Guds predikanter är sända för att predika evangelium, och inte meningslösa saker utan värde. Aposteln Paulus skrev: “Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium!” (1 Kor 9:16). Varje predikan ska definiera och utkristallisera de goda nyheterna, det budskap som ensamt är “en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). De flesta som säger sig predika evangelium, kan se att det finns falska evangelium som sprider sig. Nya testamentet talar om detta (2 Kor 11:4; Gal 1:6). Man kan läsa på många ställen, om människor som tillbeder falska gudar, och är efterföljare av falska Kristus. Eftersom detta nu existerar, är det då inte varje sann predikants plikt att predika evangelium på ett sådant sätt, att han urskiljer det ifrån alla falska evangelier? Vidare, att han urskiljer den ende sanna Guden, Bibelns Gud, ifrån alla falska gudar, och att han urskiljer den sanne Kristus ifrån alla falska? Ska inte det kristna evangeliet visa den verkliga skillnaden mellan frälsningens sanna grund, och all falsk säkerhet, och vad som är skillnaden mellan nåd och gärningar?

När evangeliet predikas riktigt, så uppenbarar det sanningen, och avslöjar det som är falskt. Evangelium kan definieras, särskiljas och identifieras. Det är inte ett godtyckligt budskap som lämnas åt människors subjektiva tolkningar och ideer. Det är inte olika budskap för varje människa. Det är samma budskap för alla människor. Evangeliet lägger inte vikten vid olika delar i läran, vid olika tidpunkter. Evangelium enkla budskap , kan man finna mycket i, men själva kärnan i budskapet, evangeliets hjärta är en specifik uppenbarelse från Gud. Evangelium är Guds löften. Det kommer ur nådens eviga förbund, vilket är ett löftets förbund (Gal 3:14-29). Evangeliet är predikan av allt som det förbundet innehåller, därför är det Guds löfte om en evig frälsning och slutligt kommande härlighet, som är grundat enbart i Jesus Kristus. Det talar om för hjälplösa, fördärvade, och fördömda syndare, att Gud vill frälsa syndare, enbart p g a vad Kristus gjort.

Evangeliets förkunnelse, innesluter alla delar av människans naturliga tillstånd, såsom fullständigt fördärvad syndare, främmande för Gud, och i behov av en rättfärdighet som han inte kan producera. Evangeliet både avslöjar vår fördömelse i Adam, och hur onda våra bästa ansträngningar är, för att få bort Guds vrede, och förtjäna Hans välbehag (Joh 3 : 18-19). Evangelium innehåller allt om Jesu Kristi Person, Hans tjänst, och hur Han fullbordade frälsningen. Hur Han fullständigt tillfredsställde Guds lag och rättvisa för en oräknelig mängd skyldiga, syndare som förtjänade helvetet. Evangelium är löftet om Kristi rättfärdighet, vilken uppenbarar Guds rättfärdighet, den enda grunden för frälsning. Detta är Kristi tillräknade rättfärdighet. Varje man som menar sig vara sänd av Gud till att förkunna evangelium, borde fråga sig själv: “Framhåller jag verkligen att löftet om frälsning, enbart är grundat på Kristus och Hans rättfärdighet, när jag predikar?”

Evangeliets budskap uppenbarar, särskiljer och identifierar den Sanne Guden och Frälsaren, som den som rättfärdigar de ogudaktiga, grundat på Kristi tillräknade rättfärdighet. Det uppenbarar och särskiljer den sanne Kristus, som den som var sänd av sin Fader, för att uppfylla alla villkor för frälsning, åt sina får. Det uppenbarar hur Han genom sin lydnad och död, såsom Ställföreträdare för sina får, upprättade en evig rättfärdighet, av obegränsat värde, genom vilken Gud Fader kunde vara rättvis, och ändå rättfärdiggöra syndare. Det befaller, och ger alla anledningar till, att syndare ska tro Guds löfte om frälsning genom Kristus, och att vända om ifrån tidigare avgudadyrkan och döda gärningar

Evangeliet håller fram och urskiljer sanningen, med en frälsande tro och omvändelse som mål. Men för att syftet med evangelium ska bli verkliga, genom Guds Andes kraft, så måste man predika löftena. Aposteln Paulus beskriver sin tjänst för de äldste i Efesus så här: “Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apg 20:21).
Det här bevisar ju, att det allra första gensvaret på evangelium, är att man omvänder sig till Gud, och tror Herren Jesus Kristus. Tro och omvändelse är oskiljbara. Omvändelse till Gud är målet med att predika evangelium.

“Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena, att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.” (2 Petr 3:9).

Medlet som vi når målet med, är en frälsande tro på Herren Jesus Kristus.

“Ty av nåden ären I frälsta genom tron och det icke av eder själva, Guds gåva är detn icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:9-10).

Evangeliets löfte, och en tro som rättfärdiggör

Tro är grundnåden, och det första sätt som tron uppenbaras på, är omvändelsen. Båda är de gåvor ifrån Gud, som genom den helige Andes verkar i oss, genom predikan av evangeli löfte.

“Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på sanningen. Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi härlighet.” (” Tess 2:13-14).

En frälsande tro, betyder att man tror på Guds löften om en evig frälsning, och en kommande härlighet i himmelen, vilket har sin grund enbart i Kristus, och att vi fritt och för intet får tillräkna oss Kristi rättfärdighet, genom tro, enligt Guds löfte. Tillsammans med en frälsande tro, kommer alltid omvändelse. Den börjar med att man får förändrade tankar om vem Gud är, och vad det kostar att blidka Honom. I en frälsande tro, så ser vi att inget annat än att vi får tillräkna oss Kristi rättfärdighet, vilket avvänder Guds vrede ifrån oss och vänder Honom till oss. Vi ser, att Gud endast kan rättfärdiggöra syndare p g a Kristi rättfärdighet. I en sann omvändelse så ser vi att alla våra försök till religion, moral, bättring och förändring, inte var något annat än ett försök till att göra oss en egen rättfärdighet. Vi ser att det var egna försök till att avvända Guds vrede och förtjäna Guds favör. Alltihop var döda gärningar, frukten blev död och onda gärningar, för de var alla gjorda i otro. Vi får upp ögonen för att den gud som godtar sådana gärningar, är en avgud, alltså var vi avgudadyrkare. Både tro och omvändelse, hör direkt ihop med predikan och tron på evangeliets löfte.

Skriften tar Abraham som främsta exempel, för att illustrera hur tro och omvändelse hör ihop med löftet. Abraham står som modell för den troende syndaren. Efter att Paulus beskrivit Guds väg till frälsning, grundad på Kristi rättfärdighet, och fritt tillräknad, genom tro, enligt Guds löfte, så illustrerar han denna frälsning i Rom 4 med Abraham som exempel:

“Han (Abraham) tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.” (Rom 4:20-22).

Vad lovade Gud Abraham? Läs Rom 4:18-19.

“Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva en fader till många folk, efter vad som var förutsagt: Så skall din säd bliva. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte, huru hans egen kropp var såsom död – han var ju omkring hundra år gammal- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.”

Vi ser hur det är relaterat till löftet, detta att Abraham och Sara, trots ålder, skulle få ett barn av Gud. Detta barn skulle bli Isak, löftesbarnet. Abraham trodde att universums Gud, den allsmäktige, var trofast, och att Han var kapabel att uppfylla det Han hade lovat. Detta förhärligade Gud. Abraham höll Gud för att ha alla de kvaliteter i sin karaktär, som Han verkligen har, speciellt Guds trofasthet. Ser vi nu till helheten av texten i Rom 4, så ser vi att löftet innebar mer än bara Isaks födelse. Ytterst, så innebar löftet Guds väg till att frälsa skyldiga syndare. Detta bevisas i många olika verser. Vi börjar med Rom 4:1-5:

“Vad skall vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke p g a nåd, utan p g a förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.”

Aposteln Paulus handskas här med frågan om Abrahams eviga rättfärdighet inför Gud, och på vilket sätt det gick till. Blev han förklarad rättfärdig p g a sina gärningar, eller var det p g a nåd, där frälsningen hängde på Abrahams ersättare? Paulus bevisar att det helt säkert var av nåd. Han har innan i Rom 1-3 visat, att det är helt omöjligt för någon syndare att bli rättfärdig genom laggärningar (Rom 3:19-20).

Guds löfte till Abraham som återges i 1 Mos 12 och 15, var både för det tillfället, och för evigheten. Från allra första början, gjorde Gud skillnad på Abrahams naturliga säd, och Abrahams andliga säd. Löftena till Abrahams naturliga säd, fick sin tillfälliga fullbordan här på jorden. Men ännu viktigare är, att det är, och kommer att bli, ett evigt förverkligande av löftena till Abrahams andliga säd, alla de som är “arvingar enligt löftet” (Gal 3:29).

Löftesarvingarna består av både judar och hedningar, en skara av skyldiga syndare, som är utvalda av Gud före världens begynnelse. De är friköpta av Kristus, kallade till tro och omvändelse av den helige Ande, genom att de hör evangelium, Guds löfte om en evig frälsning och kommande härlighet, grundad enbart på vad Kristus gjort.

Vi börjar se hur allt detta hör ihop, när vi inser, att det är genom Isak, löftessonen, som Messias (Kristus, kvinnans säd) skulle komma, efter köttet. Genom att uppfylla löftet till Abrahams naturliga säd, Israels barn, ville Gud ytterst visa, att Han skulle vara trofast i att uppfylla löftet till Abrahams andliga säd, alla de av nåden utvalda, alla de som tror Guds evangelium, Hans löfte om frälsning genom Kristus.

Vi ser, att både det tillfälliga och det eviga löftet var, och är begränsat. Det tillfälliga löftet var begränsat till Abrahams naturliga säd, Israels barn. Det var till dem, genom Abraham, som alla de tillfälliga löftena var ställda. På samma sätt, så är de eviga löftena, begränsade till Abrahams andliga säd. Gud har aldrig lovat, att frälsa alla utan åtskillnad. Gud har aldrig sänt Kristus till världen, för att frälsa alla utan åtskillnad.

Läran om en universiell frälsning, och en obestämd försoning, är inte biblisk. Den går emot evangelium, emot löftena. Den förminskar Guds kärlek, och Kristi lydnad och död, till något utan egentligt värde i sig själv, när det gäller syndares frälsning. Den upphöjer människans vilja och försök. Den gör frälsningen beroende av syndarens tro, omvändelse, och/eller bevarande, vilket är en frälsning av gärningar. Gud har lovat och lovar att frälsa alla syndare, som kommer till Honom genom tro på Kristus. De som tror på löftena om en frälsning, som är beroende av endast Kristus och Hans rättfärdighet. Men tron är varken orsaken till, eller grunden för deras frälsning. Detta ser man i löftena, och alla de som vägrar att tro dessa löften, kommer att förgås. Galaterbrevet 3:16 säger:

“Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans säd. Det heter icke: och åt dem som komma av din säd, såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: och åt din säd, vilken är Kristus.”

Löftet gavs åt EN, en ställföreträdare. Abraham, representerade den naturliga säden, Israels barn. Men den går bortom det tillfälliga, och in i det eviga. “Och åt din säd, vilken är Kristus”. Kristus representerar den andliga säden, alla arvingar enligt löftet. Sanningen om ställföreträdandet, representationen, vilken är mycket viktig, ser vi styrkan av i evangelium. Det eviga löftet gavs åt en Medlare och Säkerhet (Kristus). Alla villkor för löftets uppfyllelse lades på Honom. Han representerar många. Huvudet representerar kroppen, vilket är Församlingen. All förtjänst av hela Hans frälsningsverk blev tillräknat Abraham, som den enda grunden för Abrahams frälsning.

Detta ger oss lite insikt i vad Paulus skrev i Rom 4:22. När det handlar om hur det löfte är, som blev givet till Abraham, så står ordet “det” inte för Abrahams tro, utan för förtjänsten av Kristi hela frälsningsverk. Tron är given av Gud, p g a nåd, och den helige Ande tillämpar den på oss. Den är subjektiv, och kan inte bli oss tillräknad. Liksom fördömelsen p g a Adams synd, blev tillräknad alla dem som han representerade, så blir meriterna av Kristi lydnad och död, tillräknad alla dem som Han representerar (Rom 5:18-19).

Därför hänvisar ordet “det” till att Abraham fritt fått tillräkna sig Kristi rättfärdighet, genom tro. Guds förbund med Abraham, var av nåd, ett oåterkalleligt och ovillkorligt löfte. Gud ställde alla villkor för Abrahams frälsning på den utlovade Messias, Kristus, Abrahams Ställföreträdare! Kristi rättfärdighet och att Han fullständigt tillfredsställt Guds lag och rättvisa, tillräknades Abraham, som den enda grund för Abrahams frälsning.

När Skriften talar om att Abraham trodde Gud, så hänvisar den till dessa löften, främst det som gäller Abrahams eviga frälsning, som är grundad i Kristus och endast Honom. Alla de andra löftena, så även löftet om Isak, är underordnat detta. Förstod Abraham allt detta? Det fanns mycket angående den kommande Messias som Abraham inte förstod. Många ting hade ännu inte uppenbarats. Men Abraham förstod att han var en syndare, som var i behov av en rättfärdighet, som han inte själv kunde åstadkomma. Han förstod att Gud är helig och rättvis, och omöjligt kan rättfärdiggöra en människa, grundad på människans handlande och uppförande. Han förstod, att Gud hade givit ett löfte, om en evig frälsning, och kommande härlighet, som var grundad i en kommande Messias, som skulle vara både Gud och människa. Han visste att Messias skulle, genom sin lydnad och död, upprätta en evig rättfärdighet, genom vilket en rättvis Gud, kunde rättfärdiga de ogudaktiga. Därför trodde Abraham på “Honom som gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom 4:5). Abraham förstod att frälsningens grund är Kristi rättfärdighet, som fritt tillräknas, och mottages i tro.

I Johannes 8:56 säger Herren “Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.” Abraham hade en full förvissning, om att Gud skulle uppfylla sitt löfte, om en evig frälsning, som var grundad i den kommande Messias rättfärdighet. Abraham trodde alla andra löften, även de tillfälliga, som hörde ihop med detta främsta löfte. När alltså Rom 4:5 säger att hans tro räknades honom till rättfärdighet, så säger den inte att själva tron blev tillräknad Abraham till rättfärdighet. Tro är förlänad, inte tillräknad. Robert Haldane skriver i sin kommentar över Romarbrevet att, det grekiska ordet som översatts med det engelska “for” i detta uttryck, och i vers 3, skulle mer riktigt översättas “unto” som i Rom 10:10. Då blir meningen denna: Hans tro är redskapet till att motta rättfärdighet.

Själva tron är inte grunden för frälsning, och har ingen del av den heller. Tron vänder inte bort Guds vrede, och förtjänar Hans välbehag. Detta fatala misstag begår mängder av bekännande kristna, vilka i verkligheten tror ett klurigt förklätt system av gärningar, vilket går under namnet nåd. Rättfärdighet vänder bort Guds vrede och förtjänar Guds välbehag, därför att det fullständigt tillfredsställer både Guds lag och Hans rättvisa. Rättfärdighet är vad vi måste ha, för att bli rättfärdiga. Tron är medlet med vilket vi mottager den rättfärdigheten. Det har redan blivit klart för oss i Rom 1:17 att rättfärdighet och tro är två skilda saker, med olika betydelse. Men bägge återfinns alltid, i dem som är rättfärdiggjorda.

“Men att det så tillräknades honom, det är skrivet, icke såsom gällde det allenast honom, utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom 4:23-25).

I Rom 4:23-25 talar aposteln om för oss, att Gud lovat, att tillräkna samma rättfärdighet, till alla dem som tror på samma löfte som Abraham. ‰terigen, så hänvisar detta till löftet om en evig frälsning, grundat enbart på Kristus. Gud måste handla strikt rättfärdigt och sant. Han måste förbli helig och rättvis i allt sitt handlande. Han kan inte låta en syndare få del i det eviga livet, på bekostnad av sin helighet, lag och rättvisa. Så, den eviga välsignelsen av löftets arvingar, Abrahams andliga säd, beror på att Kristus har tillfredsställt alla villkor för nådens Förbund, vilket är ett förbund enligt löftet.

Genom att Kristus har tillfredsställt alla villkor, så är det möjligt för Gud att vara rättvis och helig när Han rättfärdiggör de ogudaktiga. Alla de, som har Abrahams tro, och gör de gärningar Abraham gjorde (Joh 8:39), kommer att be om Kristi rättfärdighet som den enda frälsningsgrunden. De kommer att vända om ifrån tidigare avgudadyrkan och döda gärningar. Där rättfärdighet är tillräknad, ges alltid tro med en gång, så att man kan ta emot den. Vi kan inte åtskilja den tillräknade rättfärdigheten med den frälsande tron. Tron kommer av att man hör Guds Ord (Rom 10:17). Detta Ord är evangelium, vägen till frälsning, genom Kristus enbart, enligt Guds löfte.

Detta visar att Gud har lovat att frälsa ett visst antal syndare, och att Han är kapabel att göra det också. Kristus kom, för att frälsa sitt folk ifrån deras synd. Det gjorde Han genom en verkningsfull och definitiv försoningsakt. Som deras Ställföreträdare, så led Han och dog. Genom det så måste Hans folk rättfärdiggöras, helgas och komma in i härligheten. Gör det faktum, att Gud lovat att frälsa ett visst antal syndare, och att Kristus gjort en definitiv försoningsakt, att syndare som hör evangeli löften och som vill bli frälsta av nåd, blir utestängda ifrån Himmelriket? Blir någon utestängd, som verkligen vill lära känna Gud, och behaga Honom, genom en frälsning som förhärligar varje del av Guds heliga karaktär, och upphöjer Kristus som Medlare, och som utestänger all stolthet hos syndare? NEJ! Det kommer inte att finnas någon syndare i helvetet, som säger att de sökte Gud enligt Hans löfte, men kunde inte finna Honom, för att Gud inte tillät dem. ‰ andra sidan, så kommer det inte att finnas någon frälst syndare i Himmelen, som säger att de är där, p g a något i dem själva. Det är Kristi rättfärdighet som den uppenbaras i evangelium, som berättigar en syndare till hela Guds nåd.

Varje syndare som hör detta löfte, blir uppmanade. De får se Guds nåd, och bjuds in att fritt mottaga den. De får vila på Guds väg att frälsa och förkastar alla falska läror. Om någon syndare stängs ute ifrån Himmelen, så är det p g a sin självrättfärdighet, självkärlek och religiösa stolthet, i det han håller fast vid att frälsningen beror på syndaren, vilket är i strid med löftet.

“Och han sade till dem: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.” (Mark 16:15, 16).

Kristus gav lärjungarna uppdraget att predika evangelium. Evangelium är Guds löfte om en evig frälsning, grundad enbart på Kristi meriter. Den skall predikas till alla, utan åtskillnad. Gud lovar, i sin trofasthet, att alla som tror detta speciella löfte, ska bli frälsta. Dopet är den utvärtes bekräftelsen på, att en överbevisad syndare redan har fötts på nytt, och omvänt sig, och att han tror, har tagit emot, och underordnat sig Guds sätt att frälsa i Kristus. Alla de som tror ska bli frälsta. Denna frälsning är följden av, ett definitivt och ovillkorligt löftes-förbund. Evangeliet i sin tur, är predikan av detta löfte.

Om detta löfte predikas rätt och riktigt, så kommer de syndare som tror det, förväntansfulla till Fadern, i full förvissning, om att Gud, som är trofast, uppfyller sitt löfte. Alltför många presenterar frälsningen, som om Gud vore nyckfull, när det gäller syndares frälsning. Alltför många tror att de upphöjer Guds allsmäktighet när de säger “Kom till Kristus, så får du se om Gud vill frälsa eller ej”. Detta är tvärt emot Guds löfte och Hans allmakt och trofasthet, när det gäller Hans frälsning av syndare p g a Kristi rättfärdighet.

“Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag; jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket. Så hören nu på mig, I stormodige, I som menen, att hjälpen är långt borta. Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta, och min frälsning dröjer icke; jag giver frälsning i Sion och min härlighet åt Israel.” (Jes 46:9-13).

Gud visar att hela Hans allsmäktiga och heliga karaktär, är engagerad i att frälsa syndare, på grund av Kristi tillräknade rättfärdighet. Gud är trofast, och frälser varje syndare som förväntar sig frälsning, på denna enda grund. Vi kan inte säga till alla människor utan åtskillnad, att Gud älskar dem, och att Kristus har dött för dem. Det vore detsamma som att säga till alla människor, att deras frälsning är säkrad utan vidare. Vi kan, och vi ska, säga till alla människor, att de är långt ifrån rättfärdighet, den rättfärdighet som svarar emot de krav som Guds lag och rättvisa ställer, och att de omöjligt kan producera en sådan.

Däremot så kan vi, och är skyldiga att säga till alla människor, att Gud fört en sådan rättfärdighet till oss, genom att Han sände Kristus i världen såsom vår Ställföreträdare, för att upprätta den enda rättfärdighet, genom vilken Gud kan frälsa oss. Vi är också skyldiga att säga till alla människor, att frälsningen väntar inte. Det är farligt att vänta, och tro att det går bättre att bli frälst senare. Vi ska också tala om för alla människor att Gud placerat frälsningen i Sion, för Israels Hans härlighets skull, och att Gud själv verkar för att frälsa alla dem för vilka Kristus levde och dog. Vi ska också tala om för alla, att Gud vill frälsa syndare, all dem som söker denna frälsning, i Kristus. Vi vet, att alla de som söker denna frälsning, har Gud sökt först.

Evangeliets löfte och en sann omvändelse

Vi har sett, att det första beviset för frälsning, är tro på evangelium, löftet. Detta är en tro som rättfärdiggör, vilket är en gåva ifrån Gud, som kommer genom den helige Andes kraft vid den nya födelsen. Det andra beviset för frälsning, är också direkt relaterat till löftet. Det är omvändelse. Alla sanna troende vet, enligt Guds vittnesbörd, att vi av naturen är i ett tillstånd av avgudadyrkan, liksom Abraham var, innan Gud frälste honom. Detta tillstånd beskriver Bibeln på många sätt: “ogudaktiga”, “Guds fiender”, “främmande för Gud”, “köttsliga”, “under mörkrets makter”, “under lagen”, “syndens tjänare” o s v. Alla dessa termer beskriver utan undantag, naturen före frälsningen, hos alla kvinnor och män. Dessa fraser beskriver de religiös, liksom de icke religiösa, de moraliska såväl som omoraliska. Bibeln lär oss både i lagen och evangeliet, att före frälsningen är vi fördömda, och alla våra försök till religion och moral är alltigenom onda och döda gärningar (Joh 3:18-19).

De är inte onda p g a att vi är för omoraliska eller oseriösa. Det finns många som innan de är frälsta, tar sin religion på största allvar. Nej, gärningarna är onda för att personen som gör dem är i ett tillstånd av fördömelse och avgudadyrkan, och i okunskap om Guds verkliga helighet. En sådan person vet inget om den enda grunden för frälsning, och därför är alla hans försök till religion och moral, i olika mån, försök till att avvärja Guds vrede och förtjäna Guds välbehag. Detta strider emot Guds förhärligande i frälsningen, och emot att Kristus ensam är mäktig att frälsa. Det strider emot Guds löfte om frälsning av nåd.

Ibland de människor som lever i ett tillstånd av avguderi, finns det många olika personligheter, raser och kulturer. Där finns både män och kvinnor, moraliska och omoraliska, religiösa och icke religiösa människor. Det är alltså många olikheter ibland dem, men ett har de gemensamt. De är alla under fördömelse, i saknad av en frälsande kunskap om den sanne levande Guden, och Jesus Kristus som Han har sänt. De saknar alla en rättfärdighet, som svarar mot vad Guds helighet kräver. De söker alla efter frälsning och Guds välbehag, på sätt som vanärar Gud, skämmer ut Kristus, och ger syndaren utrymme att förhäva sig (Rom 3:10-12).

Om man säger att människor i detta tillstånd inte är uppenbara avgudadyrkare, så går man emot vad Gud uttryckligen vittnar om. Gud säger att “han som har Sonen, han har livet”, och ingen av oss, av naturen eller p g a vad vi gör, har Sonen. Av naturen har vi varken Fadern eller Sonen. Av naturen har vi inte den rättfärdighet som Gud kräver, och vi kan omöjligt producera den. Av naturen har vi ingen kunskap om Gud, och är därför i ett tillstånd av avguderi, såsom Abraham var när han bodde i Ur i Kaldeen.

Detta är vad en sann omvändelse består av. Det är detta som gör att Gud befaller varje syndare som hör evangeli löfte, att förändra sitt sinne. Att tro evangelium, att följa Kristus och vända om till Gud, är lika med att man bryter banden till det gamla livet. Det är också att man håller med om, att innan man hört och trott evangeli löfte om en frälsning, som enbart är grundad på Kristi rättfärdighet, så var alla våra försök av ondo och avgudadyrkan. Det är det här som är allra svårast för en syndare.

Om det inte sker i Guds Andes kraft, så är det en omöjlighet för människan att bli född på nytt. Om vi tror evangelium, fruktar Gud och älskar Kristus, och om vi önskar att se syndare bli frälsta, så måste vi predika evangelium, klart och tydligt. Vi får inte ge något rum för syndare att sätta sin egen definiering av vad Guds löfte är. Gud drar alla slutsatser för oss, annars drar vi av naturen fel slutsatser. Syndare måste få höra vad en sann omvändelse innebär, och de måste förstå, att var och en som inte omvänder sig, förgås.

Det är genom att predika evangelium, som man når fram till detta. Av naturen, så vet vi ingenting om en tillräknad rättfärdighet. Av naturen vet vi att “gör och lev, var olydig och dö”. I vårt naturliga tillstånd, så vet vi att det är synden som är vårt dilemma när det gäller vår relation med Gud, och vi tror på allvar att våra försök till moral och godhet ställer allt till rätta. Det är ifrån dessa tankar vi måste omvända oss. Genom tron på Kristus, måste vi ändra våra tankar om vem Gud är, och vad som är den enda grunden på vilken Han vill frälsa oss, bevara oss, och föra oss till himmelen. Vi måste ändra tankarna om oss själva, och inse, att det är en omöjlighet för Gud att frälsa oss på grundval av våra religiösa och moraliska försök. Vi måste ändra våra tankar om vem Kristus är. Vi måste inse att Han är den segrande Frälsaren, som uppfyllt alla villkor för vår frälsning, och att Han har säkrat vår kommande härlighet, genom sin rättfärdighet enbart.

Genom att vi predikar evangeliets löfte om frälsning med grunden enbart i Kristus, klart och tydligt, så vidhåller vi syndarens ansvar att tro evangelium, omvända sig ifrån avgudadyrkan och döda gärningar, och att bevaras i tron. Några har fördömt detta, och sagt att om man framhåller för syndaren att han måste tro och omvända sig, så är det lagiskt. Men vad dessa personer inte förstår är, att själva evangeliet, löftets budskap, tar bort allt som kan verka lagiskt och få oss att tro att syndaren måste uppfylla vissa villkor. Tro är nödvändig för att bli frälst, men inte som en merit till att förtjäna frälsningen, utan som ett medel till att ta emot, och bli förenad med Kristus.

Tron, tror på Guds löfte om frälsning baserad på Kristus enbart! Kunskap är nödvändig, eftersom tron kommer av predikan, predikan enligt Guds Ord (Rom 10:17). Kunskapen som är nödvändig är, om evangeliets löfte. Omvändelse är nödvändig av samma anledning, och det innebär förändrade tankar om evangelium. Vi måste omvända oss ifrån alla tankar som handlar om att frälsningen hänger på något i oss. Vi ska fortsätta att hålla oss kvar, och tro att den kommande härligheten är klar för oss, inte p g a vissa tillstånd och omständigheter vi möter, utan enbart på grund av Kristi tillräknade rättfärdighet.

I omvändelsen ifrån döda gärningar och avgudadyrkan, som sker vid frälsningen, börjar all sann omvändelse. All omvändelse som skett före, är lagisk och frukt av vårt naturliga samvete (2 Kor 7:9-10). Under tiden som vi växer i nåden och kunskapen, så ändras ju inte hela tiden vår uppfattning om vem Gud och Kristus är, och vad som är den enda grunden för frälsning. Däremot så kämpar vi ständigt emot vår synd, emot rädsla för lagen och tvivel. Vi får ständigt omvända oss ifrån dessa saker, allteftersom vi ser mer och mer av vår egen syndfullhet och Guds helighet och kärlek. Detta är den sida av omvändelsen som sker kontinuerligt. Vi kan kalla den en Guda-given sorg över synden. Vi skäms över vår synd, utan att vara rädda för straff, eftersom vi vet att Guds vrede för evigt har avvänts ifrån oss, genom Kristi blod. Vi har några utmärkta exempel på detta i Jobs och kung Davids liv (Job 42:5-5; 2 Sam 12:1-16); Ps 51; Ps 130:3-4).

Detta är bevis för att en syndare verkligen fruktar Gud. Detta är att vörda och respektera Guds karaktärs ära, såsom den uppenbaras i Hans löfte om frälsning med grund i enbart Kristus. Det är detta som för fram till en sann kärlek till Gud och till bröderna. Vi som tror vet att vi kommer till korta när det gäller just kärleken. Men vi kan se att vi har en kärlek som vi inte haft tidigare. Det är en kärlek som kommer ifrån en frälsande tro och en sann omvändelse. Vi älskar nu våra bröder i Kristus, bristfälligt och inte så som vi önskar vi kunde. Vår kärlek kan inte på något sätt göra oss stolta. Men vi har kärlekens princip inom oss. Det är det här som gör att vi vill stå på samma sida som våra bröder, emot alla system av läror som vanärar Gud, förminskar Kristi person och verk, och ger syndare tillfälle till förhävelse. Det här gör, att vi vägrar att tala frid till syndare som inte tror evangelium.

Sammanfattning

Visst är det fantastiskt att vi kan se Guds härlighet och visdom i ett så enkelt budskap! När vi predikar evangeliets löfte, så tar Gud bort alla lagiska föreställningar, och upprättar allt till sin rätta natur och plats, som har med frälsningen att göra. Ett av de mest förödande misstagen idag är, att man placerar själva tron, istället för enbart Kristus, som det som gör skillnad på himmel eller helvete. De flesta som bekänner sig vara frälsta idag, har aldrig ens hört evangeli löfte, eller så kan de inte ens föreställa sig att tron har någon del alls i frälsningen. De måste se, att det är omöjligt för Gud att förhärliga sig, om frälsningen är beroende av syndaren, hans tro, omvändelse eller bevarande. De måste se att den enda grunden för frälsning och frid med Gud, är enbart Kristi tillräknade rättfärdighet. Syndaren befalls att tro att Kristus gjort allt som behövs, genom att upprätta denna rättfärdighet, enligt Guds löfte. Detta är vad vi lär oss när vi läser Ef 2:8-9- “Ty av nåden ären I frälsta genom tron och det icke av eder själva, Guds gåva är den icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig”. Kristus måste få all ära för frälsningen.

När vi predikar evangelium så upprättar vi ett välsignat faktum. Alla de uppmaningar som ges till den troende om att bevaras, lyda och leva rent och rättfärdigt i världen, är motiverade av att den kommande härligheten är garanterad p g a Kristi rättfärdighet. De troende ska inte lyda Gud för att förtjäna Hans välbehag och välsignelse, inte heller för att försäkra sig om att komma till himmelen, utan som svar på Guds kärlek och nåd, i Kristus. I en sann lydnad, ska den troende vila i Kristus och veta, att han säkert kommer till himmelen, p g a Kristi rättfärdighet, enligt vad Gud lovat. Detta är vad som menas med “barnaskapets ande”.

Nu ser vi, att det centrala ämnet i vårt budskap, är evangeliets predikan. Det bör vara grunden för all undervisning, för all tillväxt i nåden och motivet till lydnad. Det här löftet är nu inte det enda som vi befallts att predika, men allt annat måste predikas i ljuset av detta löfte. Vi måste gå vidare in i andra områden, men utan att lämna evangeliet bakom oss. Vi ska bygga på detta centrala budskap för syndares frälsning, och kunskap för Guds folk.

B.Parker

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se