra. Lagens predikan har istället som mål att driva oss tillbaka till korset, där evangeliet blir förkunnat om och om igen. Resultatet av detta blir att evangeliet om Jesus Kristus kommer att stärka vår tro på Honom. Den tron skapar sedan de gärningar som är det kristna livets kännetecken.

De som blandar härlighetsteologi med korsets teologi kanske till att börja med förkunnar lag och evangelium, men slutet på predikan blir alltid en lagisk uppmaning att efterleva vissa förhållningsregler. Detta brukar vanligtvis uttryckas med fraser som “skulle vi inte..” eller “låt oss..”. En sådan gudstjänst gör att man går hem – inte med glädje över evangeliet – utan med ambitionen att försöka leva ett bättre liv.

Helighet

Härlighetsteologin skapar en människotyp som tror att de är bättre än andra människor. “Att bli frälst” innebär att lyftas upp på en högre nivå. Man har blivit en bättre människa som lever på en nivå ovanför alla som inte blivit frälsta. Man tycker sig tillhöra “den moraliska majoriteten” till skillnad från dem som lever kvar i “den omoraliska minoriteten”. Det vittnesbörd man sedan delar med de ofrälsta, innebär att också dessa ska föras till tro, och därmed bli lika fina människor som man själv är. Föreställningen att frälsningen är liktydig med att man tar ett steg uppåt på helighetsstegen, föder i sin tur ambitionen att ta nya steg. Somliga lär att frälsningen endast är begynnelseupplevelsen; sedan gäller det att också se till att bli helgad. Detta kallas då för “nådens andra verk”, och betyder att den gamla syndanaturen tas bort, så att man inte längre är en syndare.

Vittnesbördet kommer då att innehålla tillägget att man upplevt den fullkomliga helgelsen, och om detta vittnar man inte endast för icke-troende, utan lika mycket för sådana kristna som fortfarande envisas med att kalla sig “syndare frälsta av nåd”. De senare får veta att man inte alls är en syndare längre, eftersom man har förstått att det går att klättra ett snäpp till på frälsningsstegen. De ska alltså upplysas om att de borde göra likadant.

Pingstvännerna (och de så kallade karismatikerna) lägger till ytterligare ett steg på helighetsstegen. De talar om ett dop i den helige Ande, en “andra välsignelse”, som manifesterar sig genom att man får tungotalets gåva och därmed tillgång till en kraft som inte tidigare fanns i ens kristna liv. Men det finns ännu fler steg att ta och upplevelser att göra. Den mycket populäre karismatiske showartisten Benny Hinn talar till exempel om fyra eller fem olika smörjelser som ligger och väntar på oss, bara vi vill klättra en bit till på helighetsstegen. De så kallade väckelser som brutit ut i Toronto och Pensacola erbjuder ett stort utbud av nya upplevelser: Man kan bli “slagen till golvet av Anden”, bli “full i Anden”, eller kanske stå och skaka med huvudet fram och tillbaka. Enligt vittnesbörden från dessa sammanhang kommer sådana upplevelser att leda upp till en högre andlig medvetandenivå och till en ny helighet – “från härlighet till härlighet”.

Vittnesbördet kommer från och med nu att inriktas på att man övertygar andra kristna att de måste komma med i de andliga rörelser man själv är en del av. Att de måste bli andedöpta, tala i tungor och helst också aktivt söka de ytterligare upplevelser som numera finns att få. Trots att man aldrig skulle säga rent ut, förstår alla att man tycker sig ha blivit en bättre sorts kristen genom dessa steg utöver det vanliga kristenlivet.

Om man däremot tar del av korsets teologi leder detta aldrig till en föreställning om att man blivit “bättre” än andra människor. Det är inte så att man av nödvändighet blir “bättre och bättre dag för dag”. Faktum är att förkunnelsen om lag och evangelium inte alls stärker medvetandet om en allt större helighet, utan tvärtom skapar denna förkunnelse en allt klarare insikt om den egna syndens djup. Resultatet blir att man får en växande tro på och uppskattning av Jesu Kristi frälsningsverk på korset. Vittnesbördet blir därför centrerat kring korsets budskap och vad Jesus gjort där, istället för att allting kretsar kring den egna frälsningsupplevelsen, den egna helgelsen, eller att man vittnar om sin allt större andlighet. Man har inte alls tagit ett nytt stort steg närmare Gud eller stigit upp till en högre helighetsnivå. Man talar helt enkelt inte om sin egen andlighet. Vittnesbördet är inriktat på nåden i Jesus Kristus.

Martin Luther definierar synden på ett träffande sätt, såsom, “människans inkrökthet i sig själv” . Medan en härlighetsteologi fortsätter att vända oss in mot oss själva, så att vi fortfarande är vår egen måttstock angående den växande heligheten, på ständig jakt efter nya andliga upplevelser, åstadkommer en korsteologi att vi istället vänder oss bort från oss själva. Lagens överbevisning leder oss då att bortse från våra goda gärningar och våra andliga upplevelser, för att vi istället helt ska förtrösta på Jesu blod och hålla oss till den enda giltiga rättfärdigheten, dvs till Jesus Kristus. Inte till oss själva!

Vilket system är det rätta?

En genomläsning av Nya Testamentet kommer alltid att ge bevis för att den systematiska teologi som aposteln Paulus representerade var en korsets teologi. Han var inte upptagen med sin egen andlighet utan talade alltid om Kristi kors. Han skröt med sin svaghet, kallade sig för “den främste av syndare”, och “jag arma människa”. Så vitt han kunde förstå var hans egen helighet och godhet att betrakta som avskräde i jämförelse med Kristi rättfärdighet. För Paulus kunde livskraften i både rättfärdiggörelsen och helgelsen uttryckas med sentensen: “Inte jag, utan Kristus”.

Men det är inte alls förvånande att härlighetsteologi i olika former attraherar den naturliga människan – det handlar ju om Adams teologi! Den är självcentrerad , och den är, kan man säga, definitionen av “populär kristendom” i vår tid. Sanningen är att härlighetsteologin inte är en biblisk teologi.

Den reformatoriska teologin – ett eko av Paulus teologi – är en korsets teologi.

D.Matzat

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se