Svar på invändningar mot artikeln “Låt er inte luras…”

Inledning

Syftet med denna lilla skrift är att ge svar på en del invändningar som gjorts emot min artikel Låt er inte luras…

Jag har härmed inte för avsikt att försvara vare sig mig själv eller mitt häfte, utan det jag vill försvara är sanningen om treenighetsläran och sanningen beträffande läran om rättfärdiggörelse genom tro. Det är av största vikt att kristna människor har en förmåga att ge svar på sådan kritik som egentligen är riktad direkt mot Bibeln.

Jag kommer i det följande att gå igenom en del av de invändningar som oneness-troende kommit med och även försöka att ge svar på dessa. Jag vill också väldigt gärna ta tillfället i akt att framhålla att jag uppfattar oneness-troende människor som mycket ärliga och uppriktiga. Och trots att det skulle krävas ett stort mått av ödmjukhet hos dem för att överge sina felaktiga föreställningar — det gäller särskilt för dem som är återdöpta — tror jag likväl att många av dem skulle göra detta om de fick upp ögonen för Sanningen.

Johannes 10:30

Jag tror att denna vers blev behandlad utförligt nog i Låt er inte luras. Därför vill jag bara tillägga här att de punkter vi gick igenom i denna skrift — med hjälp av över ett hundra bibelhänvisningar — torde vara övertygande bevis för vilken rationellt tänkande, öppen och ärlig oneness-anhängare som helst, om att både läran om “oneness” och om ett pånyttfödande vattendop saknar biblisk förankring.

Jesu ord i denna vers lyder i alla fall sålunda:

“Jag och Fadern äro ett”. (King James: “I and My Father are One”)

Innan vi tar en titt på grekiskan är det alldeles klart att “jag” och “min” utgör två från varandra skilda personer. Om vi tar ett exempel: Jag och min fru gillar bägge olivolja, och utifrån denna likhet i smak kan man säga att vi är ett. Men å andra sidan gillar jag även oliver, vilket min fru inte gör. På den punkten är vi således inte ett.

Grekiskan visar att Jesus tveklöst talar i första person pluralis. Han talar om “jag och Fadern”, och använder därvid ordet “esmen” — dvs “vi är” på koinegrekiska. Han säger inte att “jag och Fadern är en “. Ordet för “ett” i bibeltexten är nämligen “hen”, vilket är neutrum och inte femininum eller maskulinum.

Om däremot det maskulina ordet för “en”- “heis”- skulle brukats här, skulle därmed ha antytts att Fadern och Sonen vore en och samma person. När Jesus säger att de är ett, i neutrum, menar Han däremot att de två personerna i gudomen äger en väsenslikhet, en enhet i ande och natur.

Vi måste alltid komma ihåg att ta hänsyn till det sammanhang, den kontext, där ett bibelställe står om vi ska kunna göra en riktig tolkning av det. Av sammanhanget runt vers 30 i Johannes 10, ser vi tydligt hur Jesus och Fadern beskrivs som två skilda personer. Verserna 25 och 29, innan, samt verserna 36 och 38 efter den trettionde, belyser detta förhållande.

Om vi som regel alltid gör en heltäckande genomgång av kontexten blir risken för de värsta misstagen betydligt mindre. Men om denna regel förbigås kan Bibeln användas till att säga i stort sett vad som helst. Om nämligen vissa verser dras ur sitt sammanhang och sedan förbinds med andra verser, vilka i sin tur också ryckts ur sitt sammanhang, blir resultatet av denna sammanlänkning en direkt falsk lära. Eftersom många tyvärr inte tar sig tid att studera texternas sammanhang, låter de sig också luras.

Andra missuppfattningar

I Kolosserbrevet 2: 9 kan vi läsa: “Ty i Honom [Kristus] bor gudomens hela fullhet lekamligen”. Endast en treenighetstro kan få ut en vettig mening av den här versen, som ju säger att Jesus var fullkomlig människa och fullkomlig Gud samtidigt. Såsom individ och person är Han skild från de två andra personerna i treenigheten: Fadern och Anden. Det är alltså inte som oneness-läran hävdar, att Jesus var uppfylld av Fadern, Han som enligt denna lära helt enkelt är identisk med den gudomlige Jesus.

I Efesierbrevet 3: 19 säger Paulus angående kristna, att de ska komma att: ” bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Guds fullhet i Kristus, är ingenting annat än Gud inkarnerad i Jesus Kristus, Han som är den människa som var och är Gud. När Guds fullhet uppfyller den troende, kommer han att präglas av den helige Andes frukt, alltså av Guds persons karaktär.

Elohim

I 1 Moseboks allra första vers ser vi att det hebreiska ord som här använts för Gud står i maskulinum pluralis.Ord som i hebreiskan slutar på -ot , till exempel “geverot” (kvinnor), står i femininum pluralis. Ord som slutar på -im står i maskulinum pluralis; ett exempel är “kelevim” (hundar).

Det första ord som Bibeln använder för Gud är alltså “Elohim”. Detta ord förekommer intressant nog även i singularis i Bibeln – “Eloah”. Det första vi måste lägga märke till är att Elohim inte är ett person-namn, och därför har det översatts helt korrekt till “Gud”. Man kan fråga sig med anledning av det som nyss sagts: varför översatte man inte ordet Elohim till “Gudar”? Därför att det bara finns en Gud, och i år-hundraden har både judar och kristna energiskt hävdat denna grundläggande sanning.

Om vi vinnlägger oss om att hantera Guds Ord i dess helhet på ett vederhäftigt och balanserat sätt, blir det uppenbart för oss att den ende Guden omfattar tre olika personer. Han är inte tre olika Gudar utan en Gud i tre olika personer. När Messias kom till jorden började Han att förmedla en mer fördjupad och klarare bild av denne treenige Gud.

Han förklarade till exempel att Fadern skulle komma att “sända den helige Ande i mitt namn” (Joh. 14:26). Han började också att benämna Gud “Fader”, fastän Han samtidigt säger om sig själv: “Jag är”. I breven fortsätter denna bekännelse. Hebrèerbrevet 1: 8 är till exempel en vers som bara inte går att kompromissa bort. Här kallar ju uppbarligen Gud Fadern sin Son för Gud!!!

Med andra ord, när Jesus kom till världen och började uppenbara Sanningen — vilket Hebréerbrevet 1: 1-3 klart deklarerar — blev därmed också en rad gammaltestamentliga verser levandegjorda för den tidiga Församlingen. Vi talar om verser såsom: Psaltaren 110: 1-2; Mika 5:2; 1 Mosebok 1: 26. Det krävdes alltså att Messias — Han som själv förklarade sig vara Sanningen — kom och avslöjade Sanningen och förklarade hur Guds flerfaldighet och treenighet hängde ihop. För judarna var ju detta nämligen en gåta.

Åter nu till ordet Elohim. Att ordet står i pluralis i texter om Gud, innebär ju i sig inget bevis för treenighetens sanning. Det skulle ju kunna betyda miljoner likaväl som tre. Men i ljuset av kompletterande bibestöd (vi måste alltid låta skrift tolka skrift) är Elohim ytterligare ett läromässigt bevis för sanningen om Guds treenighet.

De invändningar som gjorts mot Elohims bevisvärde, grundar sig på att de efterföljande verben i Genesis första kapitel står i singularis i hebreiskan. Svaret på detta skulle kunna bli “än sen dåå”. Elohim står likväl i pluralis, det är ett faktum som inte går att komma ifrån. Det finns ju tvärtom all anledning att förvänta sig att dessa verb ska vara singularer, eftersom det finns en enda Gud och inte många olika Gudar. Men den ende Guden, “Jahwe”, uttrycks såsom person — vilket titeln Elohim visar — med en pluralisform.

I samma kapitels 26:e vers ser vi likaså att den ende Guden säger:
“Låt oss göra människor till vår avbild…”. Ingen villolära som förnekar treenigheten (och faktum är att samtliga villoläror förnekar treenigheten, tror på en annan Jesus och oftast har en lagisk frälsningslära), ingen sådan lära kan åstadkomma någon rimlig tolkning av denna vers i Genesis.

Det verkar som om de bortser från detta bibelställe, precis som de måste göra med Genesis 3:22. Enda möjliga alternativet till att ignorera de här texterna, är att skapa en teori som man kan likna vid en vattenhink full med hål — “den håller inte tätt”. Eftersom de således saknar argument på denna läropunkt letar de febrilt efter verser som skulle kunna misskreditera Sanningen, och försöker följaktligen pressa in sådana verser inom ramarna för sitt eget trossystem.

En annan invändning utgår från 2 Mosebok 32: 4, där det talas om den gjutna guldkalven. Oneness-läran framhåller här att denna avgud, som Aron till- verkade i form av en gjuten kalv, att också den kallas för Elohim. Argumentet skulle därmed vara att det borde ha skapats tre stycken och inte bara en.

För det första måste man på detta svara, att ingen avgudabild — vare sig den här eller någon annan — kan vara en sann avbildning av Gud. Ingen bild eller bildstod representerar Honom; i själva verket hatar Han alla sådana avbild- ningar. Aron ville vara folket till lags och genom att begå denna sin synd gjorde han uppror mot den Högste.

För det andra är Gud till sin substans en, fastän Han är tre i sin existens. Och om det nu vore så att Gud tillät oss att göra avgudabilder (vilket Han inte gör ), var det också i överensstämmelse med Guds substantiella enhet att man bara tillverkade en enda avgud i öknen. Varför kallas guldkalven för Elohime Det framgår tydligt av sammanhanget, och av en logisk slutledning gjord i sann gudsfruktan, att det man tillverkade i Sinai öken måste betraktas som en falsk Elohim . De flesta sekter inkluderar Jesus i sitt lärosystem, men deras version av Honom är alltid “en annan Jesus” (2 Kor. 11:4).

Ytterligare en annan missuppfattning utgår från Psalm 82:1, där en samling “furstar” kallas för Elohim. Den första versen är för övrigt en formulering av psalmförfattaren Asaf och inte av Herren. Vi kan också se att Asaf säger detta med ironi, eftersom han på det sättet vill uttrycka dessa furstars högmod, hur de blivit så uppblåsta att de tycker sig vara “Elohim”. Genom deras självpåtagna upphöjdhet har de också missbrukat sin ställning, och det är av den anledningen som den sanne Elohim håller dom “mitt ibland gudarna”. Dessa furstars tvivelaktiga karaktär var naturligtvis inget som på något sätt fick dem att återspegla den helige Elohim. Den iakttagelsen visar att ordet Elohim i den här psalmen använts i en ironisk och rent bildlig betydelse, absolut inte på ett bokstavligt sätt.

Somliga menar att änglar kan kallas för gudar — med andra ord Elohim. Den föreställningen verkar vara baserad på en felaktig tolkning av Psalm 8:4ff, som också finns citerad och utlagd i Hebréerbrevet 2: 6-8. I Psalmerna står emellertid Elohim alltid för Gud och aldrig för änglar. Psalm 8 ligger dessutom i linje med det som sägs i Genesis 1: 1, 8, 16 angående delar av Guds skapelse. Lägg också märke till att Psaltaren 8:5 faktiskt handlar om människans unikt upphöjda ställning i skapelsen, medan däremot Hebréerbrevet 2:7 talar om Kristi ställning i ringhet när Han ödmjukade sig och blev en människa genom inkarnationen.

Kolosserbrevet 2:18 tar upp en avart som kallas “ängladyrkan”. En Gud i sann mening är värd dyrkan, medan Paulus anser att dyrkan av änglar däremot är en synd. Satan själv är ju en fallen ängel, och vill gärna ha direkt tillbedjan från människor — om han nu inte lyckats förskapa sig till en annan skepnad. Han är under alla omständigheter en falsk gud i ängla-gestalt.

Ingen ängel äger den skapande förmåga som Gud ensam besitter. Vi kan ju läsa att Gud sade: “Låt oss göra människor till vår avbild”. Han förde därmed ingen diskussion med änglaskarorna om hur de tillsammans med Honom skulle kunna förena sina skapande krafter och låta människan bli till. Det är ju nämligen den enda tolkning en oneness-troende person skulle kunna komma på om detta bibelställe ska kunna passa in i hans lärosystem.

Argumentet om Elohim nämndes bara helt kort i artikeln Låt er inte luras , men det har ändå blivit kritiserat eftersom det anses mycket svagt. Jag menar också att det verkligen finns betydligt starkare bibelreferenser som bevis för tre- enighetsläran. Dessa ställen ger tyngd åt det faktum att Elohim är ett uttryck för treenigheten, dvs när vi låter hela Bibeln tala i ett så vittomfattande och heltäckande perspektiv som möjligt.

William Branham

Det har också förekommit invändningar mot det som sagts om William Branham. Bibeln är mycket klar och enkel när den i 5 Mosebok 18:20-22 anger vad som är kännetecknet på en sann profet: alla hans förutsägelser går i uppfyllelse. Om en enda profetia uttalad i Herrens namn förblir ouppfylld förkaras profeten falsk — detta inte enligt min egen uppfattning utan enligt Bibelns definition av vad en profet är.

Men det kan faktiskt förekomma att en falsk profet både förutsäger händelser korrekt och även förmedlar verkliga tecken och under. 5 Mosebok 13:1-5 gör detta fullt klart, när Moses där förklarar att det är Herren själv som låter en sådan falsk profet uppstå. Hur mycket profeten ifråga än kan ha fått Guds tillåtelse att lyckas med på det övernaturliga området, är det ändå alltid utifrån den underliggande läran och frukten av hans förehavanden man ska bedöma honom. Detta är helt enkelt en prövning av vår trohet, och ett sätt för Herren att föra oss till starkare tro och inriktning på Honom, istället för att vi dras allt längre bort från Honom genom en osund fixering vid tecken och under.

I våra dagar är många pingstvänner och karismatiska kristna väldigt fascinerade av “healern” Benny Hinn. Men det finns mycket som tyder på att Hinn — precis som Branham gjorde — utför sina helanden med hjälp av ockulta källor. Hinn har själv sagt att han hämtar sin smörjelse vid de bönestunder han brukar ha vid Kathryn Kuhlmans grav. Det som då sker är att smörjelsen överförs från Kuhlmans skelettdelar till Hinn. Därefter — enligt vad han själv påstår — lämnar han graven andligt berusad av den smörjelse han tagit emot. Precis som fallet var med Branhams helandetjänst, har det även i Hinns möten förekommit falska vittnesbörd om helanden som aldrig inträffat.

På Jeremias tid förekom det ofta att de falska profeterna falskeligen profeterade om fred och välgång. De var mycket ansedda och älskade av många i Israels folk. Situationen idag är densamma: Man tenderar att kompromissa med eller glömma bort Ordets vittnesbörd när falska profeter och förkunnare åstadkommer lögnens tecken och under. Jeremia, däremot, varnade för de falska profeterna, liksom även Jesus själv gjorde, och i Hans efterföljd Paulus och de andra apostlarna. De tidigaste kyrkofäderna, sådana som Irenaeus och Tertullianus gjorde det likaså, precis som reformatorerna.

Det borde därför vara en helig plikt för en pastor eller ledare i dagens Församling att på samma sätt varna sina får för ulvarna och de falska lärorna. Den andlige ledaren har ju ett ansvar för de människor han satts att vårda och älska. Församlingen i vår tid lägger mycket tonvikt på kärlek och enhet. Dessa vällovliga mål kan emellertid endast uppnås med en sann lära och äkta förkunnelse som grundförutsättning. Den sanna läran verkar alltid förenande och inte splittrande — såsom många felaktigt påstår.

Den enda helt tillförlitliga måttstocken måste vara Guds Ord, inte subjektiva känslor, “en inre värme”, drömmar eller tillfälliga intryck av annat slag. Faran att man övergår från Bibelns vittnesbörd till subjektiva mått-stockar ligger givetvis nära, inte enbart för oneness-pingstvänner, utan gäller många klassiskt troende pingstvänner i lika hög grad.

“Kai”

Ordet “kai” är grekiskans ord för och . I Bibeln översätts det ibland dessutom med även eller också . Hur det översätts beror alltid på det sammanhang i vilket ordet står. Oneness-apologeter vill gärna göra en stor affär av att — som de menar — Bibeln i vissa fall felaktigt har översatt “kai” med och , när det i själva verket borde stå även eller också . Jag ämnar nu bevisa att deras invändning härvidlag är grundlös, och helt enkelt är ett av oneness-folkets många försök att förändra bibelordet så att det ska passa deras trossystem.

De säger till exempel att ordet “kai” i Bibelns många uttryck för tacksägelse ska översättas också och inte, såsom skett, med och .

Romarbrevet 1:7:
“Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och (“kai”) Herren Jesus Kristus.” Här kan man i de föregående verserna — ett till fyra — tydligt utläsa en klar distinktion mellan de olika personerna i gudomen. Följaktligen översattes “kai” helt korrekt till och — inte till också eller även .

Vi tittar på de två efterföljande verserna:
“Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus…”. “..evangelium om Hans Son…”.
Samma mönster upprepas även i inledningsverserna till Kolosser och Filipperbrevet.

I 2 Johannes brev, vers 3, framställs svaret på denna fråga, om “kai” ska vara och eller även , så tydligt och avslöjande, att till och med en fem minuter gammal kristen inser hur det måste vara. “Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern och ifrån Jesus Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.”

I Efesierbrevet 1:2 ser vi återigen hur översättningen av “kai” är korrekt, eftersom både vers ett och tre gör en klar åtskillnad mellan personerna.

Likaså i 1 Korintierbrevet 1:3, där det också klart går att utläsa en distinktion mellan personerna i versen före och efter denna.

I Galaterbrevet 1:3 är åtskillnaden uppenbar utifrån vad den första versen i brevet säger.

Den korrekta översättningen framgår också i 2 Korintierbrevet 1:2, eftersom det även här finns en åtskillnad av personerna i vers ett.

Av detta framgår att man gjort ett desperat försök att göra sina läror acceptabla. Men vi ska låta våra läror bli korrigerade och anpassade efter Skriften, inte korrigera Skriften för att anpassa den till våra läror!

Även om det förvisso är sant att “kai” kan betyda också/även likväl som det kan betyda och , måste vi alltid ta hela bibelsammanhanget i beaktande om vi ska förstå texten rätt. Oneness-troende ignorerar sammanhanget och fäster all uppmärksamhet vid det enskilda bibelstället, för att på så sätt kunna pressa fram vad som förefaller vara ett övertygande argument för deras teser. De går därmed samma väg som exempelvis Jehovas Vittnen.

Vilken Jesus frälser?

Denna fråga är skillnaden mellan andligt liv och andlig död. Hela frälsningen hänger på att man känner den sanne Jesus Kristus, och därför är det inte att undra på att Satan framförallt inriktar sina attacker på frågan om vem Jesus är. Han gör det antingen genom att feltolka Jesu person och ord, eller genom att ersätta Honom med en annan Jesus (2 Kor. 11: 4)

Låt mig nu beskriva hur detta går till

I 2 Korintierbrevet 5:19 kan vi läsa att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv . Den kristna tron har alltid hävdat att Jesus, såsom den andra personen i treenigheten, äger evig samexistens med Fadern och den helige Ande. Han kom ner till jorden (Joh. 6:33) i egenskap av Gud i mänskligt kött (Fil. 2: 5-7).

Oneness-läran menar att “Gud i Kristus” visar att den fysiske Jesus inte hade någon preexistens, utan bara var en vanlig man, intagen av den gudomlige Jesus. Man säger också i sin teologi att den gudomlige Jesus är identisk med Fadern, samtidigt som Han också är den helige Ande.

I Hebréerbrevet 1:8 ser vi att Fadern uttryckligen kallar Sonen för Gud. Jesus är således gudomlig samtidigt som Han är en person skild från Fadern och Anden. Dessa tre utgör tillsammans den ende Guden — de är inte tre olika Gudar. Denna vers i Hebréerbrevet kan man helt enklet inte disputera om, kompromissa med eller förändra på något sätt.

Hur gör Satan när han förvillar människor genom att presentera en annanJesus?

Som exempel kan vi nämna Jehovas Vittnen: De säger sig tro på och älska Jesus, men när man frågar dem vem deras Jesus egentligen är visar det sig att han är identisk med ärkeänglen Mikael. Denna ängel, säger man, är en liten gud och den högsta av alla skapade varelser.

Mormonerna säger: “Vi tror på Jesu försoningsoffer på korset och vi tror att Hans blod renar oss från synd”. Visst låter det underbart! Ja, men samtidigt måste man ha klart för sig att den Jesus de talar om också påstås vara andlig broder med Lucifer.

Kom ihåg nyckelversen i detta resonemang, 2 Kor. 5: 19, där det står att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Endast de som tror på treenigheten kan rätt förstå denna vers, och därmed också förmedla den korrekt.

Kom också ihåg vad Jesus ropade ut när Han dog på korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Eftersom Jesus i detta ögonblick hade gjorts till ett med deras synder, för vilka Han dog, bröts som en konsekvens av detta för första gången i evigheten Hans relation med Fadern för en kort stund.

Emedan ordet “övergivit” (det arameiska ordet “sabaktani” inlånat i den grekiska grundtexten hos Markus; övers.anm.) just betyder att man lämnat någon ensam, kan de oneness-troende bara finna en förklaring till detta övergivande. Man menar att det gick till så att Fadern (som vi tidigare nämnt även kallas Jesus och som också är identisk med den helige Ande) kom ut ur människan Jesus på korset. De tvingas på grund av sin egen enhetslära att tolka denna händelse på det sättet, fastän Bibeln förkunnar att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.

Lägg märke till att fienden är så slug, att han kan förmå en grupp människor att gå så långt att de förklarar att Jesus är Gud, och likväl förneka att samme Jesus äger gudomlighet såsom en av personerna i treenigheten, alltså i sin egenskap av en från Fadern särskild person i denna treenighet.

Det är uppenbart att den Jesus som de ser på korset — precis som fallet är med mormoner och Jehovas Vittnen — är en annan Jesus, en som saknar all kraft att frälsa. Om det inte är så att Jesus är den andra personen i den treeniga Gudomen, var heller inte Gud i Kristus och försonade världen med sig själv.

De enda svar som oneness-troende möjligen skulle kunna ge på detta och på bibelstället Hebr. 1:8, måste betraktas som heretiska och utan allt sannings- värde. Jag kan tänka mig att en sant ärlig och uppriktig oneness-troende, en öppen och ödmjuk person, om han gavs möjlighet att se detta faktum skulle vara villig att skrota sitt trossystem tämligen omgående. Problemet med deras lära är att de håller sig till bibelställen som de i lätt förvrängd form länkar samman för att på så sätt göra sina dogmer trovärdiga. De gör ett ödesdigert misstag när de underlåter att väga in hela Guds rådslut i sina resonemang.

Bara den som tror på treenigheten kan konsekvent hävda Kristi gudom före Hans födelse i Betlehem (Mika 5:2), hävda Hans nuvarande gudomlighet (Upp. 5:13) — där Han ju blir föremål för samma tillbedjan och ära som Fadern — och som vi nyss sett, även hävda Hans gudomlighet under korsfästelsen.

Det är denne Jesus som frälser och som ensam förmår detta. Därför är det inte förvånande att denna avgörande sanning ständigt står under attack och på olika sätt blir komprometterad.

Lagiskhet

Oneness-pingstvännerna har liksom de klassiska pingstvännerna sina rötter i “Holiness-rörelsen” på 1800-talet. I de kretsarna brukade man tala om något som går under namnet “the second blessing” (“den andra välsignelsen”; övers.anm) och man gav också stort utrymme åt så kallad “sanctification teaching” (“undervisning om helgelse”; övers. anm).

Det fanns naturligtvis lika många goda kristna inom dessa grupper som det gör i dagens “Holiness”-församlingar i USA. En del av deras undervisning är för övrigt alldeles utomordentlig. Men oneness-gruppernas misstag är att de anammat äkta och sann Holiness-lära, för att sedan sträcka ut den bortom all rimlig tolkning, och därmed sluta i villfarelse. Ett lärosystem som tenderar åt det obalanserade och extrema hållet blir i själva verket lika osunt och falskt som om man helt hade saknat en sann och sund lära.

Ett kuriöst exempel på de här tendenserna till överdrifter, är förbudet för kvinnor att klippa håret. De uppmanas att bara klippa topparna och annars låta håret växa. (Här hänvisar man till 1 Kor. 11:6) Nu är det givetvis så att kvinnor inte är män — de ska självklart bejaka sin gudagivna femininitet. Men den här typen av undervisning kan bli mycket hård, speciellt med tanke på att alla kvinnor inte är begåvade med ett kraftfullt hår som passar att vara långt.

Ett annat exempel handlar om kläderna. Bibeln uttalar klart att män och kvinnor inte bör klä sig likadant. Oneness-läran tolkar detta så att man menar att kvinnor aldrig ska ha byxor på sig. återigen är det självklart att kvinnor ska ha respekt för sin feminina identitet, men tänk på hur det var under Jesu dagar på jorden; Han bar en lång mantel, och det gjorde även kvinnorna på den tiden — låt vara att deras mantlar såg annorlunda ut.

Det finns utan tvekan byxor för kvinnor och byxor för män, precis som det även finns vissa färger som associeras till kvinnor och andra till män. Att för- bjuda män att bära shorts på sommaren och att endast tillåta dem att ha T-shirts med bröstficka, såsom vissa UPC-kyrkor undervisar, är direkt löjeväckande.

Jag tycker personligen att en kvinnas feminina drag gör sig bättre i en klänning eller en kjol, men att påstå att hon aldrig skulle få ha på sig långbyxor skulle innebära att jag nekade henne den bästa klädseln för exempelvis skidåkning, ridning eller cykelåkning. Det skulle vara synnerligen osmidigt och lagiskt att göra så. Oneness-troende är emellertid uppfordrade att följa sin pastors regler för hur man klär sig och behandlar sitt hår. Detta kan man kalla “heavy-shepherding” (“herde-diktatur”; övers,anm), eftersom pastorns ord är lika slutgitiga och omöjliga att ifrågasätta som självaste påvens ord.

Avslutning

Det är ingen slump att alla villoläror och sekter förnekar treenigheten. Gemensamt för dem är också deras starkt lagiska evangelium. Men om den Jesus som är en del av den treenige Guden ersätts med någon annan Jesus, får detta till följd att Jesu Kristi preexistens, Hans inkarnation, korsfästelse och nuvarande upphöjdhet alltsammans slås i spillror.

Förvisso undervisar en del sekter på något sätt om de här sanningarna, men de ges då alltid i en förvrängd tappning, där den sanna meningen går förlorad och ersätts med någonting främmande.

Eftersom det är ett faktum att sekter och villoläror aktivt för ut sina dogmer, och dessutom har blandat i en del sanning i den lögndryck som därvid serveras, måste man inse att deras drinkar under alla omständigheter ändå är rakt igenom förgiftade.

Oneness-grupperna med sin exklusiva roll av att vara “that special group” (“den utvalda skaran”; övers.anm), som med gudomlig hjälp säger sig ha upptäckt sanningar som varit fördolda i hundratals år, har utan tvekan en dragningskraft som kan vara mycket förförisk.

Den anspråksfulla undervisningen får lätt kristna att tvivla på sin egen frälsning, samtidigt som de blir attraherade av det helhjärtade engagemanget och allvaret — detta som de med all rätt saknar i sina egna församlingar med den brist på helighet som ofta finns där. Men den lösning på frustrationen som Oneness-rörelsens folk erbjuder är ingenting annat än en lagiskhetens fälla. Den förintar nåden i evangeliet och driver människor tillbaka in under lagens ok.

Soli Deo Gloria

Jack Hibbert

Glöm aldrig de riktlinjer
som vi måste ha för att vår tro ska kunna tillägna sig det kristna hoppet.

Sola Scriptura — endast Skriften
Solus Cristos — endast Kristus
Sola Gratia — endast nåd
Sola Fide — endast tro
Soli Deo Gloria — endast Gud tillhör äran

Gå till artiklar

http://www.solascriptura.se