Rodney Howard-Browne & “TorontoVälsignelsen” del 2

Howard-Brownes undervisning

När jag läste Howard-Brownes bok “Vidrörd av Gud” måste jag instämma i mycket av hans undervisning. Han koncentrerar sig både i sin bok och i sina predikningar, på Guds smörjelse, vad den är, och vilket ansvar den för med sig och vilka fallgropar som finns. Han uppmanar till ett heligt liv och till att söka Gud med hela sitt hjärta.

Howard-Browne konstaterar att Guds smörjelse inte är en formel utan en gemenskap med Jesus. Howard-Browne säger att den tidiga kyrkan hade själva innehållet medan vi i vår tid bara har formeln kvar. Han säger också att Guds kraft borde vara påtaglig och en verklighet i våra liv.

Jag måste hålla med om att detta är ett problem i våra kyrkor idag. Oftast söker man efter undren och miraklen enbart för dess egen skull eller så försöker man sig på 12-stegsprogram och personlighetstester för att få reda på sina andliga gåvor. Resultatet blir total förvirring.
Howard-Browne ställer sig också tveksam till en del överdrifter i andlig krigföring — när man skriker och rasar mot djävulen i stället för att be. Han kallar det ett “andligt Nintendo spel” och anklagar många för att leva i en fantasivärld angående andlig krigsföring.

Howard-Browne riktar många anklagelser mot självutnämnda profeter och apostlar. Han kallar dem “karismatiska gurus” som alltid uttalar tvetydiga profetior eller apostlar vars största ambition är att få bestämma över andra om så bara några få. Svaret på dessa missförhållanden är — säger Howard-Browne — att vara ledd av Guds Ande, att vara lik Jesus som sade att han endast kunde göra vad Fadern sade åt honom att göra.

Medan Rodney Howard-Browne delger oss värdefulla sanningar, avslöjar han också hur en del s.k gudsmän arbetar. Deras utsida stämmer inte alltid överens med insidan. Han berättar hur en del predikanter faktiskt köper stora korståg i tredje världen och betalar en dollar per man eftersom stora åhörarskaror gör sig bra på TV (och i färgglada broschyrer). På så sätt motiverar dessa predikanter människor i rika länder att skänka mer pengar till sina organisationer. (Jag vill påpeka att inte alla evangelister med inriktning på u-länderna gör sig skyldiga till sådant)

Howard-Browne fördömer också dem som via postorder skickar krims-krams till folk och utlovar Guds smörjelse om dessa småsaker används som kontaktpunkter. Detta till trots skäms inte Howard-Browne för att berätta att Oral Roberts lade händerna på honom. Seden med kontaktpunkt och “seedfaith” – metoderna hör till Oral Roberts traditioner. Men Howard-Brownes undervisning om hur pastorer bör handskas med pengar är bra.

“Om Gud inte kan anförtro oss Mammons orättfärdiga pengar, hur ska han då kunna anförtro oss den sanna rikedomen från himlen? Det är inte så underligt att vår tids kristna så sällan får uppleva Guds kraft såsom den beskivs i Apostlagärningarna.”

Här har vi äntligen den springande punkten som gör att vi skriver detta. Församlingen förväntar sig att Gud ska arbeta övertid för att välsigna oss med sina gåvor och under. Ändå är det så att kyrkan i stort har ett ledarskap som präglas av misskötsamhet och låt gå mentalitet. Väldigt få är villiga att bli granskade i ljuset av Guds normer. Det är just i ansvarsfrågan som jag inte kan dela Howard-Brownes resonemang –särskilt när det gäller att avslöja dem som kommer med falska läror. Han anser att det är fel att kritisera den som säger sig vara en Guds man. Han har skarpa ord för dem som vill ställa sådana män till svars:

“Det är förvånande att det alltid är de som inget vill göra för Gud som vet hur saker och ting ska göras. Det finns organisationer som börjar med att avslöja sekterna men sedan vänder sig mot Kristi kropp likt kannibaler. De baserar hela sitt arbete på Guds tjänares misslyckanden”.

Det där gör ont. Men jag tänker inte be om ursäkt. Satan verkar i kyrkan likaväl som utanför den. De farligaste lärarna är de som vunnit människors förtroende genom att predika bibliska sanningar men som sedan lägger till obibliska och utom-bibliska felaktiga läror. Lite surdeg syrar hela degen.

När vi avslöjar obibliska läror är det viktigt att göra det utan att fördöma hjärtat hos dessa falska lärare. Det är de olika lärofrågorna vi måste ta upp, frimodigt och i all ödmjukhet. Därför behöves något, som få kristna i våra dagar längtar efter, nämligen urskillningens nådegåva. Urskillning innebär att utifrån Guds Ord känna igen felaktiga läror. Det är inte alltid det har att göra med demoner. Guds Ord är den enda måttstocken för att bedöma trossatser och olika religiösa beteenden.

Howard-Browne kristiserar gärna dem som försöker bedra och utnyttja Kristi kropp. Men han vill inte namnge någon. Han anklagar många för bristande integritet, men samtidigt delar han talarstol med just sådana män.

Hur kan en sann Herrens tjänare uppträda tillsammans med män som hävdar att vi är gudar och att det inte är Jesus död som frälsar oss utan hans lidande i Helvetet och som uttalar förbannelser över människor som inte ger pengar till deras rörelser och säger att Gud ska överge dem, och att de ska råka ut för skilsmässor och ekonomiska svårigheter och liknande. Ändå är det sådana budskap som kommer från dem Howard-Browne samarbetar med.

Hur kan en gudsman vilja ta emot handpåläggning av någon som gång efter annan hävdat att Gud befallt honom att göra något men att det sen inte blir gjort och ingen utlovad välsignelse kommer. Det enda som händer är att människor frånluras sina pengar. Det smärtar mig att någon som kan undervisa så fint på många områden kan gå emot sina egna ord. Howard-Browne insisterar på att gudsmän måste ha integritet. Han påstår: “Det enda jag gör på mina möten är att jag låter den helige Ande komma och verka fritt.”

Jag anser att detta uttalande är falskt, när vi ser hur det verkligen går till på Howard-Brownes möten. Låt oss vänta med att bedöma om Gud vill fylla oss med glädje på skratt i Anden-lärans sätt eller inte. Låt oss först fråga: Hur manifesteras den här glädjen på mötena?

Ett Howard-Browne möte

Det följande är ett koncentrat av ett möte som hölls i Carpenter’s Home Church och även sändes via TBN (Trinity Broadcasting Network). Händelserna återges ordagrant och är typiska för Howard-Brownes möten. Ibland kommenterar vi händelserna.

Rodney Howard-Browne börjar med att uppmana publiken att inte acceptera något bara för att det sägs ske i Herrens namn. Han gör sig lustig över dem som hamnat i stel formalism och ritualism och ger exempel på människor som handlar “i köttet.”

“Det som sker enbart för symboliken, ritualen och traditionens skull blir till en religiös snara som kväver dig och berövar dig glädjen att tjäna Jesus.”

Det finns inget att invända mot det. Howard-Browne sa faktiskt en hel del som kan styrkas av Guds Ord. Det är inte detsamma som att säga att han undervisade utifrån Bibeln. Jag har faktiskt sällan sett honom göre det.

Han uppmanar till försiktighet med handpåläggning — smörjelsen måste finnas: “Det är viktigt att inte lägga tomma händer på någon för då får dom ändå ingenting.”

Det låter ju bra. Men sedan fortsätter han med att säga att närhelst någon har lagt händerna på honom har han inte brytt sig om vem det var. Han bara förväntade sig att Gud skulle göra något och han har aldrig blivit besviken.

Hur ska han ha det egentligen? Kan en människas förväntan tvinga Guds hand att verka genom händerna hos en människa som inte är smord? Vilket kapitel och vilken vers stöder ett sådant synsätt? Och varför lyder han inte sitt eget råd? Detta är bara ett exempel på hur ologiskt man resonerar och agerar i den karismatiska väckelsen.

Att alla kan lägga händer på alla är precis vad som praktiseras inom Vineyard-församlingarna. Alla uppmuntras att lägga händerna på dem som sitter intill dem. Det var en av anledningarna till att jag lämnade Vineyardrörelsen efter ett och ett halv år. Jag förskräcktes över hur lättvindigt man praktiserade handpåläggning. Ingen vilt främmande människa skull få lägga sina händer på mig.

Howard-Browne talar sig varm för Vineyardrörelsen samtidigt som han förlöjligar just sådant som de sysslar med. Återigen, hur ska han ha det? Han hånar också dem som utannonserar profetskolor. Helt riktigt slår han fast att man inte kan gå i skola för att utbilda sig till profet.

På det hela taget finns det inte mycket att anmärka på hans predikan trots att Skriften sällan citeras. Syftet med predikan var att skapa förtroende för honom till skillnad från andra icke namngivna predikanter.

Under predikans gång kunde man höra enstaka rop och skratt från publiken men det rådde ganska god ordning. Efter en stunds ganska god undervisning om smörjelsen och Andens gåvar kallar Howard-Browne fram en pastor som kvällen innan sagt sig vara redo att skriva in sig på psykiatrisk klinik. Howard-Browne lovar honom en dubbel dos av den helige Ande och lägger händerna på mannen som genast faller till golvet. Howard-Browne sätter ena foten på mannens mage och uttalar att mannen kommer att vara helt förändrad från och med detta ögonblick. Just här börjar förberedelsen för skrattutbrotten bland publiken (och Howard-Browne motsäger därmed sitt förnekande av att framkalla skratten).

Någon frågade “varför satte du din fot på honom?” “Därför att jag inte kände för att böja mig ner och lägga handen på honom.” Publiken exploderar i skratt, och sedan bara fortsätter det. Howard-Browne böjer sig över mannen och säger, “sätt igång, bara låt det bubbla upp från din mage.” Mannen skrattar lite till. “Mer!” Mannen anstränger sig ytterligare. “Mer!” Han tvingar fram ett ljud som låter som en hönas kacklande. “Mer!” Mannen sparkar i luften med ben och fötter och skrattar, “Ho! Ho! Ho”” Howard-Browne: “Detta kallas den helige Andes aerobics!” Publiken bara älskar detta. Mannens hustru får en liknande behandling. Efter att ha fallit till golvet, ber hon lågmält. Howard-Browne säger åt henne att inte bedja. Istället uppmanar han henne: “Glädje! Glädje! Glädje!”
En efter en kallas fram för att ta emot hans smörjelse. Om de inte skrattar blir de uppmanade att göra det. En man ligger där på golvet, även han ber sakta. Howard-Browne tilltalar honom på följande sätt: “Sluta nu be och låt glädjen bubbla upp från din mage. Glädje. Glädje. Glädje. Be inte! Skratta!”

Publiken skattar desto mera när han går från den ene till den andre och får dem att skratta. Howard-Browne sparkar till en man på foten. “Du måste låta den där glädjen bubbla upp från magen. Sluta be och låt glädjen bubbla fram. Jag sa, sluta be, låt glädjen bubbla fram ur magen!”

Han fortsätter till ännu en: “Du också. Låt glädjen bubbla upp ur magen! Detta är inget bönemöte! Glädje! Glädje! Glädje! “Publikens begeistring ökar. Det jag skildrat ovan motsäger påståendet att skrattet är spontant och okontrollerbart. Oftast tvingas det fram.

Howard-Browne går tillbaka till den förste som han sparkade till på foten och förebrår honom: “Varför lyssnade du inte till predikanten? Varför lyssnade du inte till predikanten? Jag sa, skratta!” Efter denna omilda behandling gör mannen ett ansträngt försök att brista ut i skratt. Så ser det “spontana” och “okontrollerbara” skrattet ut.

Sedan övergår Howard-Browne till att håna dem som inte vill delta i skratt-uppvisningen. Han tar på sig en allvarlig min och fortsätter. “En del människor säger: ‘jag vill inte ha den där glädjen, broder Rodney, (hans ansikte mörknar alltmer). Jag är så glad och nöjd ändå. ‘Min farfars far var sorgsen. Min farfar var sorgsen. Min far var sorgsen, och just innan han dog såg han på mig och sade, min son vill du föra familjetradtionen vidare? och jag svarade ja.’ Rop och tjut hörs från publiken när de stämmer in i det hånfulla skrattet.

Howard-Browne fortsätter att förlöjliga dem som inte är öppna för den helige Ande (dvs falla till golvet och skratta) och slår sedan till en man, i huvudet, som sitter i främsta raden. Mannen faller omkull och sparkar och vif- tar med ben och armar. Skrattet böljar genom publiken.

Precis som Benny Hinn brukar göra, gör Howard-Browne en svepande rörelse med händerna, och männ- iskor rasar ihop. Han börjar citera Petrus i Apostlagär- ningarna 2: “Dessa är inte druckna som ni tror…” Han lägger händerna på den kvinna i första bänkraden, varpå hon börjar skrika och skaka i händerna som om hon var spastisk. Han påpekar att hon är pastorsfru. I själva ver- ket är större delen av de främre bänkraderna fyllda med pastorer och deras fruar.

När han återupprepar “Dessa är inte druckna som ni tror,” så börjar “en drucken” sin uppvisning. Där han sitter i sin bänk, kastar en man sitt huvud bakåt och skrattar hjärtligt samtidigt som han sparkar ena benet rakt ut. Plötsligt störtar han upp från sin stol och börjar tuffa runt runt som ett lokomotiv i en snäv cirkel. Så vänder han sig ansikte mot ansikte med Howard-Browne, sparkar rakt ut med ena benet och drattar på ändan. Ännu en man hoppar upp från sin plats och uppför sig precis likadant. Lite senare reser sig den förste mannen upp från golvet och stapplar omkring och ler fånigt på ett “låtsas-drucket” sätt, gör honnör för Howard-Browne och sätter sig på sin plats igen. Helt uppenbart är allt detta en mycket medveten uppvisning men Howard-Browne och publiken sväljer det med hull och hår. Så fortsätter det resten av kvällen.

Dryckenskap

Rodney Howard-Browne tycker om att kalla sig “den helige Andes bartender” som bjuder på den heta karis- matikens “nya vin.” Från ett tidigare möte än det vi nyss beskrivit, lär han, att om det finns dryckenskap i den fysiska världen, så måste det också finnas dryckenskap i den andliga världen. För att bevisa detta ologiska an- tagande citerar han Apg. 2 för att påstå att lärjungarna vid pingsten uppförde sig som om de var druckna.

Plötsligt ställer sig en man på andra bänkraden upp. Han är iklädd långbyxor och en oknäppt sportjacka som visar att mannen också bär hängslen. Han sätter tummarna under hängslena, kastar huvudet bakåt och anlägger ett fåraktigt, självbelåtet leende. Han plirar med halvslutna ögon mot mötesdeltagarna medan han svajar fram och tillbaka. Sedan dimper han ner på sin plats och nickar som en drucken och ler mot Howard-Browne som njuter högeligen av det. Många högljudda skratt följer.

Den här mannen var samme “druckne man” som gav sin föreställning på det tidigare nämnda mötet. Jag vet inte om han tillhör Howard-Brownes “rekvisita” eller bara tycker om att följa honom från möte till möte. Hur som heltst, var även denna första “föreställning” medveten. Kan inte Howard-Browne urskilja att denne man endast söker uppmärksamhet — att han inte är “drucken i Anden” på riktigt som Howard-Browne påstår. Och vad är “drucken i Anden” för något? Skriften talar inte alls något om detta. Skratt i Anden-anhängarna citerar Apg. när de påstår att det är helt rätt att spela drucken av den helige Ande. Men säger verkligen Apg. 2 att något sådant kommer från Gud?

Låt oss se vad Apg. 2 egentligen säger och analysera det i sitt sammanhang: “Och när pingstdagen kom var de alla församlade…Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran och förvirringen blev stor här och var hörde man just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?…I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro och de frågade varandra: Vad betyder detta? Men andra gjorde sig lustiga och sade: De har druckit sig fulla på halvjäst vin. Då steg Petrus fram och tog till orda och sade till dem: Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel.”

Verserna 1-12 lär tydligt att lärjungarna kom från det övre rummet under den helige Andes smörjelse och bör- jade predika Evangeliet på de språk som de som var närvarande talade. Fastän åhörarna kunde urskilja sina egna språk kunde de höra de andra språken på samma gång. De som hånade, lyssnade inte till budskapet utan hörde bara en massa babbel. Därför anklagade de lärjungarna för att vara berusade.

Verserna 14-34 återger Petrus tal till folkmängden, där han uppmanar dem att tro på Herren Jesus Kristus och ångra sina synder. Verserna 35-47 berättar om denna vädjans resultat.

När lärjungarna anklagades för att vara druckna, stapplade de inte omkring på det sätt som är så karaktäristiskt för dem som är “berusade” av skratt i Anden. Nej, lärjungarna anklagades för dryckenskap eftersom när man hörde sitt eget språk talas, hörde man även andra språk. Inte heller var det alla som anklagade dem utan bara de hånfulla. Det var ett fenomen som de ej kunde förstå utan i deras öron lät det som babbel. Petrus tillrättavisade dem och många av dem ångrade sina synder och föddes på nytt genom Guds Ande. Vidare visar Apg. 3 och 4 att lärjungarnas aktiviteter efter pingst resulterade i förföljelse från det religiösa etablissemanget. Dagen religiösa etablissemang förföljer nu inte skratt i Anden-folket utan sluter dem i sin famn.

Man kan absolut inte tyda Apg. 2 på ett sådant sätt att lärjungarna uppförde sig som druckna — och de uppträdde absolut inte som komiker som spelar druckna. Inte heller kan Apg. 2 eller Ef. 5:18 fås till att betyda att den helige Ande vill få oss att förlora kontrollen över oss själva.

Fel tillämpning av skriften

Det är inte bara Apg. 2 som tillämpas fel av skratt i Anden-folket. När man lyssnar till Howard-Browne och andra finns det knappast något skriftställe som man inte förvanskar till att passa deras upplevelser. Detta borde vara nog för att tjäna som uppmaning till försiktighet eller rent av tillbakavisande av dessa upplevelser.

När det gäller Apg. 2, citerar skratt i Anden-folket gärna Ef. 5:18 som bevis för att andeuppfyllelsen kan resultera i att man uppför sig som en drucken. Denna feltolkning blir uppenbar för den som tar sig tid att läsa Ef. 5:18 i sitt sammanhang:” Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesus Kristi namn. Underordna er varandra i vördnad för Kristus.” (Ef. 5:18-21)

Den rätta innebörden av att vara fylld av Anden visas tydligt i verserna 19-21. Dessa aktiviteter reflekterar inte något sanslöst tillstånd av redlös berusning, de vittnar snarare om en helig attityd av tillbedjan och uppbyggelse.

Det som händer under dessa skratt i Anden-möten är rena rama exhibitionismen som spelas upp inför en grupp andliga voyeurer. Enligt min åsikt kan det liknas vid andlig pornografi, den kittlar sinnena på ett ogudaktigt sätt. Människor som söker och ägnar sig åt detta kan inte få nog. Till slut växer deras hunger efter mer och mer bisarra saker.

Det var inte nog för dem att tro att de talade i tungor. Nu måste de skälla som hundar, ryta som lejon, kackla som hönor och ragla omkring likt drukna, alltsammans i Anden. Vad är det som härnäst ska ske “i Anden?” Jag ryser vid blotta tanken.

Denna exhibitionism kan också ses som en upplevelse-livsstil med gruppterapi där skrattet ersätter primalskriket som renings- och frigörelsefaktor. Fungerar det? Ytligt sett, ja. Människor mår bättre. De känner sig lyckligare. Den som skrattat riktigt gott känner sig bättre efteråt. Jag mådde bättre efter att ha sett en bra komedi. Som en man, på ett möte (en psykolog) sa, när han låg skrattande på golvet: “Ett skratt är en god läkedom.” Detta var ett felcitat från Ordspråksboken 17:22 “Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tar märgen ur benen.” Det finns en viss skillnad mellan ett gott hjärta och skratt. Skratt kan vara bra och dåligt beroende på omständigheterna. Ett glatt hjärta återspeglar Herrens glädje vid de tillfällen som är passande. Det finns rätta tillfällen för skratt likväl som det finns rätta tillfällen för gråt.

“Allting har sin tid och allt som sker under himmelen har sin stund…Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.”(Pred. 3:1-4) Det som utspelar sig under dessa möten är inget passande skratt. Det tvingas fram i den helige Andes namn. Skriften varnar för opassande skratt: “Bättre är grämelse än skratt, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. De visas hjärtan är i sorgehus och dårarnas hjärtan i hus där man gläds.” (Pred. 7:4-5) “Ty som sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas skratt. Också detta är fåfänglighet. (Pred. 7:7) Passande skratt och fröjd i Herren välkomnas av den troende. Men skratt som hånar dem med en avvikande åsikt, att tvinga någon till skratt och att göra anspråk på den helige Andes smörjelse över sådant skratt — allt detta är synd. Det är ett bevis på att man befinner sig i dårarnas hus.

Mottaglighet

Trots att det är helt uppenbart att tvång finns med i bilden, får vi veta att detta skratt är “okontrollerbart” och “spontant.”

“Det finns ingen naturlig förklaring till hur denne avväpnande sydafrikan kan få så många människor att skratta så mycket. Det är sällan han berättar någon rolig historia, i själva verket är han ganska allvarlig under de flesta av sina möten.”

Det är sant att Howard-Browne sällan ler. Det är sant att han oftast är allvarlig. Det är sant att han sällan berättar en rolig historia i traditionell bemärkelse. Men han använder sig av lustigheter i sina predikningar för att frambringa skratt. Detta sker på bekostnad av dem som inte kommer in i “flödet” av det han gör. En god skådespelare har ingen svårighet att se allvarlig ut samtidigt som något komiskt händer.

Och trots alla hänförda rapporter om åhörarskaror som faller omkull och skrattar okontrollerbart, kan man se många ansikten utan gjädje eller enbart småleenden. Scenariot som vi beskrivit visar knappast att de flesta skratten är okontrollerbara. Howard-Browne måste ju driva på den ene efter den andre för att förmå dem att “låta glädjen bubbla upp från magen.” En ledtråd till varför så många faller under förtrollningen kan man finna i detta uttalande från ett av Charismas reportage om Howard-Browne:

“Men hans dragningskraft är uppenbar. Den finns i hans fullständiga avsaknad av glättad evangelisation. Hans enkla stil och äkta längtan att sätta igång en andlig väckelse i Amerika har givit honom uppmärksamhet från karismatiker som längtar efter tecken och under.”

Det är uppenbart att många av dem som deltar i dessa möten är förberedda för skratt. De känner redan till ryktet om skratt i Anden-predikanten och det är detta de söker när de kommer. De “längtar efter att se under och tecken.” De har kommit långväga ifrån och de kommer inte att bli besvikna. Allt skratt är inte utstuderat eller beräknande. Något av det är mycket äkta. Människor skrattar faktiskt åt andra som skrattar. Skratt smittar. Om någon i vår närhet börjar skratta okontrollerat är det naturligt för oss att stämma in i skrattet.

När vi betraktar Howard-Brownes metoder för att framkalla skratt, är det uppenbart att skrattet inte kommer genom smitta utan genom tvång, ett konstlat skratt. Om inte ens Howard-Browne kan inse det, han som har skrattet i sin tjänst, hur ska då andra kunna veta vad som kommer från Gud och vad som är köttsligt? Om Howard-Browne eller andra skratt i Anden-förespråkare accepterar skratt i Anden även när det helt tydligt har köttsligt ursprung, borde vi inte åtminstone vara misstänksamma inför dessa förespråkares motiv?

Om motiven inte kan ifrågasättas, så måste man ändå ifrågasätta deras urskillningsförmåga. I båda fallen måste man sätta frågetecken för deras trovärdighet som predikanter och fråga om de verkligen förmedlar sanna andliga gåvor. Vare sig de arbetar utifrån felaktiga motiv eller de inte kan urskilja köttets gärningar, är de inte kvalificerade att leda Guds folk. Deras anhängare kanske lämnar mötena mera tillfreds med sig själva, de har kanske till och med erfarit förändring i sin attityd till Gud eller till sin livskamrat eller till sina ovänner. Men, återigen, Guds nåd trots villfarelse betyder inte att Han godkänner villfarelsen.

Showtime

Mycket av det som händer i skratt i Anden-villfarelsen har stora likheter med show-biz. Det är som en cirkus-föreställning där de ledande personligheterna tävlar om stjärnrollerna. Till och med språket som används för att skildra Howard-Brownes väg till berömmelse avslöjar en showbusinessmentalitet:

“Howard-Brownes rykte växte under de fyra följande åren och han grundade The Rodney Howard-Browne Evangelistic Association i Louisville, Kentucky. Våren 1993 kom hans stora genombrott när pingstpastorn Karl Strader inbjöd honom att predika i Carpenter’s Home Church i Lakeland, Florida.”

Hans “stora genombrott?” Detta antyder att hans tjänst tjänade honom själv (i motsats till att tjäna Gud och andra människor. övers. anm.) Guds tjänare får inga “stora genombrott.” De får stora bekymmer. Större delen av dem som vill ha tecken och under är inte villiga att lyssna till det kärva Gudsordet. De vill ha en må bra-religion. Och det får de med skratt i Anden-läran som följande uttalande i Charisma visar:

“Det som var annorlunda var skrattet. Det spelade ingen roll vad Howard-Browne gjorde eller sade, hundratals av dem som besökte de dagliga samlingarna hamnade på kyrkans golv under hjälplöst skratt. När gudstjänsterna sändes i radio, anlände fler nyfikna sökare för att få vara med om det roliga.”

“Nyfikna sökare?” “Roligt?” Sedan när ger vår helige Gud förställningar för att roa nyfikna sökare? Sedan när har den heliga Tron förvandlats till nöjestillfällen? Jesus var en smärtornas och sorgens man. Han sörjde över världens synder. Han skulle sörja över dagens nyfikna sökare, Han skulle sörja över det spektakel som pågår i hans kyrka och orsakar omvärldens hån. Det finns människor i Kristi kropp som sörjer över dessa ting.

Medan så många som hör talas om skratt i Anden-upplevelsen samlas för att tillfredsställa sitt kött, finns det några få som uppriktigt sörjer över att dessa människor är fångna i denna “modefluga.” De har fallit offer för ett bedrägeri som inbillar dem att eftersom de fallit till golvet och skrattat har de fått en dos av helighet.

Dessa möten ger sällan någon sann undervisning från Guds ord. Och om det förekommer någon undervisning avbryts den av skratt. Det förtar effekten av Guds Ord. En skribent i Charisma säger: “Det råder inget tvivel om att när ett stort antal åhörare vrider sig av skratt, så har det som sägs från talarstolen ingen betydelse.” Vilken anklagelse från en som applåderar denna värdelösa underhållning! “Betydelselös” är ett passande ord för att visa vilket litet utrymme Guds Ord får i skratt i Anden-sammanhang. Men när bestämde Gud någonsin att hans Ord skulle bli betydelselöst?

Jesus anklagade sin tids religiösa ledare för att göra Guds Ord om intet genom sina traditioner och annat sådant. “Så sätter ni Guds Ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.” (Mark. 7:13)

När Guds Ord avbryts, även när det lärs ut av falska lärare, är det inte ett tecken på att den helige Ande verkar. I bästa fall är det ett tecken på vanvördnad hos dem som avbryter. I värsta fall är det ett tecken på demoniskt inflytande. En sann Herrens tjänare accepterar inte ett sådant beteende som ett tecken från Gud utan tillrättavisar dem som beter sig så. En sann Herren Jesu lärjunge skulle förbliva i Ordet: “Till de judar som trodde på honom sade Jesus, om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31-32)

Sanningen — Guds Ord — är det som gör oss fria, inte några upplevelser (särskilt inte utom-bibliska sådana som skratt i Anden). I själva verket visar detta fenomens förespråkare en ganska liten uppskattning av skriften.

En låg uppfattning av Skriften

Hugh E. Williams, kyrkoherde i en episcopal kyrka i Florida, tog emot “smörjelsen” från Howard-Browne under ett möte i Carpenter’s Church.

…Efter två möten var han inte imponerad, under det tredje kallade Howard-Browne fram honom och tre andra och sa helt enkelt: “Bli fyllda!” Bom! Anden däckade mig, säger Williams och jag började skratta. Jag skrattade så häftigt i tjugo minuter att jag hade ont i halsen dagen därpå. Jag har varit karismatiker i 14 år, men jag hade torkat ut och var trött. Denna händelse förnyade mig som människa och förvandlade mitt äktenskap. Så varför använde Gud skratt för att ge andlig förnyelse? Williams säger att idag behöver många människor mer än ord — de behöver se Gud visa sin makt. Ord har blivit meningslösa i vårt samhälle, säger han. Tecken och under måste till för att fånga vår uppmärksamhet.

Kommer tron av tecken och under? Inte enligt Guds Ord. “Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Guds Ord.” (Rom 10:17) Människors ord kan vara meningslösa men aldrig Guds Ord. Talade Williams om människors ord eller Guds Ord? Om han menade människors ord måste vi hålla med. Men varför upphöja upplevelsen över människo-ord? Varför inte upphöja Skriften istället? Det verkar uppenbart att han talar om Skriften som “bara ord.”

Skriften talar om att de som söker tecken från Gud inte låter sig nöja med hans Ord. Folkskaror flockades kring Jesus och sökte mirakler och trots att han visade Guds makt, korsfäste de honom när hans Ord blev för svåra för dem. Jesus svarade: “Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt 12:39)

De goda nyheterna om uppståndelsen borde vara tillräckliga för att väcka glädje i deras hjärtan som verkligen överlämnat sig åt Gud. Men precis som det inte räckte för att tillfredsställa judarna på Jesu tid, är det inte heller nog för många kristna idag. För att glädjas (läs, ha roligt) måste de ta till utom-bibliska metoder.

Hjärntvätt

De som vet något om hjärntvätt och förmågan att förrsätta människor i ett förändrat medvetandetillstånd, ser att dessa tekniker ofta används i hyperkarismatiska gudstjänster.

Dick Sutphen är en professionell hypnotisör som håller seminarier och föreläser om övertalnings- och hjärntvättstekniker. Hans avsikt är inte att lära ut hur man förstör människors förstånd, utan att undervisa om hur regeringar, arméer, sekter och religiösa grupper an- vänder vissa metoder för att skaffa sig kontroll över människor och få anhängare för att nå sina mål.

Han påpekar att många som använder dessa tekniker inte nödvändigtvis är medvetna om det. De kan mycket väl ha lärt sig dem genom att iaktta andra. Den som använder dessa tekniker kanske gör det med vällovliga motiv. Trots detta kvarstår faktum, människor utsätts för kontroll ofta i tron att den helige Ande utför sitt verk i dem.

Sutphen tror inte på Kristus. Han är anti-Kristus och New Age-förespråkare. Men ingen kan vända sig mot hans logik och kunskap. Det beror på att han inte talar om tron eller skratt i Anden, hans ämne är något han känner väl till, nämligen hjärntvätt.

Här är några av Sutphens observationer som kan vara av intresse: “Till att börja med vill jag slå fast det mest grundläggande faktumet av alla, angående hjärntvätt: I mänsklighetens hela historia finns det ingen som blivit hjärntvättad och insett eller trott att han blivit det. De som blivit hjärntvättade försvarar vanligtvis ivrigt sina manipulatörer och hävdar att de helt enkelt har “skådat ljuset” eller blivit mirakulöst förvandlade.”

Sutphen ger exempel på hur manipulatörerna går till väga. Steg ett är att ge sådan information som lyssnaren håller med om. Detta får dem att hysa förtroende för talaren. När väl förtroendet är upprättat är de öppna för suggestion:

“Tänk dig att du ser en politiker hålla tal. Först kanske han skapar en s.k “Ja-stämning,” dvs uttalanden som lyssnarna håller med om, de kanske t.om (utan att vara medvetna om det) nickar instämmande. Sedan kommer truismerna (plattityderna). De är vanligtvis fakta som kan diskuteras men om politikern redan fått publiken på sin sida så är chanserna stora att de inte stannar upp för att tänka själva, utan fortsätter att instämma i politikerns uttalanden. Slutligen kommer suggestionen. Det är vad politikern vill få dig att göra och eftersom du redan har hållit med honom hela tiden, accepterar du lätt även sista steget.”

Falska lärare gör på samma vis, de predikar från Guds Ord och delar med sig av uppenbara sanningar. Det är fas ett, “Ja – stämningen.” Sen följer några djupa insikter — idéer som kan diskuteras utan att vara direkt felaktiga. Dessa är “truismerna.” Slutligen suggestionen. Det är vanligtvis mot slutet av kvällen — kanske efter två, tre timmar eller mer — som den falska undervisningen eller framkallandet av aktivitet sätts i verket. Exakt på detta vis har jag sett det gå till i skratt i Anden-rörelsen för att inte tala om i den karismatiska rörelsen. Sutphen påpekar att olika grupper använder olika variationer av dessa tekniker, anpassade till olika situationer. Gemensamt för religiösa och politiska grupper är att arbeta med människors känslor tills de hamnar på en abnorm nivå av vrede, fruktan, upprymdhet eller nervositet. Ju inten- sivare och ju längre tillståndet blir, desto lättare blir det att totalt ta över hjärnan (kontrollen).

De flesta människor som besöker hyperkarismatiska möten som resulterar i fullständig förvirring och onor- malt beteende, är normala vanliga människor. De kan vara yrkesarbetande med ansvarsfyllda arbeten och ha en äkta kärlek till Gud. Många är normalt sett “värdiga” eller “behärskade.” Men de kommer med en förväntan att ta emot någonting när predikanten rör vid dem — något som de inte tror att de kan ta emot på egen hand. De tror att Gud har givit predikanten en särskild smörjelse, antagligen för att de är vana vid prästeskap — lekmän-mentaliteten, som är norm i de flesta kyrkor. Eftersom de är så normala — och till och med är behärskade — tror de inte att de kan bli hjärntvättade eller manipulerade. Men det sätt varpå spänning och intensitet byggs upp, får dem att slappna av. De blir mottagliga för suggestion — t. om suggestionen att de blivit helade. Att inte bli helad medför ofta skuldkänslor, något som lätt utnyttjas av predikanten.

Angående påstått andligt helande, konstaterar Sutphen:”För en del, blir helandet bestående. För många varar det fyra dagar upp till en vecka, som faktiskt är så länge som en hypnos varar hos en sömngångare.”…Jag säger inte att det inte sker verkliga helanden. Det gör det. Kanske var individen redo att släppa taget om det negativa som orsakade problemet, kanske var det Guds verk. Ändå hävdar jag att det kan förklaras med hjälp av vad vi vet om hjärnan/sinnets funktion…

Jag måste tyvärr säga att Sutphens iakttagelser och slutsatser är korrekta. Även inom New Age förekommer helande genom handpåläggning. Och scenariot är bara alltför vanligt bland dem som påstår sig ha en helandetjänst i kyrkan — kortlivade helanden — folk som struntar i rätt medicinsk behandling eftersom de tror att de blivit helade när de inte blivit det — människor dör av sjukdomar, vilkas symptom försvunnit. De vilkas helande inte håller får höra att helandet inte varade därför att de inte “höll fast” vid det. De hade inte tillräcklig tro.

Betyder nu detta att jag inte tror att Gud helar? Inte alls! Jag har bevittnat hans helande kraft och jag har också bevittnat och upplevt hans livsförvandlande makt. Skillnaden mellan Guds verk och köttets gärningar är att hans verk alltid är grundat i Ordet. Och Gud leker inte med oss. Jakob 5:14-15 beskriver det bibliska sättet att hela, något som alltför ofta negligeras i våra dagar.

Är någon av er sjuk? Då skall han kalla till sig för- samlingens äldste, och de skall bedja över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Bönen som de beder i tro, skall rädda den sjuke, Herren skall resa upp honom från sjukbädden, och om han har begått synder så skall han få förlåtelse för dem.

Problemet finns inte i Guds kraft eller den troendes tro, felet är att man kommer till fel människor i sitt sökande efter helande eller andra välsignelser från Gud. De flesta pastorer och äldste är inte kvalificerade att tjäna i de roller (uppgifter) de tillskansat sig. Resultatet blir att de misslyckas och då ofta uppmuntrar dem som behöver bli betjänade, att besöka någon populär predikants möten.

Men de alltför populära predikanterna som deltar i den kristna media-cirkusen är ännu mindre kvalificerade. Deras falska profetior, omoraliska liv och kärlek till pengar gör att de lätt misslyckas. Eller så kanske de kan åstadkomma falska helanden som bara varar så länge människor kommer tillbaka för mer betjäning. Ändå händer det att Gud i sin nåd och suveränitet helar någon trots okunskap och naivitet.

Mot en ny tidsålder — New Age?

Det vi nu ser i den nya evangelikalismen och den karismatiska rörelsen är en subjektiv syn på Guds Ord. Om något verkar fungera blir det accepterat även om det inte kan styrkas av Skriften. Eftersom det inte kan styrkas antas det vara ett nytt Guds verk. De som förkastar det på grund av att det är obibliskt eller utom-bibliskt, blir betraktade som trolösa fastän de i själva verket är trolösa mot den nya subjektiva religionsuppfattningen, inte mot Gud.

Denna subjektivism är nödvändig om Satan ska kunna förena mänskligheten i en enda världsreligion. När mass- orna öppnar sig för trossatser och beteenden som ej kan styrkas av Skriften, blir de mottagliga för den värsta sortens bedrägeri, ofta presenterad i Jesu namn.

Först steget till denna sammansmältning är inte olik hjärntvättstekniken. “Ja – stämningen” vill få oss att instämma i att alla samfund har ett gemensamt trossystem. Detta synsätt ligger bakom den ekumeniska rörelsen som stöds av Vatikanen och de flesta inom ny-evangelikalismen och den karismatiska rörelsen.

“Truismerna” blir att vi också har religiösa band till irrläriga kristna sekter och monoteistiska religioner som Islam och Judendomen. “Suggestionen” kommer att vara att vi har ett gemensamt andligt band till hela mänskligheten. Detta kommer att följas av under och tecken som påstås komma från Gud.

Den som tror att han är utom fara och inte riskerar att bli lurad, han är hopplöst naiv och ett utmärkt blivande offer.Jag tror inte att det är enbart en tillfällighet att skratt i Anden-rörelsen har funnit ett hem bland dem som intresserar sig för mysticism och dessutom är intress- erade av New Age.

En av Agnes Sanfords (Agnes Sanford undervisade om inre helande) lärjungar heter Leanne Payne. Även hon har ägnat sig åt skratt i Anden. Hennes erfarenhet finns återgiven i Karen Mains “Lonely No More.” Mains berättar om sonen Joels konflikter med sin far David, och om hur de båda deltog i en konferens arrangerad av The School for Pastoral Care vid Wheaton Graduate Center.

“De gick båda två fram för förbön, David blev först betjänad. Till slut fick Joel förbön. När han var på väg tillbaka till sin plats kallade Leanne Payne på honom. Hon hade inte tjänat som förebedjare på golvet utan stannat på podiet. David såg hur Leanne, vår fasta klippa under många år och en som älskade Joel, böjde sig ner från där hon stod, och tog tag i Joels handleder…”

“Efter en stund hörde David att hon skrattade, Joel stod nu med bröstkorgen i höjd med podiet, hans axlar skakade, inte av snyftningar, utan av helig munterhet. Oh, snälla, snälla sa Leanne, bli inte oroliga. Detta är bara skrattet i Andens gåva och jag har tagit emot den från den här unge mannen. Det var omöjligt för de två att sluta skratta. Leanne som var en kvinna med stor andlig kraft och värdighet, var faktiskt tvungen att hjälpas tillbaka till sin plats. Joels huvud och överkropp dunsade ner till golvet under skratt. Han dunkade i golvet med knytnäven. Munterheten slog gnistor, flammade upp och växte ut över hela mötessalen, eftersom skratt smittar. Man började sjunga. Mötesdeltagarna (många vigda präster och pastorer från olika samfund) rörde sig ut i gångarna. Det var tid för skratt, tid för dans. Glädjen bröt igenom havet av smärta och besvikelse och bestänkte det med sin smörjelse. Glädje bekransade konferensdeltagarnas själar.”

Leanne Payne blandar samman — New Age mystik, Jungiansk psykologi och kristen filosofi. Hennes organisation leds i huvudsak av kvinnor som delar denna metodik. Enligt Payne beror all synd på bristande bejakande av sig själv och på att man inte bejakar Guds bejakande av oss. Är det bara en slump att hennes adept Karen Mains skrev om denna skratt i Anden-upplevelse år 1993, ungefär samtidigt som Rodney Howard-Brownes berömmelse och Toronto-välsignelsen började?

Barbara Marx Hubbard grundade The Foundation for Conscious Evolution och är en av förkämparna för en social och andlig förändring till New Age. Samtidigt som skratt i Anden började höras i kyrkorna, skrev hon följande i förvissning om att hon var en kanal för Guds tankar. Så här säger “gud”:

“Ni behöver inte vänta på någon mästare utifrån. Ni har alla samma mästare inom er. Den mästaren är jag, ert Högre Själv, Kristus i var och en av er, som just nu hör samma röst, ser samma framtidsvision trots alla olikheter i språk och kultur. Denna röst har inte mänskligt ursprung. Den kommer från Guds Tanke. Den säger samma ord på alla språk: “Älska Gud över allting, din nästa som dig själv och dig själv som medskapare. Och allt ska ges till dig…

En obetvinglig glädje ska genomfara Jordens tänkande skikt. De medskapande systemen, som ligger psykologiskt slumrande i mänskligheten, ska aktiveras. Inifrån kommer alla känsliga personer att känna kraftens glädje, den ska översvämma deras system med kärlek och dragningskraft. Det kommer at vara lika oemotståndligt som sex. Det är “supra-sex” , den medfödda förmågan att förenas för att skapa nästa steg i utvecklingen…

När denna glädje blixtrar genom nervsystemet hos de mest känsliga människorna på jorden, kommer ett psyko-magnetiskt fält av empati att skapas som kommer att sammanlänkas och synkroniseras med nästa våg av människor, överallt på jorden.”

År 1984 hänvisar Hubbard till denna glädje i sin bok “Happy Birthday Planet Earth” och kallar den ett “planertärt leende.” Denna obetvingliga glädje ska gå över alla gränser till enhet.

“Falska tecken och under ska också bryta ner dessa hinder för enhet. Och vad säger Markus 13:22? “Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra jämväl de utvalda.”

Vi kan förvänta oss att skratt i Anden-folket försvarar det de gör och säger att det är från Gud, medan det andra (New Age) är förfalskningar. Men kom ihåg att “skratt i Anden” som vi nu ser det bara har ett par år på nacken och alla försök att koppla samman skratt i Anden-rörelsen med Skriften eller tidig väckelsehistoria är döm- da att misslyckas. Likheten till New Age är lättare att se.

Förändrat tänkesätt

Det som händer i kristna sammanhang liknar det som händer i världen. New Age vill skapa enhet i mångfalden utan att vara dömande — utan att bry sig vad andra tror eller praktiserar. Låt oss koncentrera oss på det vi har gemensamt. Men för oss handlar det inte om en mänsklig filosofi mot en annan. För oss gäller all mänsklig filosofi mot Guds Ord. Här gäller inte världens regler.

Världens sätt att bedöma sanningen ligger bakom kritiken av dem som vill avslöja felaktigheter och irrlära i Kristi kropp. Man säger:

“Vi ska inte kritisera det vi inte förstår.”

“Det spelar ingen roll om en företeelse ej får stöd i Skriften.”

“Gud kanske gör något helt nytt som vi inte förstår.”

“Vi har bara inte samma insikt som den populäre predikanten har.”

Det här kan skrämma dem som inte känner till Skriften så väl. Men den som verkligen känner Skriften har ett ansvar att avslöja dem som kommer med irrlära.

Benjamin Bloom anses vara en av de mest framstående experterna på utbildningsområdet när det handlar om att förändra människors sätt att tänka. Hans syfte är att byta ut den bibliska modellen, nämligen att resonera och tänka objektivt och i dess ställe komma med en ny modell med rötter i ett subjektivt och intuitivt tankesätt. Detta har sin grund i ockultism. Blooms modell visar att objektivt tänkande anses vara lägre stående än subjektivt och intuitivt tänkande.

Berit Kjos som är expert på utbildningssystemet och New Age filosofin påpekar att en av metoderna för att införa nya globala värderingar är att ta bort fakta — dvs att ta bort logiskt tänkande — så att människor inte kan argumentera tillbaka utifrån något de förstår. De kommer inte att ha tillgång till en objektiv referensram utifrån vilken de kan dra sina slutsatser. Därför står det utbildningssystemet fritt att införa alla möjliga modeller för den nya globala andligheten som hämtas från kulturer över hela världen. Dessa kulturer är i huvudsak panteistiska och polyteistiska. Vi bevittnar den animistiska religionens tillväxt eftersom den bibliska etiken och värdesystem inte bara har ratats, det är även förbjudet att diskutera dem.

Påminner inte detta om vad som pågår i våra kyrkor idag? Om man vill hålla lärare ansvariga inför Guds Ord möts man av hånfullhet även från dem som hävdar sin tro på att Ordet ska vara grunden när vi bedömer olika företeelser. Vi inser snart att deras uppmaning till biblisk integritet blott och bart är en ploj för att anväpna sina kritiker och bedra sina åhörare. Visst värderas Guds Ord men det hamnar på den undre halvan av “tankeskalan.” Den intuitiva kraften i “den helige Ande” anses vara viktigare.

Modern utbildning lägger mindre vikt vid objektiva slutsatser, allting blir relativt. Man vädjar till känslan i stället för till klar och koncis undervisning grundad på fakta.

Samma trend finns inom kyrkan. Man struntar i objektiva bedömningar av påstådda under och tecken, allting blir relativt. Man vädjar till känslan som får större betydelse än klar och koncis undervisning och vägledning från Guds Ord.

Merparten av kristna saknar en solid biblisk grund för att bedöma olika saker. Därför är de rädda för att reagera. Den som vågar reagera riskerar att ådraga sig de religiösa ledarnas fördömande för att man har “kommit vid Guds smorde” eller för att ha hädat den helige Ande och därmed dragit ner Guds vrede över sig.

En följd av detta blir att du inte kan bedöma någon annans trossystem. Varken katolisism, Mormonism eller Judedom. Fruktan och hot är i högsta grad en del av den subjektiva religionen. Mest av allt förlöjligar man tanken att subjektiv religion leder sina anhängare sakta men säkert mot New Age. Hur vågar någon påstå att våra dagars kristna ledare riskerar att falla i den fällan och ta andra med sig? Ändå är de flesta moderna kyrkoledare mycket positiva till ekumenik. De har redan tagit avstånd från dem som varnar för påvekyrkan.

De har valt att bortse från allvarliga felaktigheter i bibelsynen för att skapa en falsk enhet mot en del onda ting som abort, kriminalitet, pornografi och liknande. Det är på grund av att de inte anser att villfarelse är så allvarligt som de kan ha överseende med liknande felaktigheter i de protestantiska kyrkorna.

En paradigm (mönster) är en världsåskådning eller en grund för bedömning. John Wimber har slagit fast att det gamla kristna paradigmet är passé och måste lämna plats åt det nya. Det nya paradigmet inriktar sig på påstådda tecken och under s.k “power evangelism” som tar med företeelser som subjektiva upplevelser, tekniker för inre helande, psykologiska teorier och andra obibliska inslag.
Dessa har sin grund i hedniska myter, inte i Guds Ord. Vad kan detta innebära utom att Skriften måste förstås utifrån ett nytt paradigm som även omfattar ett subjektivt synsätt? Psykologins framryckning parat med anspråken på övernaturlig kraft tvingar oss att rådfråga det gamla paradigmet — Guds Ord — som den enda objektiva grunden för bedömning. Annars kommer vi att få plumsa omkring i ett träsk av subjektiva religiösa teorier.

Avslutning

Vårt enda försvar mot vår tids andliga bedrägerier är att vara fast grundade i Guds Ord och vägra acceptera att något kan komma från Gud utan vara styrkt av hans Ord. Vi borde beakta Joh 4:23, “Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man ska tillbe honom.”

Många vill tillbe Gud i Anden, och det är bra, men de struntar i det andra momentet: Att vi ska tilbe honom i sanning. Hans ord är sanning. (Joh 17:17) Hans ord säger att allt i kyrkan måste ske ordnat och anständigt. (1 Kor 14:40) Kvinnor (för att inte tala om män) som sprattlar omkring på golvet medan de skriker eller låter som olika djur är inte anständigt. Skratt i Anden för med sig oordning. Det spelar ingen roll att vi anses vara oandliga av dem som jagar efter s.k övernaturliga fenomen. Vi måste hålla fast vid Guds Ords integritet även om de kör ut oss från synagogorna i tron att de därmed gör Gud en tjänst.

Den dagen kommer, ja den är redan här då vi kommer att upptäcka vad det kostar att verkligen följa Jesus.

Al Dager

Gå till Howard-Browne-“TorontoVälsignelsen” del 1

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se